kaffe, bebis, stenmurar, glöd och sånt

Lycka?

2008-05-22T01:13:00.000-07:00

När Bebis somnat efter frukost, när Bonusbarn kommit iväg till skolan och Fru till sitt sjukhus. Då känner jag lycka, jag tror att det är det. Harmoni kanske. I soffan med en bok och bara jag. Med finaste plutt i rummet bredvid. Egentid på det bästa sättet, ensam fast ändå inte.

Jag funderar på det där med lycka. De senaste dagarna har jag känt mig rätt... tillfreds. Trots Kaos. Trots Fru somär ledsen, förpubertal trots och sömnbrist. Vad handlar det om? Jag kollar in på mig och oss, intensitet och en avgränsad period i livet. Som lär mig så satans mycket. Att hitta lugnet i det, att gilla kampen. Det är alltid en kamp, just nu ser min ut såhär. Kamp is the shit liksom. Meningen med att ingen är hel- att vi ska kämpa, att livet ska bestå utav det. I olika styrkor, former. Att hantera kampen och göra den till något positivt. Hitta tillfällen att ställa sig vid sidan om den. Ha makt över den, styra i den riktning där nyfikenhet och lust finns. Jävla svårt ibland, när hjulet verkar rulla av sig själv. När man bara får hänga med, betala räkningar och skjutsa och hämta. Men jag tror att det går. Att hitta lycka i och vid sidan om.

Det mesta är faktiskt ingen katastrof.

Ensamtid.

2008-05-17T09:21:00.000-07:00

När jag tänker ensamtid så tänker jag på hur det var förut. Jag är indeed en enstöring. Även om jag oftast har haft människor att umgås med så har min ensamhet alltid utgjort den grund som jag tagit avstamp ifrån och det är den jag återvänt till. Jag har bestämt själv hur länge, hur ofta och hur mycket mänsklig kontakt som ingått i min värld. Utifrån dagsform och enligt lustprincipen. Jag har haft total kontroll på utrymmet för grubbel och introverta studier. Nu är läget ett annat. Min grund består utav det tighta livet med tre andra människor. Som är beroende utav mig och som jag är beroende utav. Helheten är större än delarna och jag har haft skitsvårt att inte dra mina gränser med kolsvart penna, igen och igen. Åtminstone för mig själv, så att jag ser. Ibland sörjer jag förlusten av kontroll och strör små stjärnor över tiden med ett hav av obegränsad melankoli. Tror att det är det jag behöver och vill ha.

Nu är Bebis och Fru på en liten ö som inte tillhör Sverige. Jag är nästan ensam hemma. Bara under tre dagar, men tre dagar kan vara en evighet. Jag inser. Att jag inte är den jag som jag var. Jag har en bild av mig själv som myself, för tre år sedan. Innan allt det här med familj. Antagligen för att det har gått så fort och för att jag inte hunnit med.

Ja, det är mysigt att få äta frukost och läsa tidningen i lugn och ro. Men det är jävligt tomt utan en bebis som kräver gröt.

(Man kan inte bara ta bort de övriga tre och tro att det är den fjärde som finns kvar. Åtminstone inte i den form som hon gick in i konstellationen med).

Ibland är jag skitless. Ibland undrar jag varför jag valde den här vägen och ibland blir jag galen både på Bebis, Bonusbarn och Fru. Bilar och pengar och skjutsningar och hämtningar, bråk och trots och att ha ansvar och vara behövd. På vardag och på att energin inte räcker till att ha ett förhållande, på att jag och Fru varken hinner eller orkar med varandra. På Skulden och Otillräckligheten. Och ofta missar jag allt det bra. Därför att jag tar det för givet. Hennes närvaro. Det fina i att hon alltid kommer och lägger sig bredvid mig, att hon luktar så gott. Att hon vill höra om min dag. Att jag kan ringa och säga "Hej, det är jag" och så vet hon direkt att det är just jag. Bebis doodeldooodlande, buskramarna och skrattet med fyra tänder.

Att vi tar varandra för givet- det kan vara nåt bra. Vi hör ihop. Och trots allt jobbigt som hänt (för det har varit en del) så är det fortfarande vi.

Det behövs egentligen bara tre dagar för att komma ihåg. För att få sakna och förstå att man har nåt att sakna. Jag inser att jag är kass på att gilla läget. Det måste jag bli bättre på. Ibland balanserar jag på gränsen till bitter och det är fan inte charmigt. Jag är rädd att Hon ska tro att jag inte älskar. För det gör jag. Det förenklar inte alltid saken men jag tror att det är bra att den ingrediensen finns med.

Mamma Plus Magsjuka Lika Med Nödslakt

2008-05-15T10:01:00.000-07:00

Det är det absolut värsta utav de fysiska tillstånd som inte kräver sjukhusvård. Att krampa sig genom natten, med den vita hinken på golvet. Att hinna med tolv härliga kräkningar innan morgonen. Helt orättvist är det när båda mammorna drabbas samtidigt, om än med viss klimaxförskjutning. Det finns nämligen en bebis i huset som ska tas om hand, och ett bonusbarn som ska skjutsas och hämtas. Detta är nämligen fakta lika konkreta som en sten eller två, och inget som berörs på något sätt utav kräkmisären. Bara att bita ihop och göra.

Jag har precis köpt nån bok av ännu en amerikansk donna som sökt Lyckan lite varstans i världen. I Indien inser hon att man, för att hitta svaren, måste göra självuppoffrande saker som att kliva upp mitt i natten för att skura golvet på ett ashram close to U. Ha! Välkommen till mitt casa. Här kliver vi upp kring midnatt, tar upp Bebis som badar i kräks, byter sängkläder, tvättar Bebis i handfatet, slänger in Herr Kanin i tvättmaskinen. Kräks själv i en välplacerad hink, tömmer i toalett, inväntar nästa attack av galla och magsaft. Morgonen därpå kliver vi som vanligt upp 05.20, ger Bebis gröt, väntar tills det blir dags att väcka och skjutsa Bonusbarn till skolan. Bonusbarn är nämligen den ende som än så länge undkommit sjukan och detta kan bero på skidhandskarna och den rosa handspriten, verktygen i hans kamp mot bacillerna. Enlightment, vi borde redan vara där.

Psyk.

2008-05-06T00:06:00.000-07:00

Skuld är en dum grej. Jag ska sluta med det.

Dagen har tillbringats bakom murarna. Jag och den ena vännen kunde träffas på stan och handla blommor och kanelbullar, och vi kunde vandra ut genom de låsta portarna när kaffet och pratet var slut. Den andra vännen var där när vi kom och där är hon nu. Vi Fria gick därifrån med en tung känsla av laxrosa och kräkgröna väggar, ångestinpregnerade möbler och med den där mannens hopplösa gråt i korridoren ringandes i öronen. Lite ont i magen, och trötta. Av att se fina, fina sitta där. Utanför dörren finns nämligen sol, grönt nyklippt gräs och träd med vita blommor. Hon får inte se det. Hon ska tydligen hitta livet på Haldol-söndertrampat golv och illaluktande möbler.

(Aj).

Biceps och löpband var nästa plan. Då kom Skulden in i bilden med en känsla av att ha gjort fel val. Tid kan disponeras på så många sätt och en människa kan dumt nog inte delas. Det blev en snabb, halvhjärtad genomgång avd et viktigaste för att hjälpligt dämpa det något sjukliga behovet av svett och smärta.

Min hjärna har fått input. Både positiv och negativ. Och jag har minsann finfina vänner. Jag har saker att reda ut med Tiden, för såhär kan vi inte ha det. Jag behöver liksom mer. För att hinna träffa dem och för att hinna med familj, mig själv, trädgård, bilar, de långa frukostsamtalen med Fru och allt det andra.

Världslig shit.

2008-04-24T23:21:00.000-07:00

Lönespecifikation; 16 000 kronor.
Jag; jag tror att jag har fått för mycket pengar.
Försäkringskassan; japp, 7000 ska det vara.
Bilverkstan; 4000 kronor tack! Minst.

Och jag som faktiskt behöver äta en kaviartub varje vecka. Faktiskt.

Jag lovar härmed dyrt och heligt att sluta förpesta min omgivning med pengaångest. Åtminstone på daglig basis.

Igår var Bebis och jag ute mest hela dagen. Bebis var coolast med gula tights, knallrosa jacka med gröna ränder, tofflor. En randig solhatt från 70-talet och en vikingahjälm storlek storebror, med ena hornet uppåt och andra nedåt.

Klockan 09.10, en tisdag.

2008-04-21T23:52:00.000-07:00

Jag har sökt ett nytt jobb. Jag sa massa puckade saker. Jag grubblar över detta med att vara den icke-födande mamman och att det är svårt ibland när det blir tydligt att det ÄR skillnad. Och det viktiga i att gilla läget, att jag spelar en annan roll i Bebis liv. Jag är fan hungrig jämt. Jag menar jämt. Jag tillbringar mina dagar i 90 graders vinkel, en Quasimodoliknande figur med en bebis framför. Och jag har ätit den i särklass godaste chokladkakan. I världen. Jag blir helt lyrisk när jag tänker på den och fattar att choklad- det är den glasklara meningen med livet som man inte behöver vrida och vända på. Sen är det det där med systemet, som man inte blir klok på. Förhållningssätt till det och delaktighet i det. Det är det där med pengarna. Fan för de där pengarna.

Jag har träffat min kära vän och det är alltid som det ska vara när vi dricker kaffe. En skitstövel har en tjej mindre och det är mycket bra. Jag pratar med min andra fina, bakom hennes inspärrningsgaller och jag pratar med hennes tjej som finns utanför. Jag och Fru ska träffa terapeut medan Bebis går på promenad med granne och Bonusbarn är argt med halsont. Det är soligt ute och jag vill helst promenera i 6 timmar men Bebis sover så jag tar en kopp kaffe till och sedan går vi nog ut och sätter oss på studsmattan eller äter gräs med fästingar i. Trots att bussen med vaccin inte kommit än.

Längta! Efter det där havet, efter uteserveringen, vinet, mötet, asfalten, ljuden utanför som gör ljuden innanför mindre ekande. Häpp!

Sylvia.

2008-04-21T23:42:00.000-07:00

I jakt på ett nytt forum kikade jag förbi igår och det existerar visst fortfarande. Det var ju då liksom. En värld av billig öl på Kellys, krälande på golvet på Bitch. Det var Tyresö och Norsborg och den där underbara, dödliga första kärleken som jag fick men inte ändå inte. Jag sitter inte längre på Kastellholmen och spanar efter meningar men jag går en promenad med barnvagnen i skogen och letar fortfarande. Det är bara scenen som har ändrats.

Jag har så svårt att förlika mig. Med allt meck. Jag vill fortfarande bara ta på mig mina skor och gå ut. Jag borde acceptera, skratta med distans. Jag har inte kommit dit än.

Bitterfitta.

2008-04-15T00:13:00.000-07:00

"Kära, älskade kvinna med alkoholiserad mun och kukrosa dräkt. Jag tror att jag vill säga farväl. Och kanske något mera. Något om mina insikter. Att jag förstår varför hon har blivit en alkoholiserad bitterfitta. Att det finns tusen giltiga skäl för varenda kvinna på det här jordklotet att bli såväl alkoholiserad som bitterfitta. Men det är just det som är utmaningen, att ändå fortsätta kämpa för värdighet och för rättvisa. Bitterfittan är bara en konsekvent reaktion mot ett sjukt system, en uppmaning mot att aldrig nöja sig med mindre än total jämlikhet."

Bitterfittasyndromet. Det smyger sig inte längre på, det är nu en ständigt närvarande sanning. Det är där liksom. Jag är ett monster. Sur, irriterad, tvär. Att säga "jag älskar dig" någon gång ibland täcker inte över eller upp för en dags negativ energi och "förlåt för att jag är så sur" är utnött och har tappat innehåll. Varje dag tänker jag att nu ska jag vara glad och trevlig och se det positiva och det är soligt ute och hej och hå, och schmack så hamnar alla goda intentioner i en pöl på det knarrande golvet och den gamla vanliga jag är tillbaka. Att den gamla vanliga jag har blivit den där avskyvärda, det suger. Hur blir jag botad? Hur botar jag mig? Ska jag också åka en vecka till Teneriffa och läsa Erica Jong?

Sova, vila, äta. Genast.

2008-04-06T07:59:00.000-07:00

Trötthet med koma-intensitet har intagit min kropp.

Jag har varit på helgutflykt med Bebis. Vi körde i tre timmar för att komma till Metropolen Ingenstans där Systeryster bosatt sig med min systerdotter och någonting man skulle kunna kalla Systers Man men som mest är Systers Mupp.

Jag har precis börjat vara hemma på heltid med Bebis medan Fru finns på ett sjukhus nära dig för att bli en sån där bra sjuksyrra som man vill bli omhändertagen utav. Jag och Bebis ska nu hänga ihop dygnet runt i två månaders tid. Det går, efter en vecka, mycket bra får jag nog säga. Just Bebis-och-Jag-delen. Sedan är kaos en ingrediens i de flesta andra bitar. Men det tar vi en annan gång.

Vi bestämde oss för ett avbrott i den lilla vardag vi börjat bygga upp, vi packade ned gåstolen och AD-dropparna och drog söderut. Bebis i bilbarnstol och cerise munkjacka i baksätet, jag vid ratten, diverse sjungande människor i radion.

Väl framme fick Bebis erfara hur hårt livet måste te sig för bebisar som har storasyrror. "Sitt sa jag. SITT! Här, i hörnet långt borta, här kan du stå! Varför gör du inte som jag säger?" Systerdottern är en underbar och tokbossig brud på tre och ett halvt som älskar sin kusin. Samtidigt brottas hon med att försöka acceptera att det finns någon annan som är liten och söt och som får mammas och mosters uppmärksamhet. Lilla skruttan gör sitt bästa för att ta kontroll över situationen.

Jag och Bebis klarade oss fint i den nya miljön, utan spjälsängar, decilitermått och nattliga dans-sessioner till fungerande CD-spelare. En nyttig erfarenhet för oss båda. Vi har ätit panerad fisk med en utmärkt god fiskdressing, fikat snöbollar, lärt oss använda en ny gå-manick och Bebis har naken-snurrat som en liten Energizer-kanin. Nu är vi trötta, nöjda och glada att vara hemma.

All cred i världen till Systeryster. En bebis vid 19, med usch-grabben som hon nyss lärt känna. Hon har alltid bara varit lugn och cool, inget oooh och aaaah, gaaah och oj som jag. Hon är fortfarande så mycket lugnare och coolare än vad jag någonsin kommer bli.

Coming up; en känslomässig berg-och-dalbana. Att vara hemma med Bebis. Inte nu dock. Nu ska mer pepparkakor ätas för att tillföra energi till min dränerade kropp. Och vad fan, LA Ink var en fet miss. Hade kunnat bli så bra men vad är det för bimboskit som smugit sig in bland kick-ass brudarna?

Järpar. Och Haldol.

2008-04-02T11:10:00.000-07:00

Vad heter det i singular? Idag åt jag en... järp? Oftast äter man väl flera, därför har frågan inte dykt upp tidigare. Idag blev det tre och ingenting ställdes egentligen på någon spets. Jag valde ändå att lägga min energi på detta en stund.

Min vän har bosatt sig på psyk där hon blir stucken med Haldolsprutor. Just nu skulle jag vilja ha en själv. Pang rakt in i låret. Eller var man nu kör in dem.

Tyvärr...

2008-03-26T22:28:00.000-07:00

... du lever inte i en heterosexuell relation, du har inte fött ditt barn, du har inte ett fast heltidsjobb, du är egenföretagare, adoptionsdatum är inte registrerat, du har inte skickat in någon ansökan fast du säger att du har det och dessutom har du tagit ut en föräldraledig dag på en annars ledig dag utan att göra dito med dagen som följer på den annars arbetsfria dagen. Du får inga pengar.

Tack. Försäkringskassan.

Och just det. Du ska dessutom betala tillbaka 3700 kronor innan den 15:e april, du fick visst för mycket bostadsbidrag för två år sedan.

Män?

2008-03-15T00:15:00.000-07:00

En blandning av kryddigt stearin och fräsch peelingkräm. Så luktar jag inte ofta men precis så luktar jag just nu. Morgonspa i duschen med skrubbiga vantar och lyxig egentid. Bebis och jag har frukostat, hon har somnat om, Fru och Bonusbarn har inte klivit upp och katterna syns inte till. Jag är helt ensam.

Igår; ett möte som förgyllde. Det konstiga är kanske inte att jag för första gången i mitt 28-åriga liv känner mig intresserad av en man. Det konstiga kanske är att det inte har hänt förut.

Jag har nog en hel del mansförakt. Män intresserar mig inte på något plan, jag ser dem som rätt enfaldiga, ensidiga och platta. Oförmögna till djupare diskussioner. Min bild av Manlighet Som Sådan. Sedan fattar jag också att det finns undantag, jag har bara inte tyckt att det varit värt att leta efter dem och ingen har dykt upp av sig själv.

Det krävs alltså tydligen inte så mycket för att vidga min världsbild. Språket är för fattigt - det handlar inte om vänskap, inte om kärlek. Det handlar om nåt annat. Om nyfikenhet, möte och framförallt om bekräftelse. En förälskelse på ett tredje plan. Något mycket flyktigt, outtalat.

Jag ser oftast till att ha nån, som gör rollen som det där som inte har nåt namn. Jag är rätt beroende utav det, bekräftelsen och erfarenheten. En referens, en spegel, så att jag vet att jag finns. Nästan alltid en sisådär 20 år äldre kvinna, denna gång en sisådär 20 år äldre man. Det borde inte vara så konstigt men för mig känns det revolutionerande och är en helt ny upplevelse. Vad är det jag behöver nu, som är annorlunda mot Alltid-Annars?

Jag tror att det tilltalar mig att inte bli sedd som kvinna. Han är nyfiken på vem och vad jag är, han är öppen med att han inte riktigt greppar. Och han möter mig där. Han vågar fråga, vilket ger mina egna funderingar nya infallsvinklar.

Jag har aldrig haft så djupa diskussioner med en man. Jag trodde inte att det gick.

Det är iallafall väldigt intressant. Detta.

Tokmycket snö.

2008-03-08T23:15:00.000-08:00

Indeed.

Jag befinner mig återigen i norrländska hemtrakter. Ensam denna gång lika med nåt helt annat än det förra besöket. Imorgon åker jag tillbaka till Storstaden. Jag vet inte om jag är mer utvilad rent sömnmässigt. Att sova non-stop i tre dygn var planen. Tyvärr så har synen på normalitet kopplat till sömn blivit något skev efter det senaste årets bebisnätter. Jag vaknar bright and early kring femtiden och är övertygad om att natten är slut. Jag känner mig ändå utvilad, i själen. Påfylld. Fy fan så skönt, att ha sig själv att tänka på en stund. Att bara ta på sig jackan och skorna och gå.

Jag saknar Bebis och Fru och det blir lagom att åka hem manana. Men tiden har gått fort, det har varit helt nödvändigt och mycket bra. Att få tänka utan att tänka konkret. Att få lite distans.
Ett täcke av tankar... som jag inte hinner tänka hemma eller som faktiskt inte g å r att tänka när man är mitt i. Dessutom har jag köpt världens snyggaste Converse på 70%rea. Sånt gör mig så fruktansvärt nöjd.

Jag har bedrivit studier i heterosexuella förhållanden. Jag börjar ana vad som ligger bakom. Jag har överhuvudtaget sysselsatt mig med djupdykningar kring sexuell/ emotionell attraktion, förhållanden kopplat till bekräftelse och skapande av ett liv. Jag kan ännu inte redogöra för resultatet av grubblerierna men jag tror att världen kan vara större än jag trott.

Pladder.

2008-03-02T08:48:00.000-08:00

Terapeuten, den där terapeuten... Som jag borde ha skaffat mig för länge sen.

Jag vet inte. Jag har det bästa som finns men just nu känns det förjävla tungt.

Jag borde ha sovit men istället fixar jag en makaronipudding.
Jag ville sitta framför datorn men väljer att ringa syster och familj som inväntar daglig rapport.
Jag skulle ha en avkopplande helg men har jobbnojjat mig till minst ett magsår.
Jag har ältat tillkortakommanden som gör ont allra längst in i själen. Sådär så att man skulle behöva Theralen.

Och så försöker jag vara positiv. Ändå. För att nån måste vara det, åtminstone lite.

"Skapad i blod, evig i bläck. Din historia, skriven på dig". Eller nåt liknande. Inte en Harleqin-roman utan en katschig reklam för Miami Ink som jag kollar på at this very moment. Så sant;

Höger överarm; identitet.
Vrist; bara för att.
Insidan på vänster överarm; framtid, på ett mycket hoppfullt sätt.
Vänster underarm; kamp.
Nacke; förändring.
Hand; evighet, omvärderingar och lite kris.

Blog in the flesh.

Just nu är det någon kunnig som fixar mig ett proffsigt CV. Bara det gör att det känns bättre. Jag är på väg. Och snart, mycket snart ska jag vara hemma med Bebis i två hela månader. Det ska bli obeskrivligt skönt. Jag vill inte ha dem i mitt huvud, de är där lite för mycket. Jag kan inte lämna kvar när jag går hem, det är psykos all over. Ett avbrott blir perfekt.

Melodifestival. Det ofrånkomliga helgnöjet. Vi konstaterade genast att Charlotte Perelli har en enorm hylla, vände blicken nedåt mot våra egna och upptäckte två stycken tavellister. Det är inte fy skam det heller.

Det är krångligt. När man hamnar i en negativ spiral, när man inte vet riktigt vad det beror på och när det därför känns svårt att göra något åt det. Jag tror att det handlar om en livskris, fortfarande. Allt, allt är annorlunda. Livet som vi kände det finns inte längre, v i finns inte längre som de vi var. Allt ska omskapas och innefatta den där underbara lilla människan som ränner runt i sin gåstol med ett stort, flirtigt smile. Jag har aldrig gjort nåt sånt förut, därav förvirringen.

Omvandligen från abstrakt till konkret, den är knepig.

Nu ska Fru mötas upp för lunch på nåt trevligt ställe. Bebis tar med egen mat som lätt värms upp i någon micro. Jag har skön träningsvärk efter det bästa passet på länge och det har visst kommit lite snö.

Då ska vi se.

2008-02-27T21:33:00.000-08:00

Tatuering número sex är på plats. Nedersta delen av underarmen pryds utav Bebis namn, sju stycken stjärnor klättrar upp mot pekfingret och tummen. Min chef har skällt ut mig på ett vänligt och faderligt sätt.

Min käraste vän mår skit och är nu psykinnevånare. Detta gör mig mycket bekymrad och ledsen. Jag agerar terapeut åt fler än en utav de inblandade i det hela och det är inte bara lätt. Konsult i egenskap utav att ha varit på båda sidorna. Att själv vara psycho/ att ta hand om andra som är psycho. Jag hoppas att hon bara behöver nosa på botten för att sedan kunna ta sig upp. Jag saknar henne nämligen och vill att hon ska bli Riktig På Riktigt, inte bara Skuggan Av Sig Själv.

Nästa vecka åker jag uppåt igen. Ensam den här gången. Det ska sovas, ätas. Läsas. Det kommer att bli mycket tufft att vara ifrån Bebis, men just nu finns inga alternativ. Jag måste vila, annars blir det inte bra.

Hjärnbrist.

2008-02-23T21:57:00.000-08:00

Äsch då. Vad svårt det är. Att få ned ord. Censurerade men ändå äkta. Jag äger inte just nu. Jag kan inte sätta i rätt ordning, rätt kombinationer, rätt bokstäver. Jag vet inte vad det beror på, det bara är så.

Snart; scones in i ugnen, smoothiematerial ned i mixern. Mysfrukost.

Igår; första vinkvällen på fanimej nästan två år. Fru har slutat amma och lyx med rött, gott vin till finmat, till ost och kex.

Kanske är det skönt, kanske är det lite vemodigt. Att vara tillbaka på Landet Utanför Staden. The tripp to nordligare breddgrader var otroligt värdefull. För mig, Bebis och vår relation. Hon var så modig och cool och jag var faktiskt också ganska modig och cool.

Jag har raggat upp en terapeut. Det är en bra grej som varmt kan rekommenderas. Hon anade mig därnere i geggan när jag var mitt ocharmigaste jag. Hon tycker om mig ändå, på riktigt. Vänner, inte terapeut och klient. Det finns många anorektiker men för henne var jag speciell och flera år senare finns vi fortfarande i varandras liv. Det betyder massor.

En av mina allra bästa vänner har precis gjort en störtdykning ned i en gegga som liknar den som jag befann mig i. Fast på hennes eget sätt- inte samma sak men ganska lika. Jag hoppas att hon kommer upp snart. Jag ska ropa högt, det kanske når fram. Socionomer är vi allihopa och ibland så är det minst lika mörkt i liven under och efter Socialhögskolan som hos de vi förväntas hjälpa. Då behöver man en paus och en sån har hon skaffat sig. Det är nödvändigt och bra. Imorgon kommer hon iallafall till mig på perm, för att sticka nålar i huden, på ett kontrollerat sätt. Tattoo no sex för mig, no två för henne. Jag är barnsligt förtjust, känns som julafton minst.

Det är antagligen jag. Som swooshar förbi dig på E4an i en liten Micra. På väg hem från Willys med fem kassar mat.

Mamman och Bebis i Norrland

2008-02-16T06:12:00.000-08:00

Då var vi här. Jag rapporterar med hjälp av det nyinstallerade bredbandet som rönt stor uppståndelse.

Resan uppåt gick förvånansvärt smidigt och det kändes inte lika långt som det faktiskt var. Sedan ska vi tillbaka också, men jag försöker att deala med det då, inte innan.

Jag är inte här som "Mig", jag är här som

"Mig, Mamman Till Bebis".

Det är nåt annat och det blir så påtaglig att det är just det. Nåt annat. Bebis är en del utav mig, jag är inte jag utan oss.

Jag är trött, men jag tror att det är nyttigt. Att vara ensam ansvarstagare för Råttan, dygnet runt. Att inte ha någon Fru att rådgöra med, att vara tvungen att fatta alla beslut själv. Att vaka hela natten, utan avlastning, utan att kunna dela upp. Och jag känner så starkt... att Bebis är mitt barn, att jag är hennes förälder. Jag måste se till att hon har det lugnt och bra, bland alla nya ansikten och alla nya platser. Ny säng i nytt rum, andra människor på plats när hon vaknar. En annan katt. Det är inte lätt för den bebissjäl som trodde att världen bestod utav mammorna, storebrorsan och de där människorna som fikar på Waynes.

Fru och Bonusbarn har det bra två timmar söderut. Fru har fått sova hela nätter, har tittat på filmer utan avbrott och med ljudet hur högt som helst, har läst och ätit frukostar med lugn egotid. Det där som man förut tog för givet men som nu är höjden av lyx. Det är mycket bra, hon behöver det.

Det har gått över all förväntan med sömnen. Jag var förberedd på gallskrik nätterna igenom på grund av amningsabstinens. Men icke. Klockan nio på kvällen till klockan fem på morgonen. Så lång var den nyss avslutade natten och det är längre än vad nätter brukar vara i ett gammalt hippiekollektiv några mil utanför Stockholm. Hon klarar sig fint utan nattkäk. Stora bruden.

Bäst var att min bästa barndomsvän kom förbi igår och sa att hon fattade om vi inte hann komma förbi på den planerade fikan. TACK! Jag slåss mot det där eviga dåliga samvetet, att inte räcka till. Man hinner inte allt på kort tid och så skönt att nån förstår det och inte tar det personligt. Det är ju v å r semester, den bör inte bli till en massa plikter. Vi ska fyllas på, inte gröpas ur. Svårt också, att våga lämna över och ta emot hjälp. Svårt att låta andra pröva sina sätt med Bebis, att förstå att mina inte är de enda rätta. Att inte ge min konstanta närvaro för mycket betydelse.

På Icas parkering står en massa övergivna, rostiga bilar. Ett hyreshus är halvt nedrivet och tomma hål gapar ut mot centrum. Ett samhälle på väg mot exit. Så trist. Förut så levande och grönt, nu tomt och färglöst. Naturen är fortfarande underbar. En halvmeter snö, tio grader kallt.

(Jag skulle aldrig kunna bo här).

Det är så svårt att förstå. Den jag var. Att jag skapats till stor del utav den här platsen. Värderingarna. Upproret mot dem. 15-åriga jag som gick till gymnastiken på Vallen i skinnjacka och trasiga jeans. Guns´n Roses i uppehållsrummet och De Där Andra Liven som jag anade och drömde om. Drygt 20-åriga jag som gick på promenad med Skelettkroppen och slängde påsar med mat i containern vid Solsidan. 10-åriga jag som hängde i stallet och sov över på höskullen. Och nu är jag Mamman på besök från Storstaden.

Idag hälsar vi på Min Människa.

Norrut!

2008-02-14T21:25:00.001-08:00

Yes. Idag tar vi den glömda, gamla E4an mot norr.

Trots eventuella, kommande sjukdomstillstånd så är vi snart på väg. Nå, snart om jag hade fått bestämma. Resten av min familj har en helt annan tidsuppfattning vilket troligtvis leder till att vi, om vi har tur, befinner oss on the road kring lunchtid.

Jag ser fram emot; att slippa allt fix, det lugna tempot, lullet. Att mina föräldrar ska få träffa och bonda med Bebis och att hälsa på Min Människa, diskutera det här livet och kanske bli lite klokare på det. Sen ska det bli lovely att promenera med vagnen i vårt lilla, lilla centrum, handla på vårt lilla, lilla ICA och stöta på människor som jag inte träffat på ett år men som ändå vet precis vad jag pysslat med sedan dess. Sånt är charmigt i två dagar. Sedan ska det fikas med Barndomsvän och Barndomsväns Mamma-

(jag-får-aldrig-några-egna- barnbarn-så- jag-handlar-presenter- till-Bebis-istället.)

Fru och Bonusbarn stannar efter drygt halva vägen och Min Käre Far hamtar mig och Bebis och kör vidare norrut. I bagaget I bring en dator. Den ska mina föräldrar få. På ett mycket charmigt sätt har de hållit sig undan alla såna där nymodigheter men nu är det dags. En laptop och en purfärsk beställning av bredband ska öppna upp för nätkommunikation och Bebisuppdateringar.

Fru får sova hela nätter, jag får inte sova men istället blir det Bebisbonding och chockavslut på amningsgrejjen. Det blir bra.

Luftbubblor.

2008-02-13T08:51:00.000-08:00

Äsch. Just nu är jag ordlös. Jag vill mest äta upp många Marabou mjölkchoklad med luftbubblor. Vilken genialisk grej.

Mammor och pappor och hur det blir.

2008-02-04T06:41:00.000-08:00

Min nya favoritplats är framför köksbordet. Inte TV:n, inte datorn. Jag kompletterar med vitaminer, mineraler och andra nyttigheter. Och alla de där kaffekopparna... några är på väg att bytas ut mot te. Träning: lagom.

Jag fattar. Att det är allvar. Att de där "fssst"... "sssssf"... som hörs i hjärnan inte bör passera obemärkt. Tröttheten på kvällarna, it´s back. Den där förlamande, som inte lämnar utrymme för dialog eller kompromisser, den som bara slocknar.

Jag försöker vara cool, lyssna på Förnuft och inte Känsla. Egentligen är det inte ens det, det är gamla spår... som bara rullar på. Som är så svåra att bryta. Mönstren. Prestationskåtheten. Som i slutändan leder till noll prestation at all. Som nåt slags betongblock i skallen. Jag är en knepig människa.

Bebis har blivit rädd för att sova. Vi snackar livrädd. Konstigt, fast inte egentligen. Besvärligt: yes. Och oroligt. Den där lilla skruttan... så mycket känslor i henne, kring henne. Igår började vi räkna dagis. När det är dags. Då kommer magontet. Lämna bort henne, den lilla, lilla. Inte än, men efter sommaren. Bebis, i sin orangea klänning och vita strumbyxor... med det där skrattet. Aoutch. Och när fick hon storbarnsfötter?

Mammor tar ut den största delen utav föräldraledigheten. Man kan tycka att det är konstigt att papporna inte vill, kan, kräver sin del. Jag tycker det. Att det verkar lite bäng att inte vilja vara hemma och lära känna. Men det är så lätt att tycka och det är så mycket som gäller Systemet. Jag är oxå Mamman, men inte den Barnafödande Mamman. Hela graviditeten och den första tiden är så fokuserad på den som har/ har haft bebis i magen.

Det handlar dels om detta; jag känner inte att jag har samma rätt till de föräldralediga dagarna eftersom jag inte fött Bebis och eftersom de som föder bebisar verkar vara de som räknas mest.

Det är dels en praktisk grej som handlar om ekonomi. I vårt fall har jag fast jobb, inte Fru. Det är alltså mycket enklare, mer praktiskt och mer ekonomiskt att hon är hemma mest.

Vi har löst det bra. Tack vare att jag skaffat barn med en frilansande brud har jag kunnat vara hemma en eller två dagar i veckan under hela tiden. Jag kommer dessutom att vara med Bebis på heltid i två månader. Det känns helt OK. Intressant ändå, att min känsla är att jag inte har samma rätt. Att jag ska vara tacksam för de dagar jag "fått".

Yeah, yeah.

Det är svårt också, att förstå varandras världar. Varandras trötthet. Den fysiska och den psykiska.

Hon; med Bebis hela dagarna. Deadlines och träning. Mamma till sonen med allt vad det innebär.

Jag; jobb hela dagarna med prestation och grejjer, en värld av psykoser, Bebis på kvällarna. Relationen till Bonusbarnet med allt vad det innebär.

Och tillsammans; allt det praktiska. Känslorna. Att få ihop oss och allt. Att räcka till. Och så det där med sömnen.

Varning för negativ kärringenergi.

2008-02-01T09:06:00.000-08:00

Bebis är sjuk och jag är sjuk. Jag lyckas inte få henne att somna och då är jag en dålig mamma. Speciellt dålig på fredagar då jag har jobbat fyra dagar och knappt hunnit vara med Bebis, jag tycker att hon nästan inte känner igen mig och tror att hon har glömt vem jag är. Det där med att vara "den jobbande mamman". Ibland suger det.

Dessutom är jag sådär allmänt kass just nu. Igår kröp jag upp bredvid Fru när jag skulle sova och snyltade närhet, sedan rullade jag över på min sida och snyftade väldigt tyst och var allmänt ynklig. Idag förstod jag att PMS hade nåt med saken att göra, fast det förklarar inte allt.

Min strategi i helgen skulle vara; att göra en massa roliga, påfyllande aktiviteter. Inte tänka utan mata själen full med godis, så kanske det andra skulle försvinna av sig själv. Jag sysselsätter mig för mycket med sånt där tänkande, det är det som gör mig förvirrad och borttappad. Så långt har jag kommit i min analys. Poff, så var halsontet där och idag kom snuvan. Lagen om Alltings Jävlighet.

Idag har varit ännu en dag. Intressant- lite grann. God- jovars. Grubblig- yes baby. Maniska kvinnor- har funnits med, precis som linssoppa. Jag driver det där med självinsikt längre än någon före mig. Så mycket att sikten inåt grumlas helt. Jag borde ha skaffat en terapeut för länge sen, nu är jag redan för intrasslad. (Eeeego). Sen var det ett bra samtal som inkluderade en diskussion om mina dubbla budskap.

När man ska söva en bebis så hatar man;

* Telefoner. Mest av allt. Vad vill alla människor?

* Bilar. Vi bor på landet. Vad gör alla bilar här? Åk hem.

* Högljudda grannar precis utanför Bebis fönster.

* Katter som river ned.

Nu blir det Tip Top.

Pah!

2008-01-30T11:32:00.000-08:00

Jaha. Nu har jag börjat på fyra olika inlägg den senaste veckan och inget har jag slutfört. Jag är bäng, väck, trött och hamstern har varit död länge. Ja herreguuuuud, vilket vrak.

Såhär då. Snabbt, innan tråden trasslat ihop.

Hotstone-massage. Lovely, det var moi och det var Fru och en masserande brud med heta stenar, olja, tryffel. Apelsinjuice, bastu och scrub. Det var andas och kreativitet och själ. Lite

"Vi borde ha skickat med broccolipastan!"

Sen var det bara skönt.

Så photoshoot till artikel och i en studio på söder får man input och Bebis var inte helt lättflörtad men snyggast i hela världen ändå. Det finns andra sätt att leva på och det verkar trevligare att sälja sig för nåt man brinner för, som ger stjärnor, adrenalin.

Vi är en mycket fin familj med rosa bakgrund.

Fika med Exet. Konstigt är det. Att man delat allt i dåtid, lite tid passerar och poff! där sitter två andra människor med väldigt jätteskilda liv i nuet. På väg hem i bilen tänkte jag att jag borde känna mig melankolisk men jag kände mig mest inte alls. Det var mer "sparrissoppa eller chili con carne, sparrissoppa eller chili con carne?"

Och fan vad mitt värde sitter i min prestation. Jag blir galen. Jag vill inte säga nåt, jag vill bara gå. Gå, gå, gå. Gaah.

Tandborstar.

2008-01-22T10:19:00.000-08:00

Inget speciellt alls.

2008-01-20T22:36:00.000-08:00

I lördags diskuterades socionomernas oförmåga att tala först, lyssna sedan. Kan man få det klassat som yrkesskada?

Jag drabbas av akut längtan efter universitetet. Jag vill swooshas sisådär tre år tillbaka i tiden, till när jag längtade efter att komma dit jag är nu. (Man är aldrig nöjd). Då svor jag över csn, extrajobb, 19 kvadratmeters studentlya och tyngden av kommande tentor. Men oxå; dagar som tillbringades hur som helst. Nån gång då och då några timmar i sal, resten när jag ville och det var fikor på stan, långa grubbliga promenader och hängande i cafeterian med Den Blonda Skånskan och Den Andra Skalliga. Det var rödvin, nya kunskaper och ett homoland med flytande ramar. Idag; är arbetslivet en heterovärld med Svenssongränser. Jag behöver elchockas med sånt som ingår i mig. Och jag behöver hitta ett nytt jobb.

Igår var jag trött på det sjuka sättet. Sådär jag-somnar-stående-och-det-är-inte-nåt-jag-bara-
säger-utan-det-kan-faktiskt-hända. Det tycker jag inte om. Nu är jag vaken, Bebis och Fru sover fortfarande, jag har använt den utnötta maskinen, ätit kaviarfrukost och läst facktidning. Idag åker Fru och Frus Exman till diverse roligheter på BUP medan jag och Bebis promenerar kring hästhagar.

Jag fick ett album med foton från min möhippa. På ett av korten, med ett vinglas på en brygga nära Gröna Lund, ser jag lyckligare ut än jag någonsin sett mig förut. Fånig som satan, men lycklig.

Igår lämnade vi bort Bebis i två timmar. Vi passade på att ta en fika på egen hand. Och vi längtade efter Bebis. Jag är en fruktansvärt daltig mamma, jag måste stoppa mig.

Jag tror att jag har blivit gammal. Det där

"oj, är du 27, du ser mycket yngre ut!"

har bytts ut mot

"oj, är du bara 27, jag trodde att du var äldre".

Några har försökt prata om att det handlar om mognad men det är bara en omskrivning för rynkor, ringar under ögonen och om jag hade haft hår; gråa slingor. Egentligen gör det inget, jag har längtat efter att bli pensionär sen jag var 15. Jag ser ålder som nåt befriande och tänker att efter 40 blir det nog lugnare. Jag vill gärna tro det. Inget negativt alltså, på det sättet. Jag måste bara ut(om?)värdera min egen identitet. Från 11-årig pojkspoling till 27-årig vuxen?

Det är nog i och med Bebis. Äldre på ett sätt, yngre på ett annat. Som Systerdotter, snart fyra år; "Nä mamma, jag är inte tre år gammal. Jag är tre år ny".

Rachel Ray lagar kycklingsoppa ute i vardagsrummet och Bebis rethostar, på sitt nya språk.

Mia Törnblom, mig kan du inte bota.

2008-01-16T08:57:00.000-08:00

Det skulle kunna vara såhär; jag kanske har nån personlighetsstörning, paranoid schizofreni eller nåt neurologiskt.

Det skulle oxå kunna vara såhär; de kanske faktiskt är surkärringar.

Kan man köpa sig fri med insikt? Om jag är medveten om att det kan handla om mig, betyder det då att det inte gör det?

Jag bad min kära vän K att hjälpa mig i kampen. Surkärringarna är många, jag kan inte ta dem på egen hand. Hon ville gärna och sa att hon var perfekt för jobbet eftersom "it takes one to know one". Och idag när jag jobbröjde, insåg jag att det är precis så det är.

My God, jag är en riktig bitterfitta. Det är dom också, men det spelar ingen roll. Jag hatar när människor inte kan hantera och gilla olikheter. Men jag då? Jag kan inte acceptera d e r a s olikheter. Man får bara vara olik om man är lik mig. Olik på mitt sätt. Lika med ingen olikhet alls.

Jag försvann in i ett tillstånd av djupt grubbel, på skogspromenaden och över fiskgrytan. Jag funderade på min önskan om ett enkelt och okomplicerat liv. Och hur konstigt det är att den önskan alltid leder mig in den ena komplicerade tillvaron efter den andra. Jag vet inte om mina liv faktiskt är så virriga som jag upplever dem eller om det är så att mitt virriga huvud får dem att verka galnare än vad de är. Det kan man fundera på. Medan klienterna pratar om att Olof Palmes mördare sände meddelanden till dem från en portuppgång close to U.

Jag hade nåt mer på gång. Det handlade om att det nog handlar om att den aktuella kärringheten får mig att känna mig oduktig. Egentligen hatar jag kanske inte kärringarna utan min egen dåliga självkänsla. Jag skippar det eftersom jag lyckades hälla upp ett glas vin av tvivelaktigt ursprung och ska alltså ägna mig åt det. Ikväll dricks det vitt på Roxy med mina brudar.

Och nej, det finns ingen som helst poäng med att halva texten är större.

Limousine.

2008-01-13T08:34:00.000-08:00

Jag har åkt flashig limousine med neon och champagne.

(Nananananaaaaana. Nananana).

Det har varit en intensiv helg. Systeryster på barnvaktsbesök, mycket flådigt 60-årsfirande av Svärmor. Igår kväll var vi trötta, jag och Bebis. Och dissade den 25-åriga dag som tillhörde Frus bror. Man orkar bara så många sociala sammanhang. Vi badade, käkade gröt och katrinplommon och kollade på stjärnor istället.

(Nanananananaaaaaa. Nananana).

Man vågar inte glädjehoppa och tro att det är en trend. Men halleluja om det är så. Bebis har sovit de senaste tre nätterna. I SIN säng, med bara två eller tre matstopp. Jag tror att hon kände på sig. Att två sammanbrutna mammor skulle ha varit hennes, om hon inte gett oss vila. Fru kan inte sova ändå, hon har glömt bort hur man gör. Hon har vant sig av. Jag har inga såna problem.

(Nananananaaana. Nananana).

Det är den där duktigheten. Fortfarande. Jag undrar vad den står för. (Har du kastat några stenar i djupet, och sett dem singla ned i spiraler?)

En tom kaffekopp från igår. Kanske ny tatuering, fika med min saltkarstjuvande vän? Recensioner ska skrivas och fotografier ska fixas. Steg ska tas, i leran här ute eller i centrum. Micran ska tankas. Jag tror att jag ska laga halloumi och jag har skjutsat bonusbarn och nu sover Fru och Bebis. Imorgon ska jag redogöra för ett icke så givande samtal med en psykos och (lite) med kvinnan bakom. Det är inte alls svårt att få dagarna att gå. Betyder det nåt speciellt? ADHD-katten dricker Bebis badvatten, granen är utkastad. Numera har vi låst dörr på natten och jävlar vad mycket papper som ska till återvinning. Och faktiskt- det finns andra perspektiv i en flaska vin.

Jag är inte helt säker på att jag saknar snön. Jag kanske tycker om det gråa och gröna.

Jag är en barkbåt som driver mellan grenar och stenar och en nattfjäril är min besättning. Egentligen.

(Nananananaaana. Nananana).

Rapport från Bebis-bubblan.

2008-01-09T08:09:00.000-08:00

Alltså. Jag är så in i helvete trött. Och inte på det trött-trötta sättet, mer som Trött På Amfetamin. Hur tar man sig igenom en arbetsdag när man har sovit... säger jag en timme så tar jag i? Och när det handlar om den elfte natten i rad? Vilka intelligenta tankar delar man med sig utav på morgonmötet, vilka smarta grejjer kan man kläcka? Mest ... "öööh"? Det är då man blir manisk, det är då man röjer runt som en tornado och fixar hela veckans praktiska göromål på en eftermiddag. Det är då man blir fruktansvärt osympatisk och det är då man hatar Hon Den Där mer än någonsin. Alla som klagar över att de är trötta ska strypas långsamt.

Det är b a r a jag som är trött. Bara.

Mamman dansar, Bebis somnar. Mamman förflyttar sig smidigt och vant till sovrummet och vaggan. Bebis sänks ned, vaknar till. Mamman vänder rätt, rättar till och rumpklappar försiktigt. Bebis snusar igen. Mamman lyfter bara fötter från golv så tyst det bara går, tänker kanske, kanske i hemligt hopp. Kryper ned i stor, varm säng

och Bebis "OÄÄÄÄ, wääääää, oääääh!"

Mamman upp, lägger tillrätta, rumpklappar

och Bebis "OÄÄÄÄ, wääää, oäääääh!"

Mamman; MEN BEBIS!!!! Argt och frustrerat. Lyfter upp och vaggar

och Bebis; "OÄÄÄ, wääää, oääääh!"

Mamman och Bebis in i köket, på med radion och dansadansadansa. Bebis somnar och Mamman förflyttar si smidigt och vant till sovrummet och vaggan. Bebis sänks ned, vaknar till. Mamman vänder rätt, rättar till och rumpklappar försiktigt. Bebis snusar igen. Mamman lyfter bara fötter från golv så tyst det bara går, tänker kanske, kanske i hemligt hopp. Kryper ned i stor, varm säng

och Bebis; OÄÄÄ, wääää, oääääh!". Igen. Igen och igen och igen. Och igen och igen och igen och igen.

Jag är TRÖTT! Jag är så överjävligt, satans trött!

Darra!

2008-01-05T07:10:00.000-08:00

Ångest. Sån där riktig, överjävlig, sjuk. I natt. Jag drömde vaket om ett täcke Theralen.

Dödligt rädd blir jag. Jag vägrar känna sådär mer. Sorry, ångesthelvete. Jag vill inte inleda nåt förhållande, jag är inte intresserad av nån engångsgrej.

(När man blir en liten svart, ovärdig fläck. Den allra sämsta, på allt. Ful också).

Jag har redan varit sån, i flera år. Jag vet att jag har det i mig. Jag lärde mig hantera, jag tog mig ut. Så länge jag bara är smått ångestladdad så är det OK. Det borde vara en hyffsad kompromiss, det borde räcka så.

Det handlar nog till viss del om sömnbrist. Jag känner mig inte trött numera, det har gått över, det är way beyond. Nu är det mer apati, melankoli och en urholkad själ. Det där som blir när Kropp förvägras Basalt behov. Förut handlade det om mat, nu handlar det om sömn. Och, antagligen, nya krav. Som jag prestationsångestnojjar över. Man kan aldrig få full pott på den här tentan och jag är ingen om jag inte vinner. Ett nytt liv som kräver nya saker. Inte samma betygsskala, inga flervalsfrågor. Hur ska jag veta, om jag räcker? Och more important; (vem) blir jag om jag inte gör det?

Det stormar utav bara helvete, vi har vinterbonat så gott det går. Fru, Bonusbarn och Bonusbarnpappa kör Lasergame i stan. Jag och Bebis softar framför öppna spisar. En riktig och en kischig på låtsas.

Lilla unge.

2008-01-03T10:58:00.000-08:00

Egentligen behöver jag inte dansa mer men jag dansar ändå. Framför spegeln, och Bebis sover. Den lilla ängelen, så trött. Bulldogskinder som blivit slappa, pussmun och en sked banangröt på byxorna.

Hon är ganska jobbig. Hon låter mig inte sova och oftast kräver hon mat p r e c i s när vi ska sätta oss för att inta näring anpassad för såna som har tänder. Hon låter, snorar, bajsar. Kissar på mig, tvingar mig att lyssna på Dolly. Och ändå. Mitt hjärta och...

Aoutch! Min stjärna, min superstar. Skratt tills hon kiknar, tittut och NÄMEN!?

Inga spöken i din värld, baby. Jag ska göra mitt bästa (även om jag aldrig kan lyckas).

Redan. Sex månader och fötter dubbelt så stora. Hon sitter nästan själv i badkaret och hon styr med sin ratt, även om hon bara kan backa. Det är inte så noga.

Ibland är jag rädd. Att jag är för ego. Att jag inte tar tillvara. Som jag borde. Att jag sätter mig framför datorn så fort hon sover. När jag borde snusa på skalligt bebishuvud och titta på peace och putmun. Jag kan inte alltid ta in allt som är hon. Hon är alltid mer. Och vips, så är hon en trotsig treåring och en kaxig brud på femton.

Att vara mamma är rädsla. Inte räcka till, göra fel och göra fel fel. Vara för hård, vara för mjuk. Inte kunna ge henne det hon behöver, inte kunna se henne som den hon behöver bli sedd som. Inte kunna skydda. Mot allt som finns utanför.

Skugge har rätt. Också. Det är fan ingen picknick och det finns stunder när det inte känns värt det.

Men det är det alltid.
Min lilla trucker, min prinsessa.

Tvåtusenåtta.

2007-12-31T01:44:00.000-08:00

Långa, böjda ögonfransar. Har Bebis fått.

Meny ett; Chévretoast med honung och valnötter på salladsbädd. Vitchokladkesella med blåbär och hallon. Champagne. (Vi hann inte till systemet. Det blev rödvin bubblat i Soda Streamern istället.)

Meny två; grönsaks- och kycklingpuré. Paradispuré.

I år firade vi hemma. Jag har överdoserat folk och prat och mingel. Alltså lovely med bara Fru, Bebis och Mig. Bonusbarn åkte till mormor och morfar för att smälla av en himla massa stora grejjor.

(Jag tänker väldigt sällan på att jag är regnbågsmamma numera. Visst finns det vissa tillfällen, vissa situationer, när det blir påtagligt och stort. Att det är nåt annorlunda. Att vi är nåt annorlunda. Men... mest i början, när allt var nytt. Nu, i den vardag som det blivit, handlar funderingarna nästan inte alls om detta. Nu är det mera

hur fan ska vi få henne att sova hur ska vi få henne att sluta amma hur ger vi henne power och självkänsla känner hon att vi älskar henne är hon trygg vågar vi lämna bort henne till den eller den hur får vi tid till Oss?

Som alla andra. Dessutom har jag ju inget att jämföra med. Jag har bara varit "en sån här mamma". Ett liv med bebis är svett, oavsett om man har en fru eller inte.)

Första dagen på nya året är bättre än den sista på det gamla. Vi vann 100 kronor på en trisslott och allt är möjligt. Den 1:a januari har tillbringats med picknick i Friskishallen där Fru meckat nytt pass och där Bebis och jag dansat framför speglar. Jag tänker inte sammanfatta 2007 eller önska inför 2008. Det blir som det blir ändå. Förhoppningsvis blir det fint. Kanske blir det året jag slutar tro att jag har allt i huvudet och kanske blir det året jag börjar använda almanacka.

Jojjo.

2007-12-30T08:49:00.000-08:00

Igår natt. Bebis gallskrek i 40 minuter. Sen kräktes hon av ansträngningen.

I natt. Samlade sömntimmar; två.

På TV; Hajar som hajar. Bebis; sover i min famn. Fru; tränar. Mat snart; tortellini. Imorrn; nyår.

Grannar och bitterfittan i gården bredvid; Arga, eftersom Frus exman gjorde ett fyrverkeritest för en tidning. Bakom vårt hus.

Psykstatus; beror på vad man jämför med.

Julefrid. Eller jul iallafall.

2007-12-27T02:31:00.000-08:00

I julklapp till våra grannar på höger sida: ett nytt Singstar. Dålig, dålig idé.

Vårt hem har tidigare varit ett hippiekollektiv. En lång röd byggnad med vita knutar, tokmycket ute på landet, numera uppdelad i tre lägenheter. Vi bor i mitten. Väggarna är tunna som papp och det går inte att undgå full insyn i grannarnas liv. Alltså... dålig idé med allsång. Tondövheten verkar vara ett familjedrag och alla har drabbats. Dessutom har de placerat tortyrredskapet, spelmaskinen, vägg i vägg med vårt vardagsrum och vår TV. Vi försöker lyssna till Dr Phil men hör "Båååårn to be wAAAAAjld", så surt att till och med mina fruktansvärt omusikaliska öron kan höra exakt hur illa det låter. Deras stämband verkar aldrig bli trötta och jag överdriver inte när jag säger att de sjunger lika länge som en normal arbetsdag. Hon som bor där råkar dessutom vara dotter till vår hyresvärd. Han med Mao på väggen i sitt garage. Så vi vågar inte klaga.

Annars... har julen varit både och. Dagen före julklappsdagen var jävligt förjävlig. In short så ställde vi in julafton, bröt ihop och funderade allvarligt på att flytta isär. Inte för att vi inte älskar varandra för det gör vi. Det är det som känns så orättvist. Det är allt det andra. Ont.

Vi ställde sedan in inställandet av julen och i modern-familj-anda firade vi förmiddagen med mig, Fru, Bonusbarn, Bebis, min frus exman- tillika Bonusbarnets pappa och Bebis spermaleverantör. Vi åt saffranspannkaka och öppnade helt sjukt många och dyra presenter. Jag är fortfarande helt överumplad. Jag är en sån där präktig som brukar skippa konsumtionshetsen, eventuelllt några små symboliska saker. Så har det alltid sett ut i min familj. Olika kulturer möts och i Frus familj snackar vi saker för massor av pengar. Jag vet inte vad jag tycker om det. Visst känns det nice att få gå till Jack & Jones och köpa identitet och nån slags lycka för väldigt innehållsrikt presentkort och visst är vi glada för den värmegivande öppna fake-spisen i köket. Men hela grejjen är galen.

Sen julmat hos Frus föräldrar och bröder. Ännu mer presenter. Och en gåva som räddar mina nerver. Minskar påfrestningen på dem iallafall.

Julen blev ganska bra. Trots allt. Intensiv, men bra. Bebis fick en brandbil, en hund och en badrock. Hon var helt ûberstimulerad av alla människor och intryck men ganska glad ändå, som den sociala varelse som hon av outgrundlig anledning verkar vara. Hon har inte direkt någon att brås på när det gäller det där, hon har bara gåvan ändå.

Man måste använda glättighet. Impulsen som ska följas är att täcka för öronen och sjunga nanananana. När allvaret inte orkas med.

Jag längtar till Norrland och till mamma och pappa. När man är med Bebis bör man ha jeans som lätt går att knäppas upp med en hand eftersom de dagar då man fick gå ensam på toaletten är över. När man ska köpa bebispyjamas är det bra med såna som har fötter och den genombesvikna känslan när man inte hittar det man tänkt sig på mellandagsrean- den går över.

I den gula klänningen med svanar är hon så söt.

2007-12-22T04:57:00.000-08:00

Klockan 04.20 i casa Kaos: Bebis vaknar för 97:e gången, mamma Fru har ammat och ammat och ammat, vi provar ny taktik och mamman Jag går upp för att ge Alvedon och byta blöja. Bebis skriker så mycket hon kan, förkyld.

Mamman Jag tänker "Vad i helvete V I L L du???"

Säger "såja, såja".

Ytterdörren låter bangbangbangboff. ADHD- katten försöker bryta sig in, jag öppnar irriterat, Bebis skriker ännu mer. Katterna rusar in, låter, river och dör utan ögonblicklig mat. Som kräver att Mamman Jag gör en knäböj, får fram kattmaten, lyckas hälla upp, hindra ADHD-katten från att äta sin magra systers torra likdelar i kulform, upp från hukande ställning, ställa in maten. Allt med skrikande Bebis i famnen.

Försöker dansa till sömns, Bebis vaknar ordentligt, är skitglad, skrattar och vill äta på sin bil. Jag ger upp hoppet om mer sömn.

All respekt till all världens mammor. Till de som inte bryter ihop och till de som gör det.

Aj.

2007-12-20T21:13:00.000-08:00

Idag ska vi bjuda klienterna på massa julmat. Ris a la Malta ska fixas och ägg ska kokas. Och jag är en gnällig liten mupp som är så fruktansvärt trött på skrik och bråk.

Min tanke om att sätta sig över håller inte hela vägen. Vi behöver inte ha det lugnt jämt... men ibland? Jag saknar en plats för vila.

Mina förväntningar på och önskningar om hur det ska vara är orealistiska, jag vet det. Jag är uppvuxen i en arbetarklassfamilj i södra Norrland där ingen någonsin höjt rösten. Vi hade det just lugnt. Jämt. Allt var inte perfekt men grunden var ro och kärlek. Få ord men mycket känsla.

Så kommer vi aldrig att få det, det fattar jag också. Jag vet inte ens om jag skulle vilja ha det så. Egentligen. Jag skulle vilja få en glimt av det, ibland. I Stockholms närhet, med en liten Bebis och med ett Bonusbarn med trolig Aspergerdiagnos kommer livet att se annorlunda ut än i ett brukssamhälle i Västernorrland. Jag förstår det. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det.

Det är så otroligt frustrerande när orden inte går fram. När världsbilder möts som är så väsenskilda att ingen förståelse kan finnas. När jag som vuxen förväntas stå över orden, skriken och handlingarna men inte alltid klarar av det. När vi aldrig kan få en gemensam upplevelse av vad som just hände.

Jag vill bara kunna vara trygg i mitt eget hem. Ibland iallafall. Jag vill kunna andas och jag vill inte stänga in mig med Bebis i ett rum med hög musik. För att hon inte ska höra smällande dörrar och arga ord.

Jaja, tjat. Tjat, tjat.

2007-12-18T11:15:00.000-08:00

Det var en gång.

Idag känner jag mig väldigt norrländsk. En kurs i en speciell samtalsmetodik. Där tillbringar jag mina tisdagar, för att mitt jobb betalar mig för det och för att det är väldigt givande. Det enda negativa med detta är alla koppar halvtaskigt kaffe som jag drar i mig, som gör att jag kommer hem som ett darrande vrak. Ett friskhetstecken iofs, ett bevis på att jag lyckats vänja mig av med 15 koppar om dagen och att kroppen protesterar vid en återgång till den dosen.

Nå, för att komma tillbaka till det där norrländska. Hälften av gruppen pratar så in i helvete. Jag ägnade dagen åt att studera v a d de säger egentligen, all den där tiden som deras röster hörs. Min slutats blev denna; de upprepar ofta precis vad föreläsaren sagt. Av vilken anledning har jag svårt att greppa men det är ett fruktansvärt intressant fenomen. Jag avbryter om det är något jag inte förstått eller om jag har något att säga som kan bidra med något nytt till diskussionen. Jag skulle aldrig avbryta för att upprepa vad som nyss sagts. Det kan iofs bero på min något Aspergerdragiga personlighet alternativt min dominerande asocialitet så jag säger inte att mitt sätt är det riktiga. Jag fattar inte bara. Där blir jag väldigt norrländsk och säger som pappa, "använd inte fler ord än nödvändigt och prata bara om du har nåt att säga". Jag har ingen poäng med detta egentligen, jag inser bara att jag verkligen är kass på det här med sociala koder och hur man ska bete sig i olika sociala sammanhang. Om syftet med att prata mycket är att verka ambitiös och smart så får det för mig motsatt effekt. De känns rätt puckade.

Idag har jag och the clients monterat ihop en plastgran, stuckit nejlikor i apelsiner, hängt upp en kitschig plastängel och gjort nyskapande vykort. Det är konstigt, men jag har upptäckt att det tidigare så djupt hatade jobbet har blivit jätteviktigt. Jag behöver få vara nån annan än mamman. Då blir jag en bättre mamma. Innan Bebis var jag nästan lite rädd för att jag skulle försvinna in i bebis-världen helt och hållet, att förälder skulle bli hela min identitet. Så blev det inte riktigt. Det kanske till viss del beror på att jag inte känner mig som en del utav vare sig mamma- eller pappakollektivet. Jag hamnar mitt emellan och har ingen självklar plats någonstans. Att vara Bebis mamma är min viktigaste roll och uppgift men bekräftelse från annat håll är nödvändigt för att jag ska känna mig hel. Ego? Kanske. Det försvann inte när Bebis kom. Jag tänker inte ha dåligt samvete.

Det är också intressant att jag på mitt jobb är överjävligt social. Total kontrast mot mitt privata jag. Kanske får jag utlopp för den delen av mig när jag jobbar, kanske har jag en mycket liten pott av social energi och den förbrukas där. Kanske kan jag gömma mig bakom en roll där jag vet precis vad som förväntas utav mig och kanske är min privata asocialitet ett skydd. Eller så är jag bara helt schizad.

Nu: BUP om Bonusbarn. I hate it. Vilka tomtar. Och för tillfället är det hyffsat lugnt, skoshopping kan ha varit en del utav en lösning. Jag kanske inte behöver gråta idag.

Fästingar och den där Jesus.

2007-12-15T11:09:00.000-08:00

Med Bebis framför datorn igen, jag kan lika gärna använda tiden till att göra ord i olika kombinationer. I vardagsrummet julpyntas det högljutt så där kan vi inte sitta. Bebis har dansats till sömns till Backstreet Boys. Japp. Vi fick lov att byta Lasse mot pojkarna från bakgården. Daugava hemsöker mig.

I helgen har vi varit på spännande studiebesök i Heteroland. Vi har varit på dop. Och nu vet vi att vi gör helt rätt i att inte döpa Bebis. Inte för att vi någonsin tvivlat men alltid trevligt att få nån slags smarthet bekräftad.

Jag hade aldrig varit på dop. Jag visste inte att man fortfarande döpte sina ungar. Så verkar det dock vara. Varenda brud i mammagruppen där min fru är med ska till kyrkan och skriva in sin lilla knodd. Vi undrar varför. Vår hypotes är att de gör det "bara för att". För att man ska. Vi tror inte att de tänkt igenom vad det betyder, att de inte gjort ett medvetet val. Kanske fördomsfullt, dömande och kanske helt fel, det vet man inte.

Det kändes som ett besök hos nån sekt. En massa snack om Gud och den där korsfäste stackarn, föräldrarna får säga att de vill att bebisen ska ingå i den svenska kyrkan och att det ska vara bebisens tro. Jag fattar inte grejjen. Den lilla skrek sig igenom tillställningen och föräldrarna såg ut som att de vill vara varsomhelst förutom just där.

Jag minglade. Är det nåt jag är kass på så är det kallprat och mingel. Jag är ändå nöjd med min insats. Den som är mest social i vår familj är helt klart Bebis. Inte minsta spår av blyghet, hon söker kontakt, pratar och flörtar. Hon sjöng med i "Guds kärlek är", käkade lite, sov och socialiserade. Satt själv i barnstolen medan vi mofflade gratis mat. Stora bruttan! Jag är så grymt stolt över mitt coola barn.

Det är intressant att studera heteros. Det är intressant att de tycker att vi är ovanliga och exotiska. Jag tycker att d e är annorlunda. Jag förstår inte koderna, jag undrar hur deras vardag ser ut, vad de pratar om och vad som gör att de älskar varandra. O m de älskar varandra. Kan de bekräfta varandra och vilken bekräftelse är de ute efter? Den som kvinna och man eller den som person och själ? Både och? Detta ämne kan utvecklas i det oändliga men jag får göra det en annan dag. När jag inte har bebis på armen och när jag inte behöver skriva med ett pekfinger. Serious pain i vänsterarmen.

Fru hos vårdcentralen pga ett fästingbett som ser illa ut. Skadedjur from the hot place down below, adopterad av ADHD-katten som Samlar Fästing. Förkylning råder i familjen och Bebis på min mage på nätterna lika med ingen sömn alls. Idag ska bilförsäkring betalas, skor köpas, dagis besökas. Crépes ska lagas.

Bekräftelse baby. Bekräftelse.

2007-12-15T00:35:00.000-08:00

Jag vill typ... jobba. Nu vet jag inte vem jag är. Bara tre dagars jobb varje vecka. Kändes helt underbart. V a r helt underbart. Tills nu.

Jag är glad att vi valde att lägga upp det som vi gjorde. Tack vare att min fru är frilans och kan jobba hemifrån så har två föräldralediga dagar i veckan varit mina. Jag har fått bonda med Bebis, lära känna och hitta relation. Jag och Fru har fått vara hemma tillsammans, med varandra och med Bebis. Vi har kunnat turas om med hämtningar och skjutsningar av Bonusbarn. Vi har fått större möjlighet att inte tappa bort varandra i den här karusellen. Jag har känt att jag gör nytta.

Nu... känner jag mig oduktig. Den allra farligaste känslan. Jag behöver få vara duktig och är jag inte det så tror jag inte att jag finns (finns jag inte). Istället för att tillfredställa behovet, duktighetsmissbruket, så borde jag antagligen terapera mig några år till. Nu väljer jag dock att fortsätta springa, just nu är det bäst. Jag tänker alltså börja jobba mer.

Jag hatar att jobba halvtid. Jag hatar att kunna bli bortdribblad, att behöva fråga och att inte veta. Att vara utanför. Det har alltid varit jag som vetat. Som kunnat och förväntats bestämma. Det konstiga är att jag hatade det då. Jag höll på att kvävas av det där h u v u d a n s v a r e t. Nu saknar jag åtminstone delar utav det. Jag vill jobba. Jag vill inte gå där som nån jävla timvikarie och bara göra det jag ska. Jag vill k ä n n a att jag gör något bra. Och jag vill få det bekräftat. Jag är så bekräftelsekåt att man blir rädd. Speciellt just nu. Det kan bero på kärringarna.

Jag tror att min prestationsångest är mer synlig än jag trott. Jag måste utstråla På Väg Mot Utbrändhet. Min nya chef känner mig inte ens än. Ändå har han vid flera tillfällen sagt att jag inte får köra slut på mig. Att han vill ha mig kvar. Då blir jag både glad och besvärad. Jag blir glad (och bekräftad) för att han inte vill att jag ska försvinna. Jag blir mycket besvärad (och tappar min coolhet) för att nån ser att jag inte riktigt pallar. Om ingen ser att man inte är stark, så är man inte svag.

Hursom. Jag får gå upp i arbetstid, men inte förrän jag funderat igenom om jag gör det av egoistiska skäl. Isåfall är det OK. Om jag gör det för någonannans skull: då får jag inte. Intressant att jag kan verka så osjälvisk att man kan tro att jag skulle offra mig för någonannan. Eller är det jag som inte greppar mig och är det precis det jag gör? I don´t know. Hur kan man sortera i kraven? Som kommer från så olika håll. Och hur slutar man vara hot på uppskattning och hur får man bort den där rädslan för att vara ett problem? Hur slutar man tro att om man bara vore lite mer och lite bättre, då skulle ingen människa i världen ha problem?

Note to self; innan man skaffar familj bör man ha dealat klart med sin eventuella prestationsångest. Man kommer nämligen inte att räcka till och det är bara att gilla läget. Nu kollas spisarna och kontakterna mycket noggrant.

(Fast nu lät det deppigt. Egentligen känns det bättre nu, trots förvirring).

Neurotisk.

2007-12-12T00:21:00.000-08:00

"Neuros är ett brett begrepp som betecknar en mängd olika typer av mindre allvarliga psykiska besvär. Exempel på moderna diagnoser som skulle betraktas som neuroser är bland annat fobier, ångeststörningar och tvångsproblematik. Enligt psykoanalytisk teoribildning är neuroser uttryck för omedvetna konflikter, eller rester av försvarsmekanismer som utvecklats under barndomen."

Yes, baby! Under åren har jag diagnostiserat mig med i stort sett alla diagnoser som finns. Några har även andra ansett vara lämpliga etiketter på det som är jag. Mina neurotiska drag får man anse vara ett faktum. Och just nu känns det väldigt angeläget att jag lär mig hantera dem.

Jag lever just nu i ett klimat där det finns alla förutsättningar för ångest, tvång och fobier att växa och frodas. Jag är fruktansvärt kass på att hantera en oviss framtid, oförutsägbar ekonomi, oklara roller, brist på bekräftelse, en stressig vardag utan egen tid, måsten, en jävla telefon som ringer konstant, praktiska problem, att äga en massa saker som kan gå sönder, stor driftsbudget, prylar everywhere och fler som behöver köpas. Att valet inte alltid är mitt. Jag får uppbåda all min kraft för att inte tappa greppet.

Mitt ideal är att göra som Doppler; flytta ut i en hydda i skogen med en älg som heter Bongo. Älgen har jag redan, han är röd och kommer från IKEA. Men det går liksom inte. Dels så är det förbannat kallt i skogen på vintern. Dels så har jag en familj. Det är inte bara jag. Jag är en del utav nåt större än mig och då kan livet inte vara så enkelt rent praktiskt som när man lever ensam. Vi kan inte bo i en etta på 20 kvadrat med frysfack, utan bil, telefonabonnemang eller övriga ägodelar. Jag vet det. Ändå är det så svårt att vänja sig och inte stressa upp sig.

Vi omsätter enorma pengar varje månad. Vi är ett företag som måste gå runt. Blir det några pengar över, vilket det aldrig blir, så måste alltid nån av bilarna på service eller så måste nya vinterdäck köpas. Vi är konsumenter av rang.

Det är bara att gilla läget. Allt det där finns där och åtminstone en del utav det är iallafall nästan ofrånkomligt för att få det där andra som är så bra. Frågan är hur jag dealar med det. Jag måste sluta stressa upp mig för allt. Jag fattar att mitt sätt att hantera saker kommer ärvas av Bebis. Hon känner av. Jag vill vara en sån där cool, lugn människa. Jag kan se ut som en sån innan man lär känna mig. När man tittar lite djupare inser man snabbt att jag är en ångestboll. Som spricker lite då och då. Jag är inte cool alls, Neuros Personifierad.

Jag vill inte krångla till saker. Ändå är jag en så förjävligt krånglig människa. Varför då?

Jag är hursomhelst stolt över hur vi hanterade gårdagens konflikt. Inget krångel i en krånglig situation. Sen ska vi inte tala om det här med Bebis och sömn och gör jag rätt och alla andra säger och vem och hur och jag? Skämmer jag bort eller är det OK, daltar jag eller är jag bara snäll, dumsnäll eller snällsnäll och BVC-sköterskor och fan, det där med bekräftelse.

Nu fipplar jag med min kommande tatuering. Bebis namn på min hand i stjärnregn. Egentligen vill jag varken ha eller ge några julklappar men jag säger inte nej till ett stort presentkort hos the tattoo-man så att jag kan bli mer av mig. Även om jag inte kommer få några jobb sen.

Sväva.

2007-12-10T01:45:00.000-08:00

Det där jag skrev nyss. Det vill jag bara berätta. Egentligen tycker jag inte om att berätta, jag tycker om att sväva.

Nu har jag hämtat nytt pulverkaffe med mycket vispad mjölk och kanel. Jag är redo.

Jag har ringt tingsrätten. Jag måste dubbelkolla allt. För att det vanligtvis är nödvändigt att minst trippelkolla för att det ska fungera. Eller för att jag t r o r att jag måste. Kontrollbehovet når aldrig kryddhyllan men berör det mesta i övrigt. Hursom. Jag behöver inte göra nåt mer och jag tycker om när jag inte behöver göra nåt mer. De fixar.

Bebis sover, i min famn som vanligt. Jag vill gå ut och promenera men vill inte väcka henne. Jag är I n t e L u g n A l l s. Nätterna; ett verk av Dalí. Ändå... sover jag inte nu.

Inget fokus.

Bebis; U are this cool and U can´t take it off. The cool is all over.

Glögglukt i näsa trots ingen glögg i sikte. Kompledigt för kuratorsbesök eller får man bara vara frånvarande? Och h u r frånvarande får man vara? Frågan är bara formulerad i huvudet eftersom alla är så nyfikna. Promenader med pannlampa för att landet är en dunkel plats där barnvagnar inte syns. Inget är "bara", allt är mer och jag behöver båda händerna.

Relationer är smärta. Avsaknad av relationer är död.

Ett juridiskt OK.

2007-12-10T01:06:00.000-08:00

I onsdags. Det fruktade och det efterlängtade.

Brevet Från Tingsrätten.

Där stod det att Bebis ska vara vårt gemensamma barn. Tack, alla kd-kärringar och tingsrättsgubbar! Vilken oerhörd lättnad. Och fruktansvärt skönt att vi får räknas. Att vi inte längre är så konstiga att försäkringskassans datasystem inte klarar av oss. För första gången på väldigt länge är jag överlycklig över att passa in i mallen och vara (nästan) vanlig. Det tar tre veckor innan beslutet vinner laga kraft. Sedan... är jag mamma till Bebis på alla sätt. Det har inte sjunkit in än.

Jag har bävat i ett år och två månader. Sedan Bebis var en liten mupp, ett grodyngel utan mänskliga drag. För hur detta skulle gå. För att bli bedömd och ifrågasatt. Och för att kanske inte vara bra nog, i deras ögon. För att kanske inte få vara mamma till mitt barn som ändå skulle ha varit mitt barn, i mina ögon men inte i samhällets. Inte i systemets. Jag önskar ofta att jag kunde slippa ingå i just S y s t e m e t. Men inte så mycket att jag inte finns. Speciellt inte när det inte bara skulle drabba mig utan även Bebis. Hon skulle ha fått leva i en verklig men också icke-existerande familj.

Nu blev det inte så. Jag fick vara hennes mamma!

Idag. Och morgonen efter.

2007-12-07T07:16:00.000-08:00

På konkret Alain Topor-vis. Jag har lagat lyx-morotssoppa med saffran, färskpressad apelsin och ingefärsyoghurt. Den blev en succé. Jag har pajjat ännu en mobil enbart genom att äga den och jag undrar om min beröring kortsluter. Nu sitter jag framför datorn med sovande Bebis och jobbar vidare på min musarm. Jag har inte krockat, jag har inte krossat nåt men jag har sprungit till djuraffären för att köpa kattmat. I ett par skor med hål under, i hällregn och fått knata runt i en våt socka resten av dan. Jag ska laga paj med fetaost och soltorkade tomater och med tanke på den procentuella delen av dagarna som tillbringas i köket känner jag mig väldigt huslig och Martha Stewart-lik.

Nu är det nästa morgon och jag har drömt att jag körde över en hund. Det hände vid vår brevlåda och hunden ägdes av ett gulligt gammalt par och jag förstörde deras liv. Nu har Fru tagit över bebisskiftet och jag borde lägga mig och sova en stund till men har inte riktigt ro. Vi har inga pengar, jag funderar över ifall jag kan ta mig råd att träna eller inte och var jag isåfall ska träna. Och när.

Kalt, oengagerat och inget prat om hur det känns. Bara fakta. Så som det ska vara. Jag är en flitig student.

2007-12-04T11:39:00.000-08:00

Och hur bra blir det? När jag försöker deala. Eeeeego. Ego, ego, ego. Och j a g känner och mig och i n u t i grubbel och svart själ och m i n gegga och j a g är så speciell och DJUP. OJ, så djup är jag. Och s v å r. Framförallt svår. (Jag vill kräkas på mig).

Jag känner mig usel. Och fattar att jag inte f å r känna mig så eftersom uselhetskänslan i sig gör att jag blir ännu mer grubblig och svart.

Leva här och nu. Det måste vara målet. Bryta det inåtvända. Jag missar så mycket. Jag gör min fru ledsen, jag är en om möjligt ännu sämre bonusmamma och jag missar min lilla Bebis. På grund av ego-grubblerier. Inte OK. Para ya!

Jag var hos gratiskuratorn igår. Jag tyckte inte om det. Fast när jag tänker på det nu efteråt så fick jag kanske upp ögonen litegrann. Jag kände mig obeskrivligt ensam. För att jag inte vågar beskriva och för att jag inte riktigt kan. För att det handlar om så många saker och för att hon inte kan hjälpa mig. Och "jag måste tagga ned, inte ha såna krav på mig själv och jag är ingen dålig människa för att jag inte känner det jag tycker att jag borde känna". Nähä.

Jag känner en glimt ändå. Av hur det kunde vara, hur det kan bli. Om jag bara lyckas.

Jag har börjat särskriva ibland. Av misstag. Det är värre än att nästan krocka vid rödljus.

Gratis rödvin och oförskämt mild baksmälla.

2007-12-01T01:51:00.000-08:00

Det har varit en händelserik vecka.

Planeringsdagar är bra på det sättet att man får åka till fina miljöer och frossa i mat och efterrätter. De är dåliga på så sätt att det kan vara svårt att hålla yrkesrollsmasken på plats. Utanför de vanliga lokalerna blir man mer sårbar och utan klienterna blir det svårt med frågan "Hur mår du?" Man bör inte lägga dagar av öppen spis och förtroliga samtal så att de infaller efter en kväll av totalt sammanbrott.

Medarbetarsamtal bör sedan inte följa direkt på detta. Där blir det ännu svårare att spela cool och fokuserad. Det kan dock gå bra iallafall, om man har en bra chef. Det har jag. Bekräftelse är verkligen allt. Mitt jobb går ut på det, jag bekräftar sisådär 30 pers under 8 timmar, varje dag. Ibland behöver jag också fyllas på. Och jag blev påfylld. Jag är inte knäpp och jag kanske till och med är lite duktig.

Sedan var det julbord med jobbet. Själv känner jag ingen skillnad på kasst vin och bra vin men det finns det tydligen andra som gör. Detta ledde till en gratis flarra som inte borde ha druckits upp. Det är en konstig grej, att se arbetskamrater och chefer aspackade. Jag har blivit gammal och beslöt mig halvtidigt för att det var lika bra att åka hem. På asocialt Cecilia-manér smet jag iväg utan att annonsera min flykt. En helt onödig fylla som borde ha undvikits. Dessutom käkar jag helst inte julmat. Det enda som landade i min mage var grönmögelost och bröd. Det är nåt med hela den där grejjen. Att se folk vräka i sig. Jag tappar matlusten totalt. Dessutom är jag ofta så upptagen med att dricka. Jag har åter igen konfronterats med mina alkoholist-tendenser. Att ta ett glas vin är aldrig aktuellt, även om det varit målet från början. Tur alltså, att jag inte längre lever ett alkoholist-tillåtande liv.

Nå, det om det. Idag har jag shoppat julklappar och ätit morotskaka. Egentligen gillar jag inte julklappsgrejjen (oh my God, jag låter så PK). Vi råkar dessutom vara förfärligt fattiga och att då se de få pengarna omvandlas till en vas från faster Gerda har aldrig varit nåt halleluja-moment. Nu spanade jag dock nyss in kontot och det verkar som att vi ändå lyckats hålla det relativt billigt. Det är bra, då är risken för ett totalt sammanbrott något mindre.

Jag har nästan kört mot rött och krockat. Jag har tappat allt man kan tappa, får ibland slängar av gamla anorexitankar och jag är en bubbla av gråt som går sönder hela tiden. Nåt står inte rätt till.

Gay Värld

2007-11-24T10:27:00.000-08:00

Min fru tog ett kliv nedåt på stegen när hon slutade vara hetero och valde att leva med mig. Faktum: hon var normal och levde i villa med man och barn, nu är hon gift med en flata och är konstig. Jag tog ett steg upp när jag valde att leva med henne. Jag är förvisso fortsatt lesbisk men numera lever jag ett "normalt" familjeliv som de straighta greppar, med en kvinna som varit vanlig. Konstigt kan tyckas, men mitt vardagsliv som till stor del utspelar sig i en heterosexuell kontext har blivit enklare nu när mitt liv liknar deras.

Min fru är ledsen ibland, för att vi inte räknas. Hon upplever att vår familj inte ses som riktig, på riktigt. Jag förstår vad hon menar och det gör mig ledsen att det är så. För mig är det en stor del identitet, hela den här lesbiskheten. Jag har som min grund i den, i den världen. Jag har däremot svårt att förstå det där andra. Att sluta plugga och börja jobba innebar för mig en ahaupplevelse. Jag fattade att jag tydligen var annorlunda. Man är rätt skyddad från det när man pluggar på flat-täta socialhögskolan och lever sitt liv på gaykrogar och gaycafén. Numera hänger jag knappt ute alls och i och med att vi flyttat tokmycket ut på landet så tar man sig inte in till stan på en fika bara sådär, det kräver planering. Fast jag vet ändå att jag kommer därifrån, att jag verkligen inte är ensam och att det där finns kvar om jag skulle vilja ha det igen. Min fru däremot. Har aldrig någonsin varit på en gayklubb och känner inte så många flator eller bögar. Hon har en bild av hur det är, i "gayvärlden", tycker att det är konstigt att det finns en sån och är lite rädd för att tillhöra den. Jag älskar henne för den självständigheten, viljan att "bara" vara Hon, som råkat bli kär i en tjej men som ändå är samma Hon som innan. Fast det verkar inte fungera riktigt så, hon är ledsen. Speciellt nu, när vi fått Bebis, så blir det viktigt. Att ha dealat med sig själv och med samhällets syn på det hela. För att kunna stå för oss inför henne.

Vi hade en diskussion för nån dag sen. Om man fick välja när man föddes, om man fick kryssa i heterorutan eller homorutan, vad skulle man välja? Jag skulle utan tvekan välja square homo. Det är liksom det som gör mitt liv bra. Jag älskar att vara gay, att kunna ställa sig lite utanför det där samhället som jag ändå inte är speciellt förtjust i, och att slippa stå där själv. Gemenskapen och tillhörigheten. Den mindre världen i den stora. Om jag vore hetero... skulle jag nog känna mig ännu mer som ett miffo. Vanlig fast ovanlig, ensam ändå liksom. Min fru skulle välja heterorutan. Om hon inte visste vad det innebär att leva med en kvinna, om allt bara kändes bra med en man så att viljan att tänja på gränserna inte skulle finnas där. Om hon kunde skapa ett bra liv med en man så skulle hon hellre ha gjort det. Det gör mig lite ledsen, fast inte jättemycket. Det är inte hennes fel att samhället ser ut så.

Jag var faktiskt på besök i fredags. Det var nog ett halvår sedan jag var ut sist så det var på tiden. Jag och mina två bästa käkade middag i den nyinköpta lyxlägenheten strax söder om söder. Det var otroligt skönt att träffas som förr, prata som förr och få vara lite som förr. Därefter blev det Idyll. Där känner jag lite som jag kan tänka att min fru känner. Att jag inte längre hör dit. Inte fullt ut iallafall. Det var hursom nice att hälsa på. Sen... den där jävla vägen hem. Gör att jag minns varför jag går ut så sällan. Vänta en och en halv timme på nattbussen, komma helt till andra sidan Förorten och sen knata lååångt i mörk natt och osäkra områden. Efter tre timmar var jag hemma. Bläk.

Fast oj. Så skönt att komma hem. Krypa ned hos Fru och Bebis och vara så jävla glad för att de finns. För att kvälleen varit Förr och för att sängen med Fru och Bebis är Nu.

Det här med människor.

2007-11-22T09:46:00.000-08:00

Att krypa på golvet genom affären för att rösterna i ditt huvud säger åt dig att göra det; mindre konstigt. Att prata bakom ryggar och säga en sak men egentligen mena nåt annat; mer konstigt. Det är då jag vill vara en sten.

Idag har jag; lagat en halvlyckad spenatlasagne, kört genom många rondeller med min icke närvarande hjärna och med livet som insats. Nu; har jag precis ätit en annan, godare lasagne, fått Bebis att sova och drabbats av akut mus-axel.

Egentligen är dagens behållning Det Professionellt Reflekterande Samtalet och att min fru är så underbart snygg. Alltid, men alldeles speciellt mycket just nu. Just nu är hon inte söt eller vacker, bara rå-snygg.

Hon tror att hon komplicerar mitt liv och gör mig olycklig. Hon vet i n g e n t i n g. Det där melankoliska finns alltid på olika ställen i mig, oavsett om hon är där eller inte. Jag försöker rannsaka mig själv för att upptäcka eventuella dolda försök att förmedla s k u l d. Jag upplever mig som en öppen bok som vänder ut och in på sig själv för alla som visar minsta intresse, hon upplever mig som hemlig och tror att det finns stora delar av mig som hon inte känner till. Vi har kostaterat att hon kanske är ord som beskriver känslor medan jag är känslor utan ord. Det skulle kunna vara där missförstånden föds.

Du vet, man älskar. Och det finns ändå så mycket att grubbla över.

Att leva ett liv och inte bara tänka en tanke.

2007-11-20T22:18:00.000-08:00

Min fru var hos gratiskuratorn på BVC, den där som jag oxå borde (ska) gå hos men har ett sånt motstånd mot. När hon kom hem sa hon att hon är så jävla less på att älta sig själv, att hon bara ville leva och att man kanske inte behöver veta vem man är. Man kanske kan vara det ändå.

Jag har funderat på saken. Jag har själv upprepat den frasen för mig själv en miljard gånger. "... borde inte leva så mycket i mitt huvud, leva mer i verkliga världen...." För det låter ju bra ju. Det är dock sällan som känslan infinner sig. Att det faktiskt är precis det man borde göra. Jag vet inte. Jag grubblar. Det är liksom jag, det jag gör. Jag tycker ofta att det tillför något. Vad är det för mening annars? Till och med mina ofta mycket svarta grubbel ser jag som livsnödvändiga. Fast faktiskt. Nu börjar jag också känna att jag borde dra ned på den abstrakta tankeverksamheten. Jag rasar för djupt ned i det. Och missar nuet. Jag är i dåtid och i framtid, i icke tidsbestämda nojjor och neuroser. Men när är jag här? Jag grubblar så djupt, på oss, på mig, på alla andra och på världen, att jag håller på att tappa kollen på mina egna gränser. På vem jag är och på vad jag gör, hur jag uppfattas och hur jag uppfattar. Det är INTE bra. Lite pre-psykotiskt. Jag ska göra en seriös ansats och jag börjar med gratiskuratorn. Man blir inte automatiskt stabil, lugn, grundad och självsäker när man får barn. Kanelbulledoften uteblir och osäkerheten är större än någonsin.

På fredag går jag ut och är queer med mina brudar. Det var otroligt länge sen. Sist var nog på min möhippa för ungefär ett halvår sen. Jag tror att jag behöver komma ut och bara vara en stund. Vara i min gamla identitet, eller delar utav den. Prata med De Fina i sällskap av rödvin och linssoppa. (Jag hoppar mellan olika stereotyper.) Samtidigt så känns det förbjudet och jag jobbar på att radera mitt konstanta dåliga samvete. Jag fattar rent intellektuellt- att vara förälder är lika med att vara otillräcklig. Det är ändå svårt att deala med. Det är ofta det som får mig att krascha. Hur fan ska man veta? Om man prioriterar rätt. Jag förstår att jag måste ta hand om mig själv och genom att göra det så tar jag hand om Bebis. Jag behöver åka och träna och ibland behöver jag behålla kontakten med de som finns utanför bebisbubblan. Ändå känner jag mig som en d å l i g människa när jag tar mig den tiden. Att min fru får göra ego-grejjer känns självklart; hon är ju hemma med Bebis jämt och behöver miljöombyte. Jag är ju redan borta från henne flera dagar i veckan. Att det ska vara så svårt för hjärna och känsla att vara på samma spår?

Nåväl. Idag är jag hemma. Nu ska bonusbarn skjutsas till skolan, film ska lämnas tillbaka försent som vanligt. Aggro-katterna ska ha sitt maskmedel.

2007-11-16T23:45:00.000-08:00

Nu är det läge för stearinljus. Tändsticksdoft i halvdunkel, ensam vid köksbordet. Melankoliskt minne av väntrum någonstans i södra Norrland, strax före jul. Tevatten och kaffe, ett fat med pepparkakor. Som jag aldrig åt av. Och tända ljus. Jag var alltid ensam och i rummet längst bort fanns Hon Den Där Livsnödvändiga Ängelen. Hon kom ut för att hämta mig och jag fick leva i en timme. Jag fick synas, bara jag. Bortom skelettkropp, och jag fick gråta och visa hur ont det gjorde och jag fick skratta och jag fick visa att jag k u n d e, att jag inte var död. Att jag var nåt mer än en sjukdom.

Jag kommer att tänka på såna saker. Hela tiden numera. Minnen från förr. Från när jag var anorexiCecilia, partyCecilia, hångelCecilia, melankoliska ensamCecilia, cityCecilia, NorsborgsCecilia, studentCecilia, TyresöCecilia, jag-är-så-olyckligt-kär-i-Maria-Cecilia och jag-är-besvarat-kär-i-Cissi-men-olycklig-ändå-Cecilia. (Ja, vi hette samma sak. En av de få nackdelarna med att dejta människor av samma kön. Man kan råka hitta nån med samma namn och det kan leda till missförstånd.)

Jag blir så väldigt medveten. Om att det där är identiteter som kommit och g å t t. De har gått och vänder inte tillbaka. Nu är jag en ny. Någon annan. Det blir så påtagligt, med Bebis-råttans ankomst. När jag tänker efter så inser jag att med eller utan Bebis-råtta;

identiteterna är puts väck.

Det går aldrig att vända om och ta på sig dem igen. Människorna finns inte där jag lämnade dem, inte ens platserna finns kvar. Jag vet inte hur jag ska deala med livet. Jag vill veta "the master plan". Vad vill det med mig och vad vill jag? Och varför är det så satans svårt att leva i nuet? Jag säger det igen; jag behöver en terapeut.

Igår begav vi oss in till stan med Bebis i Kombi. Vi behövde miljöombyte och med destination Söder och Copacabana i lite smågrått början-på-vinter-väder gav vi oss iväg. Bebis skrek ungefär halva tiden men i övrigt var det en bra utflykt. Man blir liksom van vid tempot här ute i de forna hippie-trakterna. Här går hästarna precis utanför fönstret och vi får jaga höns för att komma ut med bilen. I stan låter det från en massa fordon och man blir jagad. Jag gillar båda scenerna. Jag och da wife pratade om stress över pajen och kaffet och jag tror inte nödvändigtvis att det behöver vara stressigare i stan. Man kan lära sig bilar som bakgrund och man kan lära sig springande höns. Jag saknar stan ibland, närheten och tillgängligheten. Jag skulle ändå inte vilja byta. För Bebis tror jag att det är guld att få vara Bebis i närheten av en kamin, en kolsvart himmel med tydliga stjärnor. En skog att plocka kottar i och hästar att klappa. (Jag vill att hon ska få ha det ungefär så som jag hade och jag vägrar fatta att mina barn-attribut kanske också är såna där saker som har gått sin väg).

Hursom, det är bra att komma ut bland folk med Bebis. Att bli sedd med Bebis och få en föräldraidentitet. Att få en regnbågsföräldraidentitet. För det ä r viktigt. Jag skulle vilja tycka att det inte var det, att "vi är som vilka föräldrar som helst". Vi är inte det. Vi är två mammor och en bebis. För mig är det viktigare än jag trott att få bli sedd som Den Ena Mamman. Eller ljuger jag nu? Jag vill nog mest ha ett namn för mig. Jag har mer och mer försökt tänka om, tänka mig rollen som pappa fast med namnet mamma. Och man kan tycka att det handlar om normativa identiteter hit och dit, det är bara ord och det borde räcka att vara förälder? Men nej. J a g lyckas inte frigöra mig. Jag behöver ha ett namn på vem jag är och ett innehåll i namnet. Min fru är den som ammar, som är hemma jämt och som, faktiskt och lite tyvärr, känner Bebis bäst. Hon är mamma. Jag försöker identifiera mig med papporna på något sätt, jag vet inte om det går eller om det är bra. Jag har den rollen som vanligtvis benämns pappa men jag tillhör inte det kollektivet. Jag är den som måste jobba, även om jag är hemma mycket mer än de flesta pappor. Jag går på morgonen och kommer hem på kvällen. Jag har en annan funktion än den som vanligtvis hör ihop med identiteten mamma. Jag vet inte riktigt hur min funktion ser ut eller om den borde se ut på nåt visst sätt.

Det är ett trassel. I mitt huvud och jag kan inte reda ut i ord. Det låter fel, blir fel och det blir inte som jag menar. Eftersom jag inte vet vad jag menar. Punkt.

Antiklimax.

2007-11-14T05:16:00.000-08:00

Helt i onödan. Allt nojjande och alla tårar. Varför ringde han inte? Det hade besparat oss ett dygns sammanbrott. Note to self; krascha inte förrän du vet helt säkert att anledning finns. Min fru lyckades nyss få tag på nämndens ordförande, kd-kärringen, som meddelade att papperen med positiva nyheter redan var på väg mot tingsrätten. Total lycka och totalt antiklimax. Nu sitter vi här med all ilska som vi laddat upp, som fick bytas ut mot ett "jaha... tack så mycket då." Min kropp känns helt död. Det tar minsann på krafterna att totalkrisa i 24 timmar. Men... då har chansen att jag får adoptera Bebis ökat markant. Jag är så lättad att jag inte orkar känna någonting alls. Bebis, den lilla knasiga. Med byxorna under armarna på Sally-vis, med hårfräs i nacken, knasiga ljud och en surikat-förvånad uppsyn. Hon kanske får rätt till mig ändå. Ingen kan fatta... hur mycket det skulle betyda. Hur mycket hon betyder. Jag har fattat det nu. Att jag älskar min lilla råtta. Jag vet inte riktigt när det började kännas så men hon har växt in.

Jag har tittat på bilder av min fru. Foton från förr och nästan nu. Och så kommer jag på... hur otroligt underbar hon är. Hur överjävligt vacker. Och jag hoppas att hon vet det. Att hon känner vad jag känner. Att hon inte ångrar mig.

Socialnämnder och kd-muppar.

2007-11-13T11:32:00.000-08:00

Varför ringer han inte, varför ringer han inte, varför i helvete ringer han inte??? Idag skulle den jävla skitsocialnämden ha sitt jävla skitmöte om min eventuella framtid som juridisk mamma till Bebis. Och vår utredare skulle gå dit för att förydliga det där som kd-kärringarna tydligen fann otillfredställande. Han skulle ringa direkt efteråt, nu är klockan snart nio, jag har gråtit hela kvällen och ingen jävla skitutredare har ringt. Man får inte göra så! Har man sagt att man ska ringa så måste man för fan ringa! Och man måste fatta att detta är nyheter som handlar om liv och död för oss. För mig iallafall. Och jag blir så ARG över att det sitter fritidspolitiker och beslutar om våra liv över en kopp kaffe och kanske en landgång och jag blir arg på min fru för att jag tycker att hon inte förstår allvaret, vad det handlar om för mig och för att hon inte fattar hur det känns att kanske inte få räknas. Ja visst att jag älskar Bebis och har henne djupt inne i hjärtat oavsett. Hon är ju m i n Bebis. Men ett nej säger både mig, henne och alla andra att jag inte är på riktigt. Jag blir nån bonus, nån extra. Nån utöver mamman och pappan. Den som använde sin livmoder och den som hade spermier. Samhället säger att jag inte är mamma. Jag får inte skriva på skolpapper och jag får inte vabba eller öppna bankkonto. Jag kommer för alltid att få förklara mig, precis som det har varit hittills. Det är mycket att kämpa emot. Går det då att känna sig som fullvärdig förälder? Och Han Som Gav Sperma skulle få en ännu större del av vårt liv. Då behöver jag hans tillåtelse, gång på gång på gång för att kunna ta om hand. Han, som inte ens vill ha henne på det sättet och som inte har burit henne under de där långa nätterna, som inte har vakat, torkat kräk eller bytt bajsblöjor- han får alla rättigheter bara så där. Utan att behöva bevisa någonting. Det är så jävla orättvist. Och det är ju inte hans fel, det är systemets. Han är lika angelägen som jag att adoptionen ska gå igenom.

Att utredargubben inte har ringt måste väl bero på att det är något som är jobbigt att berätta. Hade det varit nåt positivt hade han nog ringt direkt för att leverera de goda nyheterna. Hur fan kan man hävda att det är "i barnets bästa" med en frånvarande pappa som aldrig velat ha henne? (han ville ju bara hjälpa oss att få en bebis). Det är så jävla ruttet, så satans fel och jag tappar totalt tron på samhället.

Jag är outtömligt gråtmild. Och jag har inte ens fått veta än. Det har liksom gått så smidigt hittills. Nu fattar jag vad som menas med att en adoptionsutredning är den största känslomässiga påfrestning man kan utsätta/ utsätta sig för. Hela jag känner mig fel och för första gången i mitt liv önskar jag att jag vore hetero. Nu är jag visst bara på låtsas och hela mitt liv är på låtsas och räknas inte.

2007-11-08T21:29:00.000-08:00

Det slog mig när jag promenerade mot tunnelbanan vid Östermalms torg efter ett jobb-besök bakom galler. Jag är nog fanimej deprimerad. Insikten var inte direkt en rak höger, det var mer ett enkelt konstaterande. På samma sätt är det ingen klaffsa-djupt-nere-i-geggan-variant. Mer en död, grå känsla. En känsla av att inte kunna nå många av de delar som är jag. Ett antiklimax, en identitetslös samling celler med ett namn som inte säger så mycket. Jag såg rätt farlig och cool ut i min nya apsnygga mössa, min rakade skalle och mina stålhättekängor men det var bara ett skal. Tydligen. Fattade jag då. Inuti- helt grå. Inte ens grått fluff, mer en konsistenslös gråhet, varken varm eller kall.

Får man känna så, i "den lyckligaste tiden i ens liv"? När man fått allt man velat ha? Och jag älskar min fru och jag älskar min bebis och ändå känns det såhär? Jag älskar dem men var är jag? Jag gråter för allt och inget. Oftast inget. Jag känner mig som en boll av nojja och paranoia. Och så TRÖTT. Det har iofs en helt fysisk förklaring, det kan nämligen bero på att nätterna numera inte nödvändigtvis innehåller sömn.

Jag är otydlig, och fruktansvärt menlös. Jag känner inte igen mig själv. Inte ens på det där svarta sättet. Tror aldrig att jag har varit grå. Någonsin. Frånvaron av becksvart måste ju i och för sig vara nåt bra. Jag känner helt bombsäkert att jag inte kommer att falla. En riskbedömning behövs dock kring faran att förbli just grå och menlös.

Det är en massa ljud i mitt huvud. Och runt om. Det kommer utifrån och jag blir galen. Jag vill bara ha lugn. Lugn, lugn, lugn, för fan lugn. Det är inte så att jag aldrig är glad. För det är jag. Det är inte så att jag inte tar mig upp ur sängen för det gör jag. Jag är fruktansvärt osäker på mig själv. På hur jag är. På hur jag tolkar andra människor. På mina egna gränser. På mitt värde. Jag skulle vilja ha en objektiv bedömning av mig på en 1 till 5-skala. Och sen förslag på lösningar till förbättring. En åtgärdsplan.

Jag har ingen plan. Jag glider fortfarande bara med.

Nu väntar jag på att morgonen ska bli äldre så att jag kan få ta bort hår utan att väcka någon. Sedan ska jag invänta min sysyteryster och systerdotter som kommer söderifrån för att passa Bebis medan vi kollar in Gardells visdomar. Det har kommit snö, fast gräset syns fortfarande. Vi har precis sålt en artikel till en föräldratidning, min frukost var inte den högtid som den brukar vara och jag känner mig grymt besviken. Jag funderar över ifall pizzadegspaketet räcker till pizza till oss alla. Nya glasögon vore en idé, hur hanterar man för mycket kärring-input på jobbet och när ska vi få tid att kramas? Vad betyder n... go! och varför vet Bebisar att de ska vända på sig när de blir omkring 4 månader? Stueeenge.

Energikicksmiddag och födelsedag.

2007-11-04T00:03:00.000-07:00

I torsdags fyllde Fru år. 34 stycken. Jag har inte sett henne så glad på väldigt, väldigt länge. Vi är typ luspanka, en bra bit under minus noll. Man blir inte rik på att vara föräldraledig. Ett inlägg i debatten kunde vara att systemet nästan kräver att den som tjänar mest jobbar och inte är hemma med barnet. Vilket ofta leder till att män inte bondar med bebisar. Nå, vi trotsar och får betala priset. Jag är hemma med Bebis och lever på luft och det är värt det. Vi har alltså inte råd med utsvävningar eller diverse egostärkande aktiviteter. Jag klarar mig hyffsat ändå men för min fru är det viktigare att kunna unna sig saker. Hon har dessutom känt sig suddig i konturerna efter hela graviditets-ammningsgrejjen och behöver jag-stärkande konsumtion. På sin födelsedag så fick hon MASSOR med presentkort. Det var det enda hon önskat sig. Min underbara lyste. Jag var så glad. Hon förtjänar mest i hela världen att få pyssla om sig själv efter hela den här resan. Nu blir det en ny tatuering, kläder i massor, kanske massage och nya skivor. Och min födelsedags-morotskaka blev så jävla god trots viss rökutveckling.

I helgen hade vi kombinerad VälkommenBebis-GrattisFru-MysigHöstHalloweenmiddag. Vi flyttade in i vårt röda med vita knutar på landet för cirkus ett och ett halvt år sedan och har sedan dess pratat om att här är perfekt för middagar. Det har dock aldrig blivit någon. Nu äntligen, när allt egentligen är rörigare än någonsin, lyckades vi arbeta upp initiativförmåga och få till det. Mycket bra blev det. Maten var god, Bebis var snäll, vinet underbart, vännerna de bästa. Och... de har liksom också gått vidare. Att jag blivit äldre är så påtagligt i och med de högst påtagliga ingredienserna Bebis, Vigselring, Kombi och Hus på landet. Men de lever också helt andra liv nu. När vi pluggade på Sopis... jag blir helt melankolisk.

Ibland längtar jag mig sjuk efter det där ansvarslösa. Föreläsningar nån gång i veckan, massor med ledig tid för fika. En liten etta på 19 kvadrat mitt i stan. Intressanta människor varenda dag, kunskapsinput. Luncher med De Bästa. Inga surkärringar som jobbat 30 år så långt ögat kunde nå, bara nytänkande, öppna för alternativa sätt att leva. Sena utenätter. Vemodig melankoli, egotid. Långa stadspromenader med ibland svarta, ibland ljusa grubblerier. Skeppsholmenfunderingar. Fast egentligen. Så vet jag hur less jag var. Hur mycket jag ville ha det som jag har nu och det var inte så jävla kul jämt. Att vakna dagen efter med livsångest. Jag har fått nästan allt som jag då önskade mig. Men... jag behöver få sörja att den tiden är över. Ändå.

Min fru träffar en kurator på MVC ibland. Hon sa att få barn är en livskris, att jämföra med när någon närstående dör. Yes. Precis så. Vi älskar Bebis och skulle aldrig vilja vara utan henne. Ändå blir man lätt deppig ibland. Det är så svårt att få ihop allt. Och vem är jag i detta och räknas mina behov? Hur mycket ska de läggas åt sidan och när blir det skadligt att inte ta hand om dem? Och våra behov, att finnas för varandra? Vad är syftet med mig numera? Hur ska jag prioritera för att få min tid att räcka tid och när finns tid till att bara vara, en själ och en kropp?

Hursom. Jag tror att det är ofrånkomligt. Mina vänner har också blivit större. Vi är typ inte unga längre. Vuxna vet jag inte om jag skulle vilja kalla oss. Vi har iallafall skaffat oss vuxna attribut. Det kan man tycka vad man vill om eller inte tycka alls. Ett faktum.

Socialnämndsjävlar.

2007-11-03T23:14:00.000-07:00

Adoptionsutredningen är färdig sen en tid tillbaka. Det har flutit på alltför bra, vår utredare står helt på vår sida och rekommenderar att jag ska få adoptera. I onsdags skulle socialnämnden godta utredningen på sin månatliga dejt, för att sedan skicka den vidare till tingsrätten. Så blev det inte. De tyckte inte att "barnets bästa" var tillräckligt utrett och har krävt ytterliga utredning. Jag vill skrika. Där sitter en massa kärringar och gubbar med gud-vet-vilka-fördomar och ska bestämma om jag får vara mamma till mitt barn eller inte. Deras hang-up var tydligen att vi varit tillsammans så kort tid- hur många skaffar inte barn efter två och ett halvt år?- samt något med förvirring pga att mitt bonusbarn och Bebis skulle ha olika vårdnadshavare trots att de har samma biologiska föräldrar. För så är det- vår donator är min frus exman och bonusbarnets pappa. Ett okonventionellt arrangemang- javisst. Men det bästa. Han är någon som finns i våra liv och som alltid kommer att göra det. Vi känner honom mer väl än någon annan, Bebis kommer att veta var hon kommer ifrån och kan bestämma själv om hon vill träffa honom ibland. Men. Han vill inte vara pappa. Det var poängen med hela arrangemanget. Han vill inte ha nåt ansvar. Nu funderar socialnämnden på om det inte är bättre att Bebis har en frånvarande far som inte vill ha nåt barn istället för en mamma som redan är hennes mamma och älskar henne mest i hela världen. Dessutom lever vi ju ihop. Om de avslår ändras ju inget i praktiken. Jag är hennes mamma ändå, samhället har bara gjort vår familj illegitim och "konstig" vilket antagligen kommer att vara till nackdel för Bebis som inte kommer fatta varför vi är "fel". Om nåt händer min fru får inte jag ta hand om henne, då får hon bo hos en pappa som hon inte känner. Jag har inga vab-dagar, ingen föräldraledighet. Jag kan inte öppna bankkonto eller skaffa försäkring. Inte ens en prenumeration på Kalle Anka. Jag är så ARG, så arg, så arg. Kärrngjävlar, och kärring är inte könsbundet. Men... mest ledsen. Jag försöker att inte tänka på det och det är svårt. Om två veckor ska det upp på dagordningen igen och vår utredare ska vara med och förklara mera. Jag har liksom känt mig rätt lugn. Allt har gått så bra hittills. Nu tvingas jag tänka tanken att jag kanske inte får adoptera MIN Bebis. Hon är ju min. Det är inte mina spermier men jag planterade in dem. Utan mig hade hade hon inte funnits. Hon har mina fötter och min envishet. Jag försöker tänka att de inte kan ta henne ifrån mig, hon är här och hon bor hos oss. Vår relation ska inte ändras, vad de än säger och jag är hennes mamma oavsett. Det blir bara krångligare och samhället kanske inte ser mig som förälder. Men samhället vet inte allt. Det kommer dock att bli ohyggligt svårt. Jag tänker redan på back-up planer. På vilka tidningar man ska kontakta, på att överklaga. Jag borde inte ta ut nåt i förskott, bara lämna det och avvakta tills nästa möte är avklarat. Jag försöker och lyckas halvtaskigt. Jag fixar inte att sjunga i kören utan lämnar rummet.

Exakt så.

2007-10-24T06:54:00.000-07:00

Hon sa det så bra. Det är inte så att man är tom. Man är så full att inget kommer ut. Eller in. Inga ventiler och inga påfyllningskanaler. Och precis så är det. Jag tror att jag har fingrar fulla av ord men... nada. Ingen början, ingen poäng och inget avslut. Inget som är färdiggrubblat, knappt påbörjat. Knappt formulerat. Förut när nån frågade hur jag mådde svarade jag alltid ärligt. Sådär, jättebra, inte på topp kanske. Nu svarar jag alltid samma sak; Jotackdetärbrahurärdetsjälv? När började jag med det? Och den avgörande frågan är kanske inte "hur mår du" utan "hur mår vi"?

När man har hittat sidor hos sig själv som man inte tycker om, varför är det så jävla svårt att göra nåt åt dem? När jag vet att jag i n t e vill reagera som jag gör, när jag hatar min tendens att driva varje tillstymmelse av känsla till sin spets; varför kan jag inte bara sluta göra så? Vad är poängen med att lära känna sig själv och förstå sig själv? Om man ändå inte kan göra nåt åt sig själv. Jag vill vara cool och lugn. Jag vill inte vara en känslobomb som exploderar lite här och där, helt utan kontroll. Jag föraktar det. Mig. När jag blir sån. Jag försöker gå undan och dölja men är genomskinlig som ett glas direkt efter Yes-behandling i maskin. Vips har nåt litet blivit jättestort.

Fast jag är rädd. Jag blir så ledsen över att höra att hon känner sig död. Ja, jag är också less på Dr Phil, Oprah och Rachel Ray, den överjävligt käcka bruden med den stora munnen. Jag saknar också egentid, jag saknar oss som vi var, energi, det okomplicerade eller åtminstone det mindre komplicerade. Jag saknar mig själv, lugn. Värme och toppar och dalar. Vi har en bebis och vi borde vara överlyckliga. Vi ÄR överlyckliga. Över att ha fått just henne, den underbaraste bebisbruden i hela världen. Vi älskar henne. Men hur fan blir det med allt annat? Hur får man till det? Och hur tar man sig ur den här negativa spiralen? Hur hittar man nya värden, nya identiteter? Idag har jag gått i skogen med dödskallemössan.

Jag facebookar.

2007-10-21T04:11:00.000-07:00

Jag bakåtsträvade och ville inte ha ännu ett distraherande beroende. Ha! Det är lite intressant, det måste medges. Det är intressant att snoka och hela grejjen är intressant. Leta upp människor man inte träffat på åtminstone tio år. Tio år för mig är nog cirkus 5 olika liv. Man blir "vän" med dem och vips så är man någon. Den som kan namedroppa mest när den dör vinner, typ. Jag vinner inte för vissa har flera hundra namn, jag har 17. Utav dem är väl en handfull vänner på riktigt. Fast 17 ser bättre ut än 5.

Jag kikade in hos Therese, en av de populäraste tjejerna under hela skoltiden. När jag var in första gången så stod det att hon gillade "women"och bland hennes vänner fanns flera som hon hade dejtat. Förvånad först men ju mer jag tänkte på det, desto mer troligt verkade det och jag tänkte gå in på hennes sida igen och flatbonda lite. Då hade hon ändrat, till "men".

Jag har kollat in hos Stefan och Lars, från låg, mellan och högstadiet. De finns kvar där, i det lilla norrländska brukssamhället. Och känner fortfarande alla de andra, som fanns då. Som tydligen finns fortfarande. Så konstigt det där. Att de lever vidare. (Idag dras inga slutsatser och det finns inga poänger, det konstateras bara.) Ibland sörjer jag. Att jag inte kunde, att jag inte kan. Leva sådär. Det verkar tryggt och bra på ett sätt- att inte vidga världen. Här skulle jag lite käckt kunna skriva att meningen med livet kanske inte är trygghet och lugn. Men det kan ju också vara så... att det är precis det som är meningen.

Sen har jag spanat på mitt ex sida. Hon har också träffat en ny brud. Det var (gosh) nästan två år sedan det tog slut och jag är ju gift och har barn och grejjor. Ändå känns det lite vemodigt. Jag funderar mycket. På vilka personer jag har varit. På vilka personer jag har varit med. Helt schizat faktiskt, så många olika liv. Och det känns lite konstigt att nån annan åker i hennes bil och sover i hennes säng, även om jag absolut inte skulle vilja göra det. Jag sörjer kanske mer mig själv än henne, den jag var då.

Nåväl. Nu ska jag bege mig ut med min träningsvärkande kropp. Inatt har det varit elvaårskaos i vårt hus och nu har min fru och bebis i overall begett sig iväg med horden mot deras egna hem. Inte en sekund för tidigt. Övernattningsparty för elvaårsfyllande bonusbarnet. Herregud vad de LÅTER. Så mycket ljud. Utan mening. Bröl liksom. Den som hörs mest vinner. När de dessutom satt i sig tre kassar godis (jag menar ICA-kassar) så gör sockerruset att det hela blir sisådär 1000 ggr värre. Nu har de som sagt åkt, jag har ungefär en timme för mig själv och den ska utnyttjas till max. Så mycket jag vill hinna med att det nästan blir stressigare att få egentid än att nojja över att jag inte har nån sån. En promenad ska jag iallafall hinna med, jag drar direkt.

Och det där med Therese får jag fundera vidare på. Hon är helt klart flata och det var tydligen nåt som gjorde mig väldigt intresserad. Jag vet inte vad som är så intressant egentligen. Att jag, som kände mig fel och konstig hela skoltiden och inte fattade nånting om det där med killar och kärlek, kanske inte var ensam om det. Kanske att den populäraste bruden delade förvirringen. Vad synd att vi inte visste redan då. Då kanske det hade varit lättare att härda ut. Och vad synd att hon fortfarande inte kommit ut ur garderoben.

Mitt problem- jag har listat ut det. Är att jag har så svårt att gilla läget.

Linda Skugge.

2007-10-17T01:15:00.000-07:00

Föräldraledig dag. Jag och Katten Som Alltid Skadar Sig försöker dela skrivbordsstol och det går sådär. Fru och Bebis har lagt sig för att försöka sova lite till. Jag har kollat in Försäkringskassan, fått magsår och bestämt mig för att värdefullt tidsslöseri är bättre. Oviktigt livsviktigt. Det är så mycket praktiskt. Ibland blir jag patetiskt offer och tycker att allt är mitt fel, sen inser jag att jag måste rycka upp eller rycka av.

Jag tänker att jag borde skriva konkret och berätta. Jag gjorde ett försök. Sen inser jag att jag inte vill. Jag kan, men jag vill inte. För mitt i allt det praktiska så är det så flummigt och ogreppbart. Jag byter en blöja och vi planerar vem som ska sjutsa och hämta men det är inte det vi gör egentligen. V I har alltid varit så abstrakta. Det har varit vår relation. Samtalen om sånt där som man knappt pratar om. Om stenar och mening och död och botten och hav och identitet och hopp och tvivel. Det där som verkar psykotiskt om man inte förstår. Beröring och ömhet. Nu är det inte så. Kärleken är djupare på ett sätt; vi har gjort nåt stort. Det största. Vi kommer att finnas i varandras liv jämt och alltid, vi har ett barn ihop. Det ser annorlunda ut nu och det kommer att se annorlunda ut igen imorgon, nästa vecka och nästa månad. Vi lever våra liv ihop. Vi delar allt, mer än förut. Men vi delar mindre själ. Just nu. Vi hinner inte prata. Och det ÄR så mycket praktiskt som måste fixas innan det är möjligt att prata om nåt annat. Så är det och man måste inte gilla läget men man måste acceptera och göra vardagen till liv istället för livet till vardag.

Jag saknar bekräftelsen i ögon. I ord. Och i kropp. Ibland blir det svårt att veta var man har varandra. När man inte pratar och inte har hud. Extra svårt när det ska fungera med bonusbarn. När det inte gör det. Det är fan så svårt att räcka till.

Mina ögon krampar. Jag borde nog göra en synundersökning.

Bostadsförmedlingar.

2007-10-14T00:23:00.000-07:00

Usch. Den senaste tiden. När man inte kan, när man inte vet. Som att gå på en halvlyckad kombination av Remeron och Zeldox. En massa tankar och känslor instängda, outredda, ensamma. E n s a m. Jag känner mig så jävla ensam. Glasbubblemänniska i Eldorados aluminiumfolie. Man ser varken in eller ut.

Jag tar mig själv på så jävla stort allvar. Ha!

Biffstroganoff som utlöser katastrofer. När man inte kan följa impulsen att springa, när man måste leta, leta, leta lösningar. Och det lugnar sig ju, efter ett tag. Men mitt i paniken och skräcken över att inte vara bra nog, inte kunna vidga sina gränser till att omfatta mer så ser man ingen annan utväg än att kolla in bostadsförmedlingar. Trots att man inte ser det som ett alternativ. Trots att man måste få göra det ändå. Det är fan det svåraste jag någonsin gjort. Bonusgrejjen.

Det har gått några dagar nu, det har lagt sig. Jag vill inte ens tänka på det och jag kan inte formulera. Det. Nåt. Eller nåt. Jag försöker skriva nåt klyschigt, som låter bra och hoppfullt. Det blir bara just klyschigt. Jag älskar min fru. Det vet jag. Det är bra att jag vet det.

Biljävel.

2007-10-10T05:17:00.000-07:00

Jahapp. Nu blir jag bitter. Det är fan inte rättvist. Jag sålde OKZ, min skrotiga BMW från -89 och köpte mig en trygg och fin Ford Focus Combi -02. För att slippa cirkus en 5000-kronorsräkning i månaden på sönderrostade bensintankar och diverse påhittiga och finurliga fel. Imorse, när min fru skulle skjutsa bonusbarnet till skolan, så rasar fönsterrutorna på den fina Ford Focus Combin -02 ned. Och går inte att få upp igen. I iskall bil till verkstad som meddelar att det kommer att kosta x antal tusenlappar. Och just nu, när vi verkligen hankar oss fram på föräldrapenning och halvtidslön för att kunna vara hemma med bebis så mycket som möjligt. Det är fan inte rättvist, det är det INTE. Här börjar offertänket och jag undrar vad vi gjort för fel, varför nån jävlas med oss. Charmigt och härligt.

Den senaste tiden har vi;

* fått använda våra bröllopspresentspengar till att betala en räkning från FörortsnamnsHem. Ett fall för Uppdrag Granskning. Vi får betala ca 15 jävla tusen för att flytta ut. De tar betalt för allt, småfel som knappt är några fel. De får en helrenoverad lägenhet, vi får ingen bröllopsresa. Häpp! Tack, SurkärringsMargareta.

Ja, OK då. Jag kan faktiskt inte komma på några fler stora ekonomiska katastrofer de senaste månaderna. Inte sen vi sålde BMW:n, då var varje vecka en katastrof. Men damn, det är tufft att överleva. Jag vägrar att jobba heltid med en liten råtta hemma. Jag vill känna henne, inte komma hem halv sex och vara halvdöd. Vi har en vän som är ekonom. Hon lyfter 50 000 i månaden. Gud så orättvist. Vi är avundsjuka och missunsamma.

Nåväl. Jag hanterade de avlidna fönstren med lugn. Förut bröt jag ihop varenda gång. Nu bryter jag ihop för andra saker istället.

Mr Ingalls bryter också ihop hela tiden. Då måste det vara OK.

Föräldragrupp och pappans roll.

2007-10-07T05:27:00.000-07:00

Snuvan och febern har nästan lagt sig och jag börjar likna nån slags människa igen. Den jävliga förkylningen slog klorna i Bebis också men även hon är på bättringsvägen. Hyffsat symptomfria bestämde vi oss för att vara med på återträffen med föräldragruppen i fredags. Alla bebisarna hade kommit och det var dags att visa upp dem. Vår var självklart den finaste. Vacker kan man inte kalla henne, däremot fruktansvärt söt. Hon ser ut som en liten farbror, en Knut. I sin robotbody och sina gröna velourbyxor med stjärnor är hon priceless. Prinsessa på sitt alldeles egna sätt.

Nåväl. Vi tyckte att den där föräldrautbildningen var rätt värdelös. Vi blev förskräckta över de andra parens präktighet och kände direkt att vi inte skulle bli bästa vän med nån utav dem. Japp, vi dömde ut dem snabbt, fördomsfullt och hårt. Det var dessutom ingen talför skara vilket ledde till kompakta tystnader där diskussioner borde ha förekommit. Hursom. Barnmorskan frågade om vi saknat något på kursen. Min fru tog då upp bristen på pappafokus. Papparollen berördes nämligen inte alls. Och nu, på återträffen, konstaterade jag att papporna satt som stumma fiskar (jag med, och jag får väl räknas till Föräldern-Som-Inte-Fött-Barnet-Gruppen). Det känns inte som att vår åsikt efterfrågas. Dekorationer, stöd? Vad fan, vi ska också bli föräldrar. Jag fattar att det är m e r fokus på de födande mammorna då det händer så mycket med deras kroppar. Men resten då? Jag kände mig fruktansvärt oviktig och onödig i sammanhanget och det är synd att gå in i något så viktigt med den känslan.

Nu har vi fått kallelse till nån efter-födelsen-föräldragrupp där man diskutarar allt som händer när Bebis kommit. De kommer att träffas på tisdagar klockan ett. Som en pappa sa- "Det är ju att säga- pappor göre sig icke besvär." Javisst, de jobbar ju oftast då. Jag med. Varför inte lägga det i slutet på dagen så kan man kanske komma ifrån jobbet en timme eller två? Det är inte konstigt att mammorna tar ut störst del av föräldraledigheten. Det är ju de förväntningarna som genomsyrar allt. Mamman är viktigast, pappan är ett bihang och ett nödvändigt ont.

En ny rubrik, idag fanns det ett visst innehåll i fluffet.
MAMMA-BONDING.

Min fru har börjat fika med andra mammor ibland. Det är jättebra, hon behöver det. Man blir knäpp av Oprah, för att inte tala om Rachel Ray. Att utbyta erfarenheter på Waynes coffee är bättre än att lära sig laga mat på 30 minuter av en hysterisk fjolla. Jag önskar att jag också hade nån erfarenhetsutbytare. Just nu känner jag mig fruktansvärt ensam och obekräftad. I m i n roll. Jo, jag har nog en del gemensamt med papporna. Men det är mycket som är annorlunda. Jag känner ingen som är Den Andra Mamman. Ingen som kan prata om otillräckligheten man kan känna över att inte kunna trösta sitt barn, trots att man har bröst. Bröst som inte kan amma. Rädslan över att bli just Den Andra Mamman. Att bara bli Någon Extra. Att bli ifrågasatt av omgivningen, att inte bli sedd som En Riktig Förälder. Att gå igenom en adoptionsprocess. Jag saknar någon att diskutera relationen med, hur det blir mellan mamman och mamman. För det blir annorlunda. Nu finns vi inte för varandra i första hand, vi finns för Bebis. Man orkar inte ge på samma sätt, man är så trött jämt. Man hinner inte prata och hinner man så blir det mycket praktiskt. Förut pratade vi i timmar och timmar, om abstrakta grejjor. Man hinner knappt ta i varandra. Jag känner mig identitetslös och obekräftad. Det suger. Bekräftelse är Det Viktigaste. ALLT handlar om det och jag försvinner nästan utan det.

Sånt borde man också ha pratat om på föräldragruppen. (Notera den fina återkopplingen till första rubriken). Att amma- det får man lära sig på BB. Vi kunde ha ägnat några av de timmar som var vigda åt detta till att prata om hur det faktiskt blir istället. Det är inget rosa skimmer. Det är helt underbart. Också. Det betyder inte att det är lätt. Det ställer allt på sin spets. Man kan tappa bort sig själv. Och varandra.

Oh well. Igår var jag in till stan för första gången på år och dag. Jag fikade med min fina vän Madde och vi konstaterade att det var ett halvår sen sist. Jag konstaterade också att den gången för ett halvår sen var sista gången som jag var ute och fikade överhuvudtaget. Strax därefter drog Cirkus Bebis igång. Idag hade vi slut på mat men lyckades fixa nån slags lunch. Imorgon ska jag på nån konferens och förhoppningsvis äta gratis lunch mellan projektpresentationer. Jag har lyssnat på "Jag hugger i sten" i bilen och glömt plånboken hemma. Jag är rätt ocharmig och tvär.

Nä. Så tråkigt. Jag är rätt låg idag. Nästan ledsen faktiskt. Jag skulle behöva bli ompysslad, kanske få en bit morotskaka med hög glasyr.

Fortsättning igen.

2007-10-02T22:28:00.000-07:00

Och sen var det...

BB

Jag fick oxå stanna kvar. Detta var en glad överraskning, jag trodde att det oftast var så att bara den födande mamman fick stanna eftersom det alltid verkar vara sån platsbrist. Här skulle man kunna göra en lång utläggning kring detta. Att tvingas åka upp till Sundsvall med Bebis halvvägs ute verkar till exempel inte vara helt genomtänkt. Varför inte se till att det finns fler platser när tillgången uppenbarligen inte motsvarar efterfrågan? Nåt annat man skulle kunna uppehålla sig vid, på samma tema, är akuten. Mycket opassande namn. Eftersom man alltid får vänta minst 4 timmar så bör man se till att inte komma in med nån direkt akut åkomma. Nåväl, nu är ju inte detta nån debattartikel utan en förkyld berättelse om Bebis första tid. Så...

BB var skönt. Man fick goda mellanmål, man fick stänga omvärlden ute och existera i en bebisbubbla. Kärringen i matsalen var en bitter sak men det fanns många trevliga människor oxå. Bebis var väldigt gul och varje dag togs grymma blodprov. I de små händerna. I huvudet. Att se dem stasa den lilla skallen fick både mig och Bebis att gråta. Vi sov inte alls. Var tredje timme skulle den lilla med blöjan upp till armhålorna väckas. Matdags. Sen tog det minst en timme att slutföra matningen och så var det bara två timmar kvar till nästa omgång. Bebis var så liten, så liten. Storlek 40 var för stor. Man fattade liksom inte. Man fattade ingenting. Sen så trodde man att man förstod men det gjorde man inte ändå. En typ av förvirring som inte går att placera eller beskriva. Och här kommer vi lite in på nästa rubrik. Förvirringen kring Två-Mammor-Grejjen. Vi blev aldrig bemötta annorlunda på DS. Däremot började VI fejsa ett stort problem som vi inte förutsett. Vi hade diskuterat igenom allt, trodde vi. Vi hade identifierat det som kunde bli rörigt och problematiskt. Trodde vi. Det som vi pratat om blev dock aldrig föremål för konstiga känslor. Fast jobbiga känslor dök upp. I massor.

FÖRSTA TIDEN HEMMA

Att komma hem var en chock. Vem ska ta hand om den där bebisen? Hur ska vi hinna med allt annat? Bonusbarn och ta hand om katter och hem och vänskaper och hinna svara i telefon och laga mat och att inte få äta frukost i lugn och ro och att aldrig hinna prata med varandra eller röra vid varandra? Vem är du i detta? Och vem är jag? För mig, som inte fött barnet, blev det en chock att upptäcka alla känslor kring att vara Mamma På Mitt Sätt. Avundsjukan. Jag kunde inte amma, jag var inte oumbärlig. Jag kände att min fru helst ville ha Bebis själv. Att jag fick hålla henne på nåder. Och jag blev inte den där mamman som jag tänkt. Jag blev nån slags MAPPA (mamma-pappa) och jag fick inte den där självklara relationen med Bebis. Konstigt egentligen. Att jag inte reflekterat över detta innan. Även om man levt utanför normen under större delen av ens liv så är man lätt normstyrd när det gäller familjen. När jag tänker mamma så tänker jag på de mammor jag känt. Min egen mamma, min syster. Och min mammaroll skiljer sig enormt mycket från deras. Jag har mer gemensamt med papporna. Tyvärr så känner jag inte så många män... typ inga faktiskt. Och min situation skiljer sig lite från deras oxå. Jag tror att de blir föräldrar med en visshet om hur det kommer bli. Med en vetskap om att deras roll skiljer sig. De förväntar sig inget annat och har andra pappor som förebilder. Jag ville mer. Jag ville ha mycket mer. I början var det nästan krig om Bebis.

Min tanke var (och det vågar jag knappt skriva) att jag skulle åka till Danmark och "skaffa ett eget barn". Min frus tanke var "det är ju mitt barn!" För henne blev det också väldigt påtagligt att hon lever homosexuellt, att vi skiljer oss från mängden och är "annorlunda och lite konstiga". Hon har tidigare varit gift med en man och varit "vanlig". Hennes familj och närmaste vänner vet att hon är gift med en tjej men inte alla andra. Hon har aldrig mött samhällets syn på det hela. Att ringa försäkringskassan och dra hela historien och möta deras; "eeeh..... jag måste gå och fråga nån annan" blev skitjobbigt. Att svara på allas frågor om hon träffat en ny man, vem som var pappa till bebisen likaså. Hon ser sig inte som flata utan som en människa som älskar en annan människa som råkar vara av samma kön. Helt plötsligt fick hon Den Lesbiska Identiteten tillskriven sig, utan att ha valt det själv. Omvärlden tycker att hon är flata.

Vi funderade båda på vad vi gjort. Om vi skulle fixa detta.

Ett halvår senare... forts.

2007-10-02T04:43:00.000-07:00

Det kommer att bli några inlägg. För att sammanfatta. Nästa rubrik är;

BEBIS.

Bebis var på G, ända från vecka 20-nånting. Vi trodde aldrig att hon skulle kunna vänta därinne så länge som hon faktiskt gjorde. Det blev x antal resor till akuten för Bricanyl. Intravenöst, i tablettform och alla andra former som finns. Detta skulle tydligen bromsa upp det hela. Min modiga Fru tog sig igenom åtta månaders konstant lidande. Alla krämpor som man kan få. Sista gången vi åkte in trodde vi att det var ännu ett rutinbesök. Det visade sig dock att Bebis låg jättelångt ned. Läkaren hade aldrig sett en bebis ligga så långt ned utan att förlossningen startat. Vi fick inte åka hem men på KS fanns inga platser. Vi hörde Sundsvall nämnas, det var tydligen fler som bestämt sig för att föda just då. Som tur var så fick vi plats på Danderyd där Fina fick ligga i en vecka med Bebis nästan mellan benen. Fast på insidan. Till slut kom hon. Njursmärtorna började på natten, jag slog hastighetsrekord till DS och de satte igång förlossningen.

Det var en konstig upplevelse indeed. Först ganska lugnt. Vår manlige vän som medverkat till Skapandet Av Bebis kom. Vi två varvade vakandet med att sitta ute i korridoren med varsin hörlur och kolla på "Hjälp!" på hans I-pod. Efter några timmar ökade intensiteten. Dropp vreds upp, smärtor ökade. Jag vet precis när Den Gravida Mamman bestämde sig för att sluta hålla emot och bara ge efter. Hon grep lustgasen, tog ett djupt andetag och sa -OK. Och så började Bebis komma ut. Bara huvudet först. En konstig syn. En smurfblå, kladdig sak. En väldigt sned näsa. Sen resten. Modigaste mamman. Som lyckades. Jag klappade och fanns. Den braiga barnmorskan som stannade kvar trots att hon slutat. Och sen det sista av den lilla människan. Jag klippte navelsträngen, den sega som blödde på mina händer, torkat blod som satt kvar ganska långt efteråt. Ett snabbt skrik. Sen låg hon bara där, på magen. Tittade. Min frus första kommentar; Vad är det där? Vad ful hon är! Jag tyckte att hon var... kanske inte vacker. Men det mest underbara jag sett ändå. 44 centimeter, 2595 gram lätt och det största miraklet. Ur fem-milliliterssprutan kom en sån där.

Fruktdrinkarna och varma chokladen var det godaste jag någonsin druckit.

Ett halvår senare...

2007-10-02T04:21:00.000-07:00

Det var ett tag sen. Jag försökte kopiera över en update men misslyckades. Det kan bero på den febriga, frossiga fluffhjärnan. Det kan oxå bero på att tillståndet har blivit kroniskt. Nåväl. I detta casa någonstans ute på landet bor numera ytterligare en person. I´m talking about Bebis-Tyra. Det har funnits noll tid och noll energi till att skriva om hela resan. Mer intensiv än heroin. Det du, Drougge. Fast på ett bra sätt. Den lilla varelsen... hur beskriva? Jag spaltar upp, det passar mitt på-gränsen-till-Asperger-sätt.

Detta har hänt;

GIFTA;

Inga detaljer, bara såhär. Vi hade finfina planer. Vackraste platsen nere vid vattnet. De bästa människorna. Mat, musik, en slags präst och fina kläder. Dagen innan krockar vi nästan. Sedan ramlar ett träd över vägen så att min fru fastnar med bilen en bit hemifrån. Höggravid Älskling är beordrad planläge för att inte Bebis ska ploppa ut men vi lyckas få hem henne. Senare åker jag in till centralen för att hämta Syster och Systerdotter. Mobil ringer och det är Blivande Fru som skriker. Av smärta. Nåt med njurarna, vi får aldrig veta vad. Och Bebis på utgång. Lilla jag bryter ihop, ser bröllopet drunkna och springer till KS. Från city. En chockad hjärna funkar inte bättre än så, att tänka ut transport blir för mycket och med sina egna ben kommer man fram. Blivande Fru är neddrogad och ser två stycken utav mig. Hon får spendera natten i sjukhussäng och vad som händer sen är just då ovisst. Morgonen efter åker jag och ett mindre sällskap bort till festlokalen för att förbereda ett eventuellt bröllop. Jag gråter hela tiden och ser mig själv sitta där vid hedersbordet, med en tom plats vid min sida. Grattis på bröllopsdagen. Min underbara vän ser att jag inte kan vara där och hon skjutsar mig i ilfart till KS där vi, två timmar före bröllopet, får veta att jag får ta med mig den Blivande Frun hem. Påtänd av Gud-Vet-Vad, men hon får följa med hem. Vi åker i en vit Jeep och Älskling kräks, vi kommer hem och Älskling kräks. Och kräks och kräks. Jag dricker vin och tar på mig vit klänning. Och sen, på nåt förunderligt sätt, vänder det. Hon piggnar på sig, litegrann. Vi har en skitrolig kväll. Underbart väder, underbara människor, fin cermoni. Min Fru orkar nästan hela kvällen. Jag dansar och badar. Älskar mina underbara Människor som fixat iordning allt medan vi var på sjukhuset. Resultatet; jag är gift och fixar iordning ett album med minnen som alltid kommer att finnas.

2007-03-23T08:45:00.000-07:00

Pengar. Pengar, pengar, pengar. Vi ska ta ett lån. Om vi får. Grabbar med backslick och strukturerade det-brevet-i-den-högen-det-brevet-i-den-högen-system som ska fundera på saken. En combi ska köpas och smålån ska lösas ut. Vi ska ha delad ekonomi. Det känns ruskigt vuxet. Och fan att pengar ska uppta så stort utrymme i hjärnan. I oroscentrat. Det är så mycket som hänger på det. Föräldrapenning är en klurig grej. Att veta hur det blir är nästintill omöjligt. Jag, som alltid nojjar, har slutat nojja. Det är som det är har blivit mitt motto. Det är för mycket att nojja över och kan man inte nojja fullt ut är det lika bra att låta bli.

Jo. Så den här veckan har jag skolkat från jobbet. Otroligt skönt. Att få äta lunch ihop, dricka kaffe länge. Sunka, träna. Jag är lite rädd att jag håller på att bli... lat. Mitt överambitiösa jag har flytt. Den plikttrogna. Kvar finns nån som vill hinna njuta. Fan att samhället inte är skapat så att det knappt är möjligt. Prestation, krav. Kräk.

Idag har vi lekt, jag och muppen i magen. Sparkar du så sparkar jag. Buffar jag på magen så buffar hon tillbaka. Ibland drar hon till med en stenhård rak höger. En cool brud därinne. Tar ingen skit.

Det är mycket med graviditet och bebisskaffande. Mycket som påverkar mamman och mamman. Kroppar som förändras, förhållande som antar en något annorlunda form för en stund. Osäkerhet inför vad det innebär, på var man har varandra. Man lär känna, man kommer närmare samtidigt som man glider lite ifrån. Det är bra. Lite rädd blir man ändå. Det är också bra.

Nu; fixa tacos. Babe tränar skivstång. Bonusbarn på väg med sova-över-sällskap. Det luktar vår trots regn och jag gråter till Flying Doctors. Det är bra. Bra.

2007-03-18T04:01:00.000-07:00

He´s alive, he´s alive and I´m forgiven, he´s alive, he´s alive... Jo, jag har blivit frälst. Dollyfrälst. Hon borde vara varje feminists dröm. Hon blåser hela patriarkatet genom att låtsas spela efter r e g l e r n a. Som smart affärskvinna förklädd till bimbo blir hon rik. Häpp! Hon har gjort sig till sin egen produkt, väldigt medvetet och beräknande. Smart drag. Nå, egentligen är jag inget stort Dolly-fan. Vi snubblade över några biljetter och då var det bara att gå dit. Och bra var det. Livet är inte slut vid 60. Speciellt inte om man har corazón, hjärna och självdistans.

OKZ vägrar starta. Jag blir trött. Vet inte vad som är fel den här gången, verkar vara nåt med batteriet. Tanken var att han skulle få gå vidare mot nästa liv mycket snart men då min sk. ekonomi inte tillåter bilköp för tillfället så skulle han ändå få hänga med ett tag till. På övertid. Det sket sig. Förhoppningsvis så kan jag få igång honom. Om inte... så vet fan vad jag ska göra. Vi råkar bo så mycket på landet att jag inte tar mig härifrån utan bil. Tufft läge.

Vi är trötta, både jag och min soon-to-be-wife. Jag blir rädd för otäcka thrillers, har magkatarr, hatar telefoner och tänker bli sjuk i veckan.

Om jag jobbar hinner jag en vanlig dag;
Jobba.
Äta middag, träna, sova lite.

Om jag är "sjuk" hinner jag;
Planera trädgården, tvätta bilen. (om det är nån idé, om den har lust att fortsätta rulla).
Umgås med flickvän och bonusbarn.
Prata med Tyra i magen.
Sova mycket.
Planera bröllop, tänka.
Klappa katter, ladda batterier.
Laga god mat, skriva, kolla på TV, sunka i soffan, gå långa promenader, fixa allt med banken, följa med till MVC.
Och lite till.

Ja. Så.

Nu har hon färgat håret. Vi drar.

2007-02-26T10:44:00.000-08:00

De fikar väldigt speciellt, mina psychon. En stor kopp choklad med vispgrädde, en gräddbakelse strl xxl och poff! Jag har inte ens börjat på mitt men allt annat är uppätet och fikat är över. Det är inte det där sociala som är viktigt, inte att komma bort från hemmaplan och in till stan, se nåt annat. Bara sockret. Glädje i schizofrena ögon som tittar på en blåbärsbakelse. Gör hjärtat varmt.

På nåt sätt kan man lära sig hantera äldre kronikers levnadsöden. Man blir lite ledsen och melankolisk, tycker att det är orättvist och tragiskt men man suckar till slut bara. Inte uppgivet men konstaterande. Men... man kan nog aldrig acceptera att unga människor är på väg dit. Mot ett sånt liv. Jag lyssnar på min tjejs berättelser från sluten avdelning med unga tjejer, jag läser "Vingklippt ängel" och fixar nästan inte allt det där svarta. Geggan. Och vi diskuterar. Vad var det som gjorde. Att vi inte hamnade där? Vi var på väg, både min tjej och jag. Vi bytte riktning. Oberoende av varandra, olika själar, olika människor omkring oss, olika förutsättningar, olika ställen i våra liv. Men nåt var det som gjorde att vi valde att må bra. Alla har kanske inte valmöjligheter, vi kanske hade tur. Eller vad är det? Som gör att det går bra för vissa, kasst för andra? Och när är man säker?

Bröllopsplanerna fortsätter. Den svindyra lokalen är bokad. Maten blir enkel. Klänningen håller på att sys, den andra utstyrseln är inhandlad. Hon blir kick-ass-prinsessa, jag älva. Det har jag aldrig varit förut. Älva utan hår. Muppen har sparkat i min hand. Den är där inne. Den bygger muskler. Värsta stenhårda styrkepassen nu. Sving i navelsträng, box och karatesparkar. Förbereder sig för utgång. Vi har handlat kläder till den, bäst är den regnbågsfärgade bodyn. Namn är under utvärdering. Bonusbarnet gillar inte flicknamnsförslagen men blir det en grabb så är det givet. Jag försöker greppa. Allt som händer.

Jag vet inte, vi har kanske inte löst allt. Det Där. Vi inser att vi inte riktigt förstår varandra. Och att vi får acceptera och försöka respektera ändå. Jag tror att det kan gå bra, det känns bra igen. Jag behövde nog bryta ihop. Jag behöver det ibland, det kanske räckte så. Vad är det med känslorna? Varför ligger de så nära ytan? Varför kan jag inte vara lite cool ibland? Är det bra att vara cool? Är labil egentligen motsats till sig själv? Vi säger så.

Jag har stickat en leksak till muppen. Den ser precis ut som en dildo. Jag tror att den får bli kattleksak istället.

2007-02-15T10:30:00.000-08:00

Det har varit konstiga dagar. Vi förstår inte. Varandra. Alls. Det är konstigt, vi brukar göra det. (Tror vi iallafall?). Jag har varit rädd. Tanken på att vi inte skulle kunna lösa det får mig att dö, bli iskall. Vi k o m m e r att reda ut det, det finns inget alternativ. Det får inte vara så skört att allt faller på grund av detta. Det är inte så stort egentligen. Tror jag. Och jag vet inte själv. Inte riktigt. Vad det är. Jag kan inte formulera, oron kommer ut på fel sätt, jag säger fel saker och hon säger fel saker och vi missförstår.

Jag är sån, ofta. Jag samlar på mig. Oro, ilska, tankar, whatever. Tills det inte får plats mer och allt rinner ut. I fel form. Vissa saker tycker jag faktiskt att jag har rätt i. Faktiskt. Jag förstår inte att hon inte förstår. Att det är svårt. Hur kan hon inte förstå? Och alla tycker så mycket. Det är svårt att inte lyssna. Min homosexuella värld tycker att jag har rätt. "Deras" heterosexuella värld- den som hon oxå har tillhört- tycker att de har rätt. Det är kontroversiellt, det vi gör. Jag vet. Ingen kan egentligen tycka nåt, bara vi. Man blir ändå påverkad och splittrad.

Fast muppen... Den är ju därinne liksom. Den har börjat peta och svinga sig i navelsträngen. Snart vecka 17. Det... betyder nåt. Den är en boll av känslor trots att den inte är född. Den innehåller mycket. En boll i samma storlek som en grapefrukt, fylld till max. Av hjärta och värme och oro, tårar, hopp, skratt, ett annat perspektiv. Det betyder nåt.

Och min mycket äldre kollega är den bästa som finns. Klok, där jag inte kan vara det. Det är mycket bra att hon finns. Det är klart att hjärnan inte har nån makt- det betyder ju för mycket. (självklart). Och idag var jag modigast och konfronterade skitchef. Ska dikter verkligen vara mysiga (hu) och vissa bilar ser väldigt elaka ut. Nästa vecka ska vi ut och dricka vin med den utbrända fina och i helgen ska Hon och Jag bara ha det bra. En ensamhelg med middag och bio, bara vi. Vi behöver det.

Nån annan gång ska jag skriva om det här med tidsbrist. Det är en farlig grej.

2007-02-11T05:29:00.000-08:00

Idag är jag skitledsen. Idag krisar jag. För att jag inser hur krångligt det är. Allt det här. För att vi är tre och inte två. För att känslor kommer i vägen och inte ser det där briljanta som hjärnan ser. Det är svårt att vara den tredje, den som inte har nån rätt innan familjerättsgubben avslutat sin utredning om sisådär ett och ett halvt år. Den där gubben som inte verkar veta vad han pratar om och som ska bestämma nåt som får jättestor betydelse för hur resten av mitt och vårt liv blir.

Det är en bra lösning, egentligen. Det vet jag och det tycker jag. Det är hjärtat bara... som inte hänger med alltid. Alla såna där småsaker som man inte tänkt på, som man borde ha tänkt på. Pappan kommer att finnas. Han kommer inte ha så stor roll men han kommer att finnas och han kommer att vilja träffa barnet. Det är bra på många sätt men är samtidigt så jävla svårt. Helst vill jag ju. Att det bara är hon och jag. Nu är det inte det, bara att gilla läget. Men var får jag sätta gränser? Får jag det? Och hur ska jag veta vilka gränser jag behöver sätta? Kommer det att kännas som mitt barn? Om pappan är med på ultraljudet, för det vill han vara. Kommer det att kännas som det är deras barn då? En del av honom, en del utav min tjej. Ett band mellan dem och jag... bara tittar på. Får jag säga att det inte är OK att han är med? Får jag tycka att det inte är OK att han är med på förlossningen? Hur känner min tjej, egentligen? Jag har jättesvårt att prata med henne om det här, jag blir bara så ledsen. Det är svårt eftersom hon har en lång historia med pappan bakom sig.

det är rörigt och det är känslor hit och dit och jag hatar att gråta och visa mig svag och jag vill vara stark och mogen och förnuftig, inte självisk alls utan öppen och verbal och jag vill kunna diskutera och låta intellektet hitta lösningar utan att bli ledsen och vägra prata, utan att stänga in mig i mig och i mitt rum.

Fan.

2007-02-04T08:27:00.000-08:00

Såhär.

Det var en vecka med en ledig onsdag. Gjorde det hela mycket mer överkomligt. Systeryster kom på besök med den underbaraste systerdottern. Min syster ser ut som en blond, vän älva. Tills hon öppnar munnen och svär som en borstbindare bakom en himla massa snus. Systerdottern ser oxå ut som en blond älva. Tills hon öppnar munnen och visar de längsta hörntänderna som får henne att se ut som en liten devil in disguise. Nå. Det var en konsert med röj. Mora Träsk indeed. Varm i hjärtat blev man och systerdotter som laddat med Mora Träsk-DVD under x antal veckor sjöng och dansade helt vilt. Hon får mig att smälta, hon är kärlek. Jag var inte många kilo tung när jag fick veta att hon skulle komma, att hon fanns därinne i magen. Livet var fucked up och svart och så kom hon med nåt viktigt, som gjorde det lite värt att försöka finnas med ett tag till.

(Det blev ett hål när de åkte).

Fredag och middag hos min fina vän som återvänt till stan. Nästan som förut och jag längtar tillbaka till pluggandet så att jag dör. Det var fan bättre. På många sätt. Tentor och uppsatser- kom tillbaka. Identitet. Är det så att man måste lägga den åt sidan när man börjar jobba? När man blir beroende och måste se respektabel och seriös (?) ut? Jag ser fortfarande ut precis som vanligt men det kräver en jävla massa mer energi. Att stå emot. Orka bli ifrågasatt. Hursomhelst. Efter en mycket trevlig middag var det fest. Med massa superqueera människor. Och jag känner. Att jag inte riktigt passar in längre. Att jag blir väldigt annorlunda genom att vara så vanlig. Jag har ingen lust att vara en hen, jag är ju jag liksom. Det räcker. Jag har inte riktigt energi till att protestera mot begrepp och definitioner. Eller det skulle jag nog haft om jag känt att det varit viktigt. Man kanske sätter ord på ett sätt att förhålla sig till normen men jag väljer nog att förhålla mig ändå- utan att kalla det nåt speciellt. Det var viktigt förut, det är inte det längre. Så... kan det vara. Och sen gick den jävla nattbussen inte alls så långt som jag ville att den skulle göra. Jag knatade då hem, en timmes promenad ungefär. Helt puckat, I know. Jag bor inte i världens tryggaste del av Sthlm, speciellt inte kl tre på morgonen. Jag fick en rejäl utskällning när jag kom hem. Men hem kom jag och kröp ned hos snusande, varm tjej. Den finaste. Och det var det bästa. Jag älskar.

Panikerar över allt som ska fixas. Det är partnerskapsförrättare som ska hittas, hindersprövning, efternamnsval, föräldrapenning och försäkringskassan, adoption, familjerätten, föräldraledighet, pappadagar? barnvänlig-bil-köp och fan och hans moster. Det blir nog bra, det löser sig nog men gosh vilket meck. Fast så glad jag är. För det här. Rädd. Men glad. Jag blir varm. När jag tänker på vad jag har. När jag tänker på min fina, fina wife-to-be. Och vår lilla mupp i magen. Vem kunde ha trott... att det skulle bli såhär. Bra.

Jag är mör efter träning och bastu. På ett mycket bra sätt. Behövs. Veckan innehåller projektavslut och projektpres. Jag bävar. Jag överlever antagligen. Lampan blir galet het, kattstrumpan var ingen höjdare, för mycket saft, en dödligt god fruktsallad och början på 90-tal.

Jaja tjat. Jaja tjat.

2007-02-02T06:51:00.000-08:00

MIna knän och min växelspak låter på samma sätt. På ett sätt som varken knän eller växelspakar ska låta. Dax att lägga ned det där med löpband. Dax att få råd att köpa en ny bil.

Orka. Nu ska jag ge bort ett grönt monster och dricka mycket vin. Nån annan gång ska jag berätta om Mora Träsk.

2007-01-25T10:39:00.000-08:00

Igår eldade jag på OKZ´s bensinlock som frusit stenhårt. Jag eldade och eldade men fan tro att det gick. Till slut lyckades vi överlista honom med hett vatten och låsolja och segern var ett faktum. HA! Sen fick bensinlocket vila inomhus över natten, jag litar inte alls på OKZ när det gäller sånt där. Mitt liv... är en nervkittlande thriller.

Och annars... fan, jag är lite orolig för min hälsa. Efter resan till akuten för några veckor sedan på grund av total avsaknad av blod så trodde jag att jag hämtat mig, att det liksom gått över av sig själv, med hjälp av tabletter. Men icke. Jag har numera blod men blodet är i kasst skick. Man måste nog ta reda på varför det är som det är. Jag vill mest stoppa Huvud I Sand och sjunga nananananana och hålla för öronen. Jag tänker benmärg, cancer och allt jävligt. Det vore så snopet lixom- här har jag levt ett liv på en självvald gräns mot Död och nu, när jag äntligen vågar leva och har det så jävla bra. Då. Blir jag sjuk. Nå, det kan ju vara nåt helt ofarligt oxå, no need to be dramaqueen. Fast när jag tänker på det, vilket jag undviker att göra, så blir jag väldigt liten. Jag ska ju ha en liten knodd strax...

Muppen växer och frodas tror vi. Min flickvän börjar känna lite att den rör sig nu. Otroligt coolt. Jag tok-oroar mig så fort hon får lite ont i magen men försöker att inte låtsas om. Och så oroar jag mig för att hon ska äta för lite och träna för mycket, stressa för mycket och inte vila tillräckligt. Jag får bita mig i tungan för att inte bli helt outhärlig. Vi funderar på namn och längtar till ultraljud.

Idag; har jag ett huvud sprängfylld med psykotiska världar och en mage fylld av micro-sprängd moussaka. Det ni.

2007-01-23T06:12:00.000-08:00

Jahaja... Jag har en morfarskofta som faktiskt inte får mig att se ut som en morfar, iallafall inte på det dåliga sättet. Alla krockar med mig, det är inte jag som krockar med dem och det kan vara så att jag inte har några som helst kognitiva förmågor. Vi har haft strömbrott och eldat, idag har jag sovmorgon och återhämtar mig från gårdagens totala nedfrysning som blev resultatet av en "härlig promenad med korvgrillning i det sköna vintervädret". Ha! Jag har eventuellt tröttnat på att styrketräna vilket gör att min identitet känns mycket osäker och nu vill jag handla Kläder Till Mupp. Börjar våga tänka så. Lite. Och snart ska vi kolla in Dolly!

För tillfället befinner jag mig på mitt Djupt Hatade Jobb. Jag har lidit svidande nederlag i Whist såväl som Fia samtidigt som jag desperat pimplat kaffe. Jag är därför en speedad, arg varelse som behöver puckla på nåt. Jag borde inte hålla på med något överhuvudtaget som innebär att jag kan förlora, åtminstone inte om jag ska umgås med människor efteråt. Jag borde nog inte jobba med människor överhuvudtaget, det känner jag mer och mer. De är inte alltid så charmiga. Ofta har jag fullt upp med att vara en själv. Ibland tror jag inte ens att jag tycker om dem. Illa att jag är socionom.

Nåt jag tycker om däremot. Är muppen i magen. Den är nu 13 veckor och 2 dagar. Gosh. Jag ska... bli mamma. Om allt går som det ska, vilket jag knappt vågar tro än. Pratade med systerdotter Alva 2 år igår och den lilla skrutten berättade mycket inlevelsefullt om sin snögubbe och om dagis och pulkan och godis. Och så fattade jag helt plötsligt... att jag kanske oxå ska ha en sån där. Fast även om jag förstår ibland så förstår jag inte. Det kan man nog inte.

... och alla bär vi halsdukar från KappAhl.

2007-01-13T07:32:00.000-08:00

Nu planerar vi bröllop. Så smått. Min husläkare var ingen läkare alls och de glömde bort mig. Jag har ledsnat på bulgur och falafel och äter numera fisk, soppa och sånt. Tomatsås och stavmixer är farligt och mitt hår eller bristen på hår är alltid ett hett ämne. Det är konstigt det där. Att kvinnlighet verkar sitta i håret. Och det är inte längden som avgör, inte enbart. Har man kort hår i frisyr så är det OK. Skalar man bort hela skiten så är det inte OK. Jag tänker mig att det beror på att man signalerar att man inte bryr sig om att piffa. Att man inte lägger tid på att göra sig så snygg som möjligt. Och hår står tydligen för kvinnlighet mer än bröst. Jag har bröst men inget hår. Ändå uppstår ibland tvivel på min könstillhörighet. Jag har vänner som har långt hår men inga bröst alls. Ingen undrar någonsin ifall de är tjejer eller inte. Mycket skumt. Nå. Nog.

Jag klev nästan på en hund när jag skulle på pendeln iförrgår. Det är mycket dumt att tränga sig först in i tåget när man Reser Med Pudel. Det är också mycket dumt att göra av med alla pengar så att man inte har råd att betala sin bensin. Då är man tvingad att kliva på hundar på pendeltåg.

Knodden har nu legat i magen i tre månader. Vi hoppas att det betyder att den tänkt stanna därinne så länge som man tydligen behöver för att komma ut med alla tillbehör.

Jag sitter i en knivig jobbsituation. Jag skulle vilja gå på dagen, säga tack och adjö du överjävliga chef. Tack för den här tiden, jag har hatat varenda dag. Och här är numret till en bra terapeut. Tyvärr så är det lite svårt. Snart ska jag gå igenom en adoptionsutredning. En fast anställning som nåt så vuxet som socionom låter aningens bättre än A-kassa. Och så det där med föräldrapenning och grejs. Nå, man ska inte gnälla. Har jag hört. Det håller jag inte med om. Gnälla ska man, annars går man sönder. Det bör dock vara med måtta. Annars går man oxå sönder, bitterkärringvirus. Det ska man passa sig för, det kan bli kroniskt.

Nu tänkte jag citera Winnerbäck men det tänker jag inte göra. Så att du vet.

På måndag ska jag ut och dricka öl med min flickväns ex-man. Nästa helg ska jag göra ett besök i utelivet. Eventuellt. Jag har tränat sönder ryggen men det låtsas jag inte om och min rumpa vill ha massage. Jag har varit mammig och kokat varm choklad till gamla män. Jag längtar efter vin, det blir inte så mycket sånt just nu. Jag är lite svartsjuk utan anledning och promenerar utan MP3 och lyssnar på tyst. Fisken på badrumsgolvet är på plats igen, jag drar ur alla sladdar och försöker inte ens låtsas att jag är normal.

Häpp!

2007-01-06T08:47:00.000-08:00

Det är aldrig nåt bra på TV såna här dagar. Såna här trettondagar. Jag skulle vilja äta. Tablettasken kostade 17 kronor och inte 13, jag får inte eld i kaminen, batterierna i MP3spelaren tog slut och jag skulle precis ha hunnit med pendeln om det inte varit en kilometerlång kö till den enda biljettlucka som var öppen. Jag skulle köpa kängor men affären stängde tidigare och jag hann inte hitta några bra. Då började lilla jag att gråta. Idag är jag surkärring, labil och dan. Det är det här med graviditet, det måste det vara. Konstigt att jag är mer gravid än min flickvän som har knodden i magen. Varför heter alla surkärringar Margareta? Förutom jag då. Och varför känns det så tomt och ska det vara så? Jag går inte med på att alla dagar inte är bra. Faktiskt. Och det här med jobb. Går jag inte heller med på. För tänk om jag inte vill. Jag abdikerar från ambitiös-flicka-rollen. Jag borde städa för städa ska man. Tvätta och sånt också. Jag gnäller för att jag har för mycket att göra och när jag har för lite att göra så krisar jag för det. Jag tycker inte om att det blir för mycket förutsägbar vardag och jag blir förskräckt och irriterad när jag måste frångå den och när nåt inte blir som jag planerat. Bäng. Jag.

Ibland får jag dåligt samvete. För att jag inte är speciellt svart längre. För att jag inte springer omkring i själsliga avlopp och klaffsar i sörja av Terralene och Sobril och svält. Jag blir möjligtvis lite halv-okontrollerat grå och gnällig men oftast har jag det rätt bra. Jag vet inte ens om jag skulle kunna bli toksvart igen. Jag tror inte det. Och jag vill inte. Ändå... känner jag mig tråkig ibland. Saknar lite. Som att det var det där som gjorde mig lite intressant. Speciell. Halvdöd... men speciell. Jag är typ vuxen. Jag ska göra om julgranen till en väg upp till huset. Så.

Jag är jättefel i många sammanhang och det är liksom min grej. Ändå kan jag bli så rädd ibland. För att vara fel på fel sätt, utan att ha valt det själv. För att vara svag. Speciellt inför henne. Ibland blir jag rädd, att jag ska bli så rädd för det att jag ska dra. Bara för att jag visat mig liten.

Tänk... om man kunde byta ut Tone Bekkestad mot en rakad butch.

2007-01-05T08:46:00.000-08:00

Jag funderar lite på att vara snäll. Det gör jag. Och på människovärde. Om nån är okänslig och inte bryr sig om; har man rätt att behandla personen hur som helst då? Om man ser att hon mår dåligt; har man rätt att skita i det och låta bli att fråga hur det är egentligen? Får man tänka att det är OK att snacka ännu mer skit om henne ändå, eftersom hon ju brister i så mycket? Gruppdynamik är rätt kasst. För om jag skulle visa att jag ser och finns där så skulle jag nog bli utesluten av de andra. För henne ska man inte tycka om för allt är hennes fel, jämt. Vi mot henne. Ganska mycket ÄR hennes fel, faktiskt. Men inte allt. Och hon är en människa ändå. Som kanske inte pallar jämt. Jag vet inte. Men jag är fan inte nöjd med mig själv och hur jag hanterar det här. Jag blir inte så vacker inuti.

Fruktansvärt labil. Är jag. Min flickväns gravida hormoner smittar. Jag är oxå ett hormonmonster. Världen går under väldigt lätt numera. Jag är osäker på allt, vill äta konstiga saker, gråter för minsta lilla och kroppen beter sig konstigt, på det obehagliga sättet. Ett par som består av två brudar med gravidhumör. Det är inte alltid det lättaste. Men tänk... att den är kvar därinne, knodden...

Nu; potatisklyftor i ugn. Bilen och jag har varit på verkstadsterapi för att deala med det som inte funkade på besiktningen. Det har blivit lite för mycket av det där nu och nu hänger han jävligt löst. En helt omotiverad semesterdag är slut. Jag sticker ett gem i ögat och förundras över att det gör ont. Så.

2007-01-03T09:22:00.000-08:00

Idag är jag dålig. Det var jag förresten igår oxå. En riktigt, riktigt dålig och värdelös brud. Det kanske är fullmånen. Eller så är det den tiden på månaden. Eller så är jag faktiskt precis såhär kass.

Så; bilen gick igenom besiktningen imorse. Nätt och jämt, men ändå. Min babe har inte mått lika illa och har inte haft ont i magen idag. Oron för den blivande knodden är inte fullt lika dödlig och vi har en dejt med MVC imorgon för lägeskoll. Det är på riktigt lixom. Bra. Kaffet är gott, jag har äntligen fått träna mig död efter julstängt på gymmet, jag hade en röd ros på mitt nattduksbord igårkväll när jag kom hem och telefonen är inte alls trasig. Bra. Typ.

Jag... däremot. Är värdelös.

Jag... är lat för att jag har tagit ut semesterdagar bara sådär, utan att ha nåt speciellt planerat. Det får man inte för man borde prestera. Speciellt när man är jag. Då är det vad man gör.

Jag... sviker förtroenden och snackar skit. Fan, vuxna människor... Arbetstid; heltid, 8 timmar/dag. Anställningsform; tillsvidare. Arbetsbeskrivning; snacka skit. Från 8 till 16. Man blir svart. I själen, i ögonen. Och munnen. Hur gör man? För att ställa sig utanför? Jag trodde att det skulle gå men det gör det fan inte. De här sidorna av mig själv vill jag inte veta om.

(Jag... är inte den charmigaste jag känner).

Just idag, jag vet det. Det har säkert gått över imorgon men just nu. Vill jag bara gråta. Gråter jag. Håller jag tyst för om jag öppnar munnen så blir jag svag. Är min kropp äcklig och mina tankar fel och allt som är jag är odugligt. Värt förakt. Och det är sånt där praktiskt som ska fixas och listor som växer och jag blir paralyserad och handlingsförlamad ansvar och GAAAH! och vill bara lägga mig ned och bli omhändertagen. Fixad. (ibland vill jag det).

Fast... för fan.

2006-12-30T23:37:00.000-08:00

Jag är bekräftelsekåt. Alltså finns jag här.

Nå, nu har jag funderat igen. Tänker så ofta att jag ska sluta med det men det verkar jävligt svårt. Så alltså... Flator och definitioner; QX får allt mindre av min uppmärksamhet. Från att ha varit en plats för frukost, lunch och middag så kikar jag nu in på en snabb kaffe i pappersmugg nån gång ibland. Vid mitt senaste besök så började jag fundera över det här med definitioner. Rätt poppis att meddela att man i n t e vill definiera sig och att ingen annan behöver göra det heller, tack så mycket. Och ändå... jag vet ingenstans där definitionerna haglar så tätt som i gayvärlden. Dessutom får jag inte ihop dem. En brud till exempel. Beskriver sig som homosexuell kille, FTM, inget kön. Där tappar hon mig. Eftersom jag sett henne ute ibland så vet jag att hon raggar på brudar. Om man definierar sig som FTM, kille, och homosexuell så borde det betyda att man tänder på grabbar. Det kanske hon oxå gör, vad vet jag. Klart verkar dock vara att hon även tänder på tjejer. Dessutom har hon en mängd kompisar som definierar sig på samma sätt som hon gör. Vad händer om de blir kära i varandra? Hur påverkar det den givna definitionen? Blir de bögar då? Betyder det kanske att hon tänder på killar men bara killar som har kvinnokroppar eller som varit kvinnor men som ändrat på det? Grabbar som alltid varit grabbar, funkar det oxå? Och homosexuell kille, FTM, inget kön? Inget kön? Det är ju en massa kön där. Kan man kalla sig bisexuell då kanske? Med vissa preferenser? Eller bara "öppen för det mesta"?

Lite intressant. Alla får tycka som de vill om det där men det är jävligt kul att fundera kring och diskutera runt. Om mig själv så skulle jag nog tänka såhär; jag definierar mig. Hela tiden. Definitionerna är flytande och ändras ofta men de finns alltid där. Jag definierar mig inte alltid utifrån samhällets vanligast förekommande begrepp, ibland hittar jag på helt egna. Men definierar mig gör jag. Om man inte gör det; finns man då? Behöver man inte hitta nån slags form för sin identitet? Den är inte statisk och man måste vara medveten om att den inte innehåller allt, att man alltid är mer än orden. Men ändå. Jag behöver det iallafall. Sen kanske jag är könlös en dag, bög en dag, FTM ganska många dagar.

Det om det. Fast det där är inte viktigast. Viktigast är att jag numera har en ring på mitt vänstra ringfinger. Min flickvän är nu min fästmö och snart min fru. Gosh.