Thursday, May 22, 2008

Lycka?

När Bebis somnat efter frukost, när Bonusbarn kommit iväg till skolan och Fru till sitt sjukhus. Då känner jag lycka, jag tror att det är det. Harmoni kanske. I soffan med en bok och bara jag. Med finaste plutt i rummet bredvid. Egentid på det bästa sättet, ensam fast ändå inte.

Jag funderar på det där med lycka. De senaste dagarna har jag känt mig rätt... tillfreds. Trots Kaos. Trots Fru somär ledsen, förpubertal trots och sömnbrist. Vad handlar det om? Jag kollar in på mig och oss, intensitet och en avgränsad period i livet. Som lär mig så satans mycket. Att hitta lugnet i det, att gilla kampen. Det är alltid en kamp, just nu ser min ut såhär. Kamp is the shit liksom. Meningen med att ingen är hel- att vi ska kämpa, att livet ska bestå utav det. I olika styrkor, former. Att hantera kampen och göra den till något positivt. Hitta tillfällen att ställa sig vid sidan om den. Ha makt över den, styra i den riktning där nyfikenhet och lust finns. Jävla svårt ibland, när hjulet verkar rulla av sig själv. När man bara får hänga med, betala räkningar och skjutsa och hämta. Men jag tror att det går. Att hitta lycka i och vid sidan om.

Det mesta är faktiskt ingen katastrof.

Saturday, May 17, 2008

Ensamtid.

När jag tänker ensamtid så tänker jag på hur det var förut. Jag är indeed en enstöring. Även om jag oftast har haft människor att umgås med så har min ensamhet alltid utgjort den grund som jag tagit avstamp ifrån och det är den jag återvänt till. Jag har bestämt själv hur länge, hur ofta och hur mycket mänsklig kontakt som ingått i min värld. Utifrån dagsform och enligt lustprincipen. Jag har haft total kontroll på utrymmet för grubbel och introverta studier. Nu är läget ett annat. Min grund består utav det tighta livet med tre andra människor. Som är beroende utav mig och som jag är beroende utav. Helheten är större än delarna och jag har haft skitsvårt att inte dra mina gränser med kolsvart penna, igen och igen. Åtminstone för mig själv, så att jag ser. Ibland sörjer jag förlusten av kontroll och strör små stjärnor över tiden med ett hav av obegränsad melankoli. Tror att det är det jag behöver och vill ha.

Nu är Bebis och Fru på en liten ö som inte tillhör Sverige. Jag är nästan ensam hemma. Bara under tre dagar, men tre dagar kan vara en evighet. Jag inser. Att jag inte är den jag som jag var. Jag har en bild av mig själv som myself, för tre år sedan. Innan allt det här med familj. Antagligen för att det har gått så fort och för att jag inte hunnit med.

Ja, det är mysigt att få äta frukost och läsa tidningen i lugn och ro. Men det är jävligt tomt utan en bebis som kräver gröt.

(Man kan inte bara ta bort de övriga tre och tro att det är den fjärde som finns kvar. Åtminstone inte i den form som hon gick in i konstellationen med).

Ibland är jag skitless. Ibland undrar jag varför jag valde den här vägen och ibland blir jag galen både på Bebis, Bonusbarn och Fru. Bilar och pengar och skjutsningar och hämtningar, bråk och trots och att ha ansvar och vara behövd. På vardag och på att energin inte räcker till att ha ett förhållande, på att jag och Fru varken hinner eller orkar med varandra. På Skulden och Otillräckligheten. Och ofta missar jag allt det bra. Därför att jag tar det för givet. Hennes närvaro. Det fina i att hon alltid kommer och lägger sig bredvid mig, att hon luktar så gott. Att hon vill höra om min dag. Att jag kan ringa och säga "Hej, det är jag" och så vet hon direkt att det är just jag. Bebis doodeldooodlande, buskramarna och skrattet med fyra tänder.

Att vi tar varandra för givet- det kan vara nåt bra. Vi hör ihop. Och trots allt jobbigt som hänt (för det har varit en del) så är det fortfarande vi.

Det behövs egentligen bara tre dagar för att komma ihåg. För att få sakna och förstå att man har nåt att sakna. Jag inser att jag är kass på att gilla läget. Det måste jag bli bättre på. Ibland balanserar jag på gränsen till bitter och det är fan inte charmigt. Jag är rädd att Hon ska tro att jag inte älskar. För det gör jag. Det förenklar inte alltid saken men jag tror att det är bra att den ingrediensen finns med.


Thursday, May 15, 2008

Mamma Plus Magsjuka Lika Med Nödslakt

Det är det absolut värsta utav de fysiska tillstånd som inte kräver sjukhusvård. Att krampa sig genom natten, med den vita hinken på golvet. Att hinna med tolv härliga kräkningar innan morgonen. Helt orättvist är det när båda mammorna drabbas samtidigt, om än med viss klimaxförskjutning. Det finns nämligen en bebis i huset som ska tas om hand, och ett bonusbarn som ska skjutsas och hämtas. Detta är nämligen fakta lika konkreta som en sten eller två, och inget som berörs på något sätt utav kräkmisären. Bara att bita ihop och göra.

Jag har precis köpt nån bok av ännu en amerikansk donna som sökt Lyckan lite varstans i världen. I Indien inser hon att man, för att hitta svaren, måste göra självuppoffrande saker som att kliva upp mitt i natten för att skura golvet på ett ashram close to U. Ha! Välkommen till mitt casa. Här kliver vi upp kring midnatt, tar upp Bebis som badar i kräks, byter sängkläder, tvättar Bebis i handfatet, slänger in Herr Kanin i tvättmaskinen. Kräks själv i en välplacerad hink, tömmer i toalett, inväntar nästa attack av galla och magsaft. Morgonen därpå kliver vi som vanligt upp 05.20, ger Bebis gröt, väntar tills det blir dags att väcka och skjutsa Bonusbarn till skolan. Bonusbarn är nämligen den ende som än så länge undkommit sjukan och detta kan bero på skidhandskarna och den rosa handspriten, verktygen i hans kamp mot bacillerna. Enlightment, vi borde redan vara där.

Tuesday, May 6, 2008

Psyk.

Skuld är en dum grej. Jag ska sluta med det.

Dagen har tillbringats bakom murarna. Jag och den ena vännen kunde träffas på stan och handla blommor och kanelbullar, och vi kunde vandra ut genom de låsta portarna när kaffet och pratet var slut. Den andra vännen var där när vi kom och där är hon nu. Vi Fria gick därifrån med en tung känsla av laxrosa och kräkgröna väggar, ångestinpregnerade möbler och med den där mannens hopplösa gråt i korridoren ringandes i öronen. Lite ont i magen, och trötta. Av att se fina, fina sitta där. Utanför dörren finns nämligen sol, grönt nyklippt gräs och träd med vita blommor. Hon får inte se det. Hon ska tydligen hitta livet på Haldol-söndertrampat golv och illaluktande möbler.

(Aj).

Biceps och löpband var nästa plan. Då kom Skulden in i bilden med en känsla av att ha gjort fel val. Tid kan disponeras på så många sätt och en människa kan dumt nog inte delas. Det blev en snabb, halvhjärtad genomgång avd et viktigaste för att hjälpligt dämpa det något sjukliga behovet av svett och smärta.

Min hjärna har fått input. Både positiv och negativ. Och jag har minsann finfina vänner. Jag har saker att reda ut med Tiden, för såhär kan vi inte ha det. Jag behöver liksom mer. För att hinna träffa dem och för att hinna med familj, mig själv, trädgård, bilar, de långa frukostsamtalen med Fru och allt det andra.

Thursday, April 24, 2008

Världslig shit.

Lönespecifikation; 16 000 kronor.
Jag; jag tror att jag har fått för mycket pengar.
Försäkringskassan; japp, 7000 ska det vara.
Bilverkstan; 4000 kronor tack! Minst.

Och jag som faktiskt behöver äta en kaviartub varje vecka. Faktiskt.

Jag lovar härmed dyrt och heligt att sluta förpesta min omgivning med pengaångest. Åtminstone på daglig basis.

Igår var Bebis och jag ute mest hela dagen. Bebis var coolast med gula tights, knallrosa jacka med gröna ränder, tofflor. En randig solhatt från 70-talet och en vikingahjälm storlek storebror, med ena hornet uppåt och andra nedåt.

Monday, April 21, 2008

Klockan 09.10, en tisdag.

Jag har sökt ett nytt jobb. Jag sa massa puckade saker. Jag grubblar över detta med att vara den icke-födande mamman och att det är svårt ibland när det blir tydligt att det ÄR skillnad. Och det viktiga i att gilla läget, att jag spelar en annan roll i Bebis liv. Jag är fan hungrig jämt. Jag menar jämt. Jag tillbringar mina dagar i 90 graders vinkel, en Quasimodoliknande figur med en bebis framför. Och jag har ätit den i särklass godaste chokladkakan. I världen. Jag blir helt lyrisk när jag tänker på den och fattar att choklad- det är den glasklara meningen med livet som man inte behöver vrida och vända på. Sen är det det där med systemet, som man inte blir klok på. Förhållningssätt till det och delaktighet i det. Det är det där med pengarna. Fan för de där pengarna.

Jag har träffat min kära vän och det är alltid som det ska vara när vi dricker kaffe. En skitstövel har en tjej mindre och det är mycket bra. Jag pratar med min andra fina, bakom hennes inspärrningsgaller och jag pratar med hennes tjej som finns utanför. Jag och Fru ska träffa terapeut medan Bebis går på promenad med granne och Bonusbarn är argt med halsont. Det är soligt ute och jag vill helst promenera i 6 timmar men Bebis sover så jag tar en kopp kaffe till och sedan går vi nog ut och sätter oss på studsmattan eller äter gräs med fästingar i. Trots att bussen med vaccin inte kommit än.

Längta! Efter det där havet, efter uteserveringen, vinet, mötet, asfalten, ljuden utanför som gör ljuden innanför mindre ekande. Häpp!

Sylvia.

I jakt på ett nytt forum kikade jag förbi igår och det existerar visst fortfarande. Det var ju då liksom. En värld av billig öl på Kellys, krälande på golvet på Bitch. Det var Tyresö och Norsborg och den där underbara, dödliga första kärleken som jag fick men inte ändå inte. Jag sitter inte längre på Kastellholmen och spanar efter meningar men jag går en promenad med barnvagnen i skogen och letar fortfarande. Det är bara scenen som har ändrats.

Jag har så svårt att förlika mig. Med allt meck. Jag vill fortfarande bara ta på mig mina skor och gå ut. Jag borde acceptera, skratta med distans. Jag har inte kommit dit än.