De fikar väldigt speciellt, mina psychon. En stor kopp choklad med vispgrädde, en gräddbakelse strl xxl och poff! Jag har inte ens börjat på mitt men allt annat är uppätet och fikat är över. Det är inte det där sociala som är viktigt, inte att komma bort från hemmaplan och in till stan, se nåt annat. Bara sockret. Glädje i schizofrena ögon som tittar på en blåbärsbakelse. Gör hjärtat varmt.

På nåt sätt kan man lära sig hantera äldre kronikers levnadsöden. Man blir lite ledsen och melankolisk, tycker att det är orättvist och tragiskt men man suckar till slut bara. Inte uppgivet men konstaterande. Men... man kan nog aldrig acceptera att unga människor är på väg dit. Mot ett sånt liv. Jag lyssnar på min tjejs berättelser från sluten avdelning med unga tjejer, jag läser "Vingklippt ängel" och fixar nästan inte allt det där svarta. Geggan. Och vi diskuterar. Vad var det som gjorde. Att vi inte hamnade där? Vi var på väg, både min tjej och jag. Vi bytte riktning. Oberoende av varandra, olika själar, olika människor omkring oss, olika förutsättningar, olika ställen i våra liv. Men nåt var det som gjorde att vi valde att må bra. Alla har kanske inte valmöjligheter, vi kanske hade tur. Eller vad är det? Som gör att det går bra för vissa, kasst för andra? Och när är man säker?

Bröllopsplanerna fortsätter. Den svindyra lokalen är bokad. Maten blir enkel. Klänningen håller på att sys, den andra utstyrseln är inhandlad. Hon blir kick-ass-prinsessa, jag älva. Det har jag aldrig varit förut. Älva utan hår. Muppen har sparkat i min hand. Den är där inne. Den bygger muskler. Värsta stenhårda styrkepassen nu. Sving i navelsträng, box och karatesparkar. Förbereder sig för utgång. Vi har handlat kläder till den, bäst är den regnbågsfärgade bodyn. Namn är under utvärdering. Bonusbarnet gillar inte flicknamnsförslagen men blir det en grabb så är det givet. Jag försöker greppa. Allt som händer.

Jag vet inte, vi har kanske inte löst allt. Det Där. Vi inser att vi inte riktigt förstår varandra. Och att vi får acceptera och försöka respektera ändå. Jag tror att det kan gå bra, det känns bra igen. Jag behövde nog bryta ihop. Jag behöver det ibland, det kanske räckte så. Vad är det med känslorna? Varför ligger de så nära ytan? Varför kan jag inte vara lite cool ibland? Är det bra att vara cool? Är labil egentligen motsats till sig själv? Vi säger så.

Jag har stickat en leksak till muppen. Den ser precis ut som en dildo. Jag tror att den får bli kattleksak istället.

Det har varit konstiga dagar. Vi förstår inte. Varandra. Alls. Det är konstigt, vi brukar göra det. (Tror vi iallafall?). Jag har varit rädd. Tanken på att vi inte skulle kunna lösa det får mig att dö, bli iskall. Vi k o m m e r att reda ut det, det finns inget alternativ. Det får inte vara så skört att allt faller på grund av detta. Det är inte så stort egentligen. Tror jag. Och jag vet inte själv. Inte riktigt. Vad det är. Jag kan inte formulera, oron kommer ut på fel sätt, jag säger fel saker och hon säger fel saker och vi missförstår.

Jag är sån, ofta. Jag samlar på mig. Oro, ilska, tankar, whatever. Tills det inte får plats mer och allt rinner ut. I fel form. Vissa saker tycker jag faktiskt att jag har rätt i. Faktiskt. Jag förstår inte att hon inte förstår. Att det är svårt. Hur kan hon inte förstå? Och alla tycker så mycket. Det är svårt att inte lyssna. Min homosexuella värld tycker att jag har rätt. "Deras" heterosexuella värld- den som hon oxå har tillhört- tycker att de har rätt. Det är kontroversiellt, det vi gör. Jag vet. Ingen kan egentligen tycka nåt, bara vi. Man blir ändå påverkad och splittrad.

Fast muppen... Den är ju därinne liksom. Den har börjat peta och svinga sig i navelsträngen. Snart vecka 17. Det... betyder nåt. Den är en boll av känslor trots att den inte är född. Den innehåller mycket. En boll i samma storlek som en grapefrukt, fylld till max. Av hjärta och värme och oro, tårar, hopp, skratt, ett annat perspektiv. Det betyder nåt.

Och min mycket äldre kollega är den bästa som finns. Klok, där jag inte kan vara det. Det är mycket bra att hon finns. Det är klart att hjärnan inte har nån makt- det betyder ju för mycket. (självklart). Och idag var jag modigast och konfronterade skitchef. Ska dikter verkligen vara mysiga (hu) och vissa bilar ser väldigt elaka ut. Nästa vecka ska vi ut och dricka vin med den utbrända fina och i helgen ska Hon och Jag bara ha det bra. En ensamhelg med middag och bio, bara vi. Vi behöver det.

Nån annan gång ska jag skriva om det här med tidsbrist. Det är en farlig grej.

Idag är jag skitledsen. Idag krisar jag. För att jag inser hur krångligt det är. Allt det här. För att vi är tre och inte två. För att känslor kommer i vägen och inte ser det där briljanta som hjärnan ser. Det är svårt att vara den tredje, den som inte har nån rätt innan familjerättsgubben avslutat sin utredning om sisådär ett och ett halvt år. Den där gubben som inte verkar veta vad han pratar om och som ska bestämma nåt som får jättestor betydelse för hur resten av mitt och vårt liv blir.

Det är en bra lösning, egentligen. Det vet jag och det tycker jag. Det är hjärtat bara... som inte hänger med alltid. Alla såna där småsaker som man inte tänkt på, som man borde ha tänkt på. Pappan kommer att finnas. Han kommer inte ha så stor roll men han kommer att finnas och han kommer att vilja träffa barnet. Det är bra på många sätt men är samtidigt så jävla svårt. Helst vill jag ju. Att det bara är hon och jag. Nu är det inte det, bara att gilla läget. Men var får jag sätta gränser? Får jag det? Och hur ska jag veta vilka gränser jag behöver sätta? Kommer det att kännas som mitt barn? Om pappan är med på ultraljudet, för det vill han vara. Kommer det att kännas som det är deras barn då? En del av honom, en del utav min tjej. Ett band mellan dem och jag... bara tittar på. Får jag säga att det inte är OK att han är med? Får jag tycka att det inte är OK att han är med på förlossningen? Hur känner min tjej, egentligen? Jag har jättesvårt att prata med henne om det här, jag blir bara så ledsen. Det är svårt eftersom hon har en lång historia med pappan bakom sig.

det är rörigt och det är känslor hit och dit och jag hatar att gråta och visa mig svag och jag vill vara stark och mogen och förnuftig, inte självisk alls utan öppen och verbal och jag vill kunna diskutera och låta intellektet hitta lösningar utan att bli ledsen och vägra prata, utan att stänga in mig i mig och i mitt rum.

Fan.

Såhär.

Det var en vecka med en ledig onsdag. Gjorde det hela mycket mer överkomligt. Systeryster kom på besök med den underbaraste systerdottern. Min syster ser ut som en blond, vän älva. Tills hon öppnar munnen och svär som en borstbindare bakom en himla massa snus. Systerdottern ser oxå ut som en blond älva. Tills hon öppnar munnen och visar de längsta hörntänderna som får henne att se ut som en liten devil in disguise. Nå. Det var en konsert med röj. Mora Träsk indeed. Varm i hjärtat blev man och systerdotter som laddat med Mora Träsk-DVD under x antal veckor sjöng och dansade helt vilt. Hon får mig att smälta, hon är kärlek. Jag var inte många kilo tung när jag fick veta att hon skulle komma, att hon fanns därinne i magen. Livet var fucked up och svart och så kom hon med nåt viktigt, som gjorde det lite värt att försöka finnas med ett tag till.

(Det blev ett hål när de åkte).

Fredag och middag hos min fina vän som återvänt till stan. Nästan som förut och jag längtar tillbaka till pluggandet så att jag dör. Det var fan bättre. På många sätt. Tentor och uppsatser- kom tillbaka. Identitet. Är det så att man måste lägga den åt sidan när man börjar jobba? När man blir beroende och måste se respektabel och seriös (?) ut? Jag ser fortfarande ut precis som vanligt men det kräver en jävla massa mer energi. Att stå emot. Orka bli ifrågasatt. Hursomhelst. Efter en mycket trevlig middag var det fest. Med massa superqueera människor. Och jag känner. Att jag inte riktigt passar in längre. Att jag blir väldigt annorlunda genom att vara så vanlig. Jag har ingen lust att vara en hen, jag är ju jag liksom. Det räcker. Jag har inte riktigt energi till att protestera mot begrepp och definitioner. Eller det skulle jag nog haft om jag känt att det varit viktigt. Man kanske sätter ord på ett sätt att förhålla sig till normen men jag väljer nog att förhålla mig ändå- utan att kalla det nåt speciellt. Det var viktigt förut, det är inte det längre. Så... kan det vara. Och sen gick den jävla nattbussen inte alls så långt som jag ville att den skulle göra. Jag knatade då hem, en timmes promenad ungefär. Helt puckat, I know. Jag bor inte i världens tryggaste del av Sthlm, speciellt inte kl tre på morgonen. Jag fick en rejäl utskällning när jag kom hem. Men hem kom jag och kröp ned hos snusande, varm tjej. Den finaste. Och det var det bästa. Jag älskar.

Panikerar över allt som ska fixas. Det är partnerskapsförrättare som ska hittas, hindersprövning, efternamnsval, föräldrapenning och försäkringskassan, adoption, familjerätten, föräldraledighet, pappadagar? barnvänlig-bil-köp och fan och hans moster. Det blir nog bra, det löser sig nog men gosh vilket meck. Fast så glad jag är. För det här. Rädd. Men glad. Jag blir varm. När jag tänker på vad jag har. När jag tänker på min fina, fina wife-to-be. Och vår lilla mupp i magen. Vem kunde ha trott... att det skulle bli såhär. Bra.

Jag är mör efter träning och bastu. På ett mycket bra sätt. Behövs. Veckan innehåller projektavslut och projektpres. Jag bävar. Jag överlever antagligen. Lampan blir galet het, kattstrumpan var ingen höjdare, för mycket saft, en dödligt god fruktsallad och början på 90-tal.

Jaja tjat. Jaja tjat.

MIna knän och min växelspak låter på samma sätt. På ett sätt som varken knän eller växelspakar ska låta. Dax att lägga ned det där med löpband. Dax att få råd att köpa en ny bil.

Orka. Nu ska jag ge bort ett grönt monster och dricka mycket vin. Nån annan gång ska jag berätta om Mora Träsk.