Pengar. Pengar, pengar, pengar. Vi ska ta ett lån. Om vi får. Grabbar med backslick och strukturerade det-brevet-i-den-högen-det-brevet-i-den-högen-system som ska fundera på saken. En combi ska köpas och smålån ska lösas ut. Vi ska ha delad ekonomi. Det känns ruskigt vuxet. Och fan att pengar ska uppta så stort utrymme i hjärnan. I oroscentrat. Det är så mycket som hänger på det. Föräldrapenning är en klurig grej. Att veta hur det blir är nästintill omöjligt. Jag, som alltid nojjar, har slutat nojja. Det är som det är har blivit mitt motto. Det är för mycket att nojja över och kan man inte nojja fullt ut är det lika bra att låta bli.

Jo. Så den här veckan har jag skolkat från jobbet. Otroligt skönt. Att få äta lunch ihop, dricka kaffe länge. Sunka, träna. Jag är lite rädd att jag håller på att bli... lat. Mitt överambitiösa jag har flytt. Den plikttrogna. Kvar finns nån som vill hinna njuta. Fan att samhället inte är skapat så att det knappt är möjligt. Prestation, krav. Kräk.

Idag har vi lekt, jag och muppen i magen. Sparkar du så sparkar jag. Buffar jag på magen så buffar hon tillbaka. Ibland drar hon till med en stenhård rak höger. En cool brud därinne. Tar ingen skit.

Det är mycket med graviditet och bebisskaffande. Mycket som påverkar mamman och mamman. Kroppar som förändras, förhållande som antar en något annorlunda form för en stund. Osäkerhet inför vad det innebär, på var man har varandra. Man lär känna, man kommer närmare samtidigt som man glider lite ifrån. Det är bra. Lite rädd blir man ändå. Det är också bra.

Nu; fixa tacos. Babe tränar skivstång. Bonusbarn på väg med sova-över-sällskap. Det luktar vår trots regn och jag gråter till Flying Doctors. Det är bra. Bra.

He´s alive, he´s alive and I´m forgiven, he´s alive, he´s alive... Jo, jag har blivit frälst. Dollyfrälst. Hon borde vara varje feminists dröm. Hon blåser hela patriarkatet genom att låtsas spela efter r e g l e r n a. Som smart affärskvinna förklädd till bimbo blir hon rik. Häpp! Hon har gjort sig till sin egen produkt, väldigt medvetet och beräknande. Smart drag. Nå, egentligen är jag inget stort Dolly-fan. Vi snubblade över några biljetter och då var det bara att gå dit. Och bra var det. Livet är inte slut vid 60. Speciellt inte om man har corazón, hjärna och självdistans.

OKZ vägrar starta. Jag blir trött. Vet inte vad som är fel den här gången, verkar vara nåt med batteriet. Tanken var att han skulle få gå vidare mot nästa liv mycket snart men då min sk. ekonomi inte tillåter bilköp för tillfället så skulle han ändå få hänga med ett tag till. På övertid. Det sket sig. Förhoppningsvis så kan jag få igång honom. Om inte... så vet fan vad jag ska göra. Vi råkar bo så mycket på landet att jag inte tar mig härifrån utan bil. Tufft läge.

Vi är trötta, både jag och min soon-to-be-wife. Jag blir rädd för otäcka thrillers, har magkatarr, hatar telefoner och tänker bli sjuk i veckan.

Om jag jobbar hinner jag en vanlig dag;
Jobba.
Äta middag, träna, sova lite.

Om jag är "sjuk" hinner jag;
Planera trädgården, tvätta bilen. (om det är nån idé, om den har lust att fortsätta rulla).
Umgås med flickvän och bonusbarn.
Prata med Tyra i magen.
Sova mycket.
Planera bröllop, tänka.
Klappa katter, ladda batterier.
Laga god mat, skriva, kolla på TV, sunka i soffan, gå långa promenader, fixa allt med banken, följa med till MVC.
Och lite till.

Ja. Så.

Nu har hon färgat håret. Vi drar.