Gay Värld

Min fru tog ett kliv nedåt på stegen när hon slutade vara hetero och valde att leva med mig. Faktum: hon var normal och levde i villa med man och barn, nu är hon gift med en flata och är konstig. Jag tog ett steg upp när jag valde att leva med henne. Jag är förvisso fortsatt lesbisk men numera lever jag ett "normalt" familjeliv som de straighta greppar, med en kvinna som varit vanlig. Konstigt kan tyckas, men mitt vardagsliv som till stor del utspelar sig i en heterosexuell kontext har blivit enklare nu när mitt liv liknar deras.

Min fru är ledsen ibland, för att vi inte räknas. Hon upplever att vår familj inte ses som riktig, på riktigt. Jag förstår vad hon menar och det gör mig ledsen att det är så. För mig är det en stor del identitet, hela den här lesbiskheten. Jag har som min grund i den, i den världen. Jag har däremot svårt att förstå det där andra. Att sluta plugga och börja jobba innebar för mig en ahaupplevelse. Jag fattade att jag tydligen var annorlunda. Man är rätt skyddad från det när man pluggar på flat-täta socialhögskolan och lever sitt liv på gaykrogar och gaycafén. Numera hänger jag knappt ute alls och i och med att vi flyttat tokmycket ut på landet så tar man sig inte in till stan på en fika bara sådär, det kräver planering. Fast jag vet ändå att jag kommer därifrån, att jag verkligen inte är ensam och att det där finns kvar om jag skulle vilja ha det igen. Min fru däremot. Har aldrig någonsin varit på en gayklubb och känner inte så många flator eller bögar. Hon har en bild av hur det är, i "gayvärlden", tycker att det är konstigt att det finns en sån och är lite rädd för att tillhöra den. Jag älskar henne för den självständigheten, viljan att "bara" vara Hon, som råkat bli kär i en tjej men som ändå är samma Hon som innan. Fast det verkar inte fungera riktigt så, hon är ledsen. Speciellt nu, när vi fått Bebis, så blir det viktigt. Att ha dealat med sig själv och med samhällets syn på det hela. För att kunna stå för oss inför henne.

Vi hade en diskussion för nån dag sen. Om man fick välja när man föddes, om man fick kryssa i heterorutan eller homorutan, vad skulle man välja? Jag skulle utan tvekan välja square homo. Det är liksom det som gör mitt liv bra. Jag älskar att vara gay, att kunna ställa sig lite utanför det där samhället som jag ändå inte är speciellt förtjust i, och att slippa stå där själv. Gemenskapen och tillhörigheten. Den mindre världen i den stora. Om jag vore hetero... skulle jag nog känna mig ännu mer som ett miffo. Vanlig fast ovanlig, ensam ändå liksom. Min fru skulle välja heterorutan. Om hon inte visste vad det innebär att leva med en kvinna, om allt bara kändes bra med en man så att viljan att tänja på gränserna inte skulle finnas där. Om hon kunde skapa ett bra liv med en man så skulle hon hellre ha gjort det. Det gör mig lite ledsen, fast inte jättemycket. Det är inte hennes fel att samhället ser ut så.

Jag var faktiskt på besök i fredags. Det var nog ett halvår sedan jag var ut sist så det var på tiden. Jag och mina två bästa käkade middag i den nyinköpta lyxlägenheten strax söder om söder. Det var otroligt skönt att träffas som förr, prata som förr och få vara lite som förr. Därefter blev det Idyll. Där känner jag lite som jag kan tänka att min fru känner. Att jag inte längre hör dit. Inte fullt ut iallafall. Det var hursom nice att hälsa på. Sen... den där jävla vägen hem. Gör att jag minns varför jag går ut så sällan. Vänta en och en halv timme på nattbussen, komma helt till andra sidan Förorten och sen knata lååångt i mörk natt och osäkra områden. Efter tre timmar var jag hemma. Bläk.

Fast oj. Så skönt att komma hem. Krypa ned hos Fru och Bebis och vara så jävla glad för att de finns. För att kvälleen varit Förr och för att sängen med Fru och Bebis är Nu.

Det här med människor.

Att krypa på golvet genom affären för att rösterna i ditt huvud säger åt dig att göra det; mindre konstigt. Att prata bakom ryggar och säga en sak men egentligen mena nåt annat; mer konstigt. Det är då jag vill vara en sten.

Idag har jag; lagat en halvlyckad spenatlasagne, kört genom många rondeller med min icke närvarande hjärna och med livet som insats. Nu; har jag precis ätit en annan, godare lasagne, fått Bebis att sova och drabbats av akut mus-axel.

Egentligen är dagens behållning Det Professionellt Reflekterande Samtalet och att min fru är så underbart snygg. Alltid, men alldeles speciellt mycket just nu. Just nu är hon inte söt eller vacker, bara rå-snygg.

Hon tror att hon komplicerar mitt liv och gör mig olycklig. Hon vet i n g e n t i n g. Det där melankoliska finns alltid på olika ställen i mig, oavsett om hon är där eller inte. Jag försöker rannsaka mig själv för att upptäcka eventuella dolda försök att förmedla s k u l d. Jag upplever mig som en öppen bok som vänder ut och in på sig själv för alla som visar minsta intresse, hon upplever mig som hemlig och tror att det finns stora delar av mig som hon inte känner till. Vi har kostaterat att hon kanske är ord som beskriver känslor medan jag är känslor utan ord. Det skulle kunna vara där missförstånden föds.

Du vet, man älskar. Och det finns ändå så mycket att grubbla över.

Att leva ett liv och inte bara tänka en tanke.

Min fru var hos gratiskuratorn på BVC, den där som jag oxå borde (ska) gå hos men har ett sånt motstånd mot. När hon kom hem sa hon att hon är så jävla less på att älta sig själv, att hon bara ville leva och att man kanske inte behöver veta vem man är. Man kanske kan vara det ändå.

Jag har funderat på saken. Jag har själv upprepat den frasen för mig själv en miljard gånger. "... borde inte leva så mycket i mitt huvud, leva mer i verkliga världen...." För det låter ju bra ju. Det är dock sällan som känslan infinner sig. Att det faktiskt är precis det man borde göra. Jag vet inte. Jag grubblar. Det är liksom jag, det jag gör. Jag tycker ofta att det tillför något. Vad är det för mening annars? Till och med mina ofta mycket svarta grubbel ser jag som livsnödvändiga. Fast faktiskt. Nu börjar jag också känna att jag borde dra ned på den abstrakta tankeverksamheten. Jag rasar för djupt ned i det. Och missar nuet. Jag är i dåtid och i framtid, i icke tidsbestämda nojjor och neuroser. Men när är jag här? Jag grubblar så djupt, på oss, på mig, på alla andra och på världen, att jag håller på att tappa kollen på mina egna gränser. På vem jag är och på vad jag gör, hur jag uppfattas och hur jag uppfattar. Det är INTE bra. Lite pre-psykotiskt. Jag ska göra en seriös ansats och jag börjar med gratiskuratorn. Man blir inte automatiskt stabil, lugn, grundad och självsäker när man får barn. Kanelbulledoften uteblir och osäkerheten är större än någonsin.

På fredag går jag ut och är queer med mina brudar. Det var otroligt länge sen. Sist var nog på min möhippa för ungefär ett halvår sen. Jag tror att jag behöver komma ut och bara vara en stund. Vara i min gamla identitet, eller delar utav den. Prata med De Fina i sällskap av rödvin och linssoppa. (Jag hoppar mellan olika stereotyper.) Samtidigt så känns det förbjudet och jag jobbar på att radera mitt konstanta dåliga samvete. Jag fattar rent intellektuellt- att vara förälder är lika med att vara otillräcklig. Det är ändå svårt att deala med. Det är ofta det som får mig att krascha. Hur fan ska man veta? Om man prioriterar rätt. Jag förstår att jag måste ta hand om mig själv och genom att göra det så tar jag hand om Bebis. Jag behöver åka och träna och ibland behöver jag behålla kontakten med de som finns utanför bebisbubblan. Ändå känner jag mig som en d å l i g människa när jag tar mig den tiden. Att min fru får göra ego-grejjer känns självklart; hon är ju hemma med Bebis jämt och behöver miljöombyte. Jag är ju redan borta från henne flera dagar i veckan. Att det ska vara så svårt för hjärna och känsla att vara på samma spår?

Nåväl. Idag är jag hemma. Nu ska bonusbarn skjutsas till skolan, film ska lämnas tillbaka försent som vanligt. Aggro-katterna ska ha sitt maskmedel.

Nu är det läge för stearinljus. Tändsticksdoft i halvdunkel, ensam vid köksbordet. Melankoliskt minne av väntrum någonstans i södra Norrland, strax före jul. Tevatten och kaffe, ett fat med pepparkakor. Som jag aldrig åt av. Och tända ljus. Jag var alltid ensam och i rummet längst bort fanns Hon Den Där Livsnödvändiga Ängelen. Hon kom ut för att hämta mig och jag fick leva i en timme. Jag fick synas, bara jag. Bortom skelettkropp, och jag fick gråta och visa hur ont det gjorde och jag fick skratta och jag fick visa att jag k u n d e, att jag inte var död. Att jag var nåt mer än en sjukdom.

Jag kommer att tänka på såna saker. Hela tiden numera. Minnen från förr. Från när jag var anorexiCecilia, partyCecilia, hångelCecilia, melankoliska ensamCecilia, cityCecilia, NorsborgsCecilia, studentCecilia, TyresöCecilia, jag-är-så-olyckligt-kär-i-Maria-Cecilia och jag-är-besvarat-kär-i-Cissi-men-olycklig-ändå-Cecilia. (Ja, vi hette samma sak. En av de få nackdelarna med att dejta människor av samma kön. Man kan råka hitta nån med samma namn och det kan leda till missförstånd.)

Jag blir så väldigt medveten. Om att det där är identiteter som kommit och g å t t. De har gått och vänder inte tillbaka. Nu är jag en ny. Någon annan. Det blir så påtagligt, med Bebis-råttans ankomst. När jag tänker efter så inser jag att med eller utan Bebis-råtta;

identiteterna är puts väck.

Det går aldrig att vända om och ta på sig dem igen. Människorna finns inte där jag lämnade dem, inte ens platserna finns kvar. Jag vet inte hur jag ska deala med livet. Jag vill veta "the master plan". Vad vill det med mig och vad vill jag? Och varför är det så satans svårt att leva i nuet? Jag säger det igen; jag behöver en terapeut.

Igår begav vi oss in till stan med Bebis i Kombi. Vi behövde miljöombyte och med destination Söder och Copacabana i lite smågrått början-på-vinter-väder gav vi oss iväg. Bebis skrek ungefär halva tiden men i övrigt var det en bra utflykt. Man blir liksom van vid tempot här ute i de forna hippie-trakterna. Här går hästarna precis utanför fönstret och vi får jaga höns för att komma ut med bilen. I stan låter det från en massa fordon och man blir jagad. Jag gillar båda scenerna. Jag och da wife pratade om stress över pajen och kaffet och jag tror inte nödvändigtvis att det behöver vara stressigare i stan. Man kan lära sig bilar som bakgrund och man kan lära sig springande höns. Jag saknar stan ibland, närheten och tillgängligheten. Jag skulle ändå inte vilja byta. För Bebis tror jag att det är guld att få vara Bebis i närheten av en kamin, en kolsvart himmel med tydliga stjärnor. En skog att plocka kottar i och hästar att klappa. (Jag vill att hon ska få ha det ungefär så som jag hade och jag vägrar fatta att mina barn-attribut kanske också är såna där saker som har gått sin väg).

Hursom, det är bra att komma ut bland folk med Bebis. Att bli sedd med Bebis och få en föräldraidentitet. Att få en regnbågsföräldraidentitet. För det ä r viktigt. Jag skulle vilja tycka att det inte var det, att "vi är som vilka föräldrar som helst". Vi är inte det. Vi är två mammor och en bebis. För mig är det viktigare än jag trott att få bli sedd som Den Ena Mamman. Eller ljuger jag nu? Jag vill nog mest ha ett namn för mig. Jag har mer och mer försökt tänka om, tänka mig rollen som pappa fast med namnet mamma. Och man kan tycka att det handlar om normativa identiteter hit och dit, det är bara ord och det borde räcka att vara förälder? Men nej. J a g lyckas inte frigöra mig. Jag behöver ha ett namn på vem jag är och ett innehåll i namnet. Min fru är den som ammar, som är hemma jämt och som, faktiskt och lite tyvärr, känner Bebis bäst. Hon är mamma. Jag försöker identifiera mig med papporna på något sätt, jag vet inte om det går eller om det är bra. Jag har den rollen som vanligtvis benämns pappa men jag tillhör inte det kollektivet. Jag är den som måste jobba, även om jag är hemma mycket mer än de flesta pappor. Jag går på morgonen och kommer hem på kvällen. Jag har en annan funktion än den som vanligtvis hör ihop med identiteten mamma. Jag vet inte riktigt hur min funktion ser ut eller om den borde se ut på nåt visst sätt.

Det är ett trassel. I mitt huvud och jag kan inte reda ut i ord. Det låter fel, blir fel och det blir inte som jag menar. Eftersom jag inte vet vad jag menar. Punkt.

Antiklimax.

Helt i onödan. Allt nojjande och alla tårar. Varför ringde han inte? Det hade besparat oss ett dygns sammanbrott. Note to self; krascha inte förrän du vet helt säkert att anledning finns. Min fru lyckades nyss få tag på nämndens ordförande, kd-kärringen, som meddelade att papperen med positiva nyheter redan var på väg mot tingsrätten. Total lycka och totalt antiklimax. Nu sitter vi här med all ilska som vi laddat upp, som fick bytas ut mot ett "jaha... tack så mycket då." Min kropp känns helt död. Det tar minsann på krafterna att totalkrisa i 24 timmar. Men... då har chansen att jag får adoptera Bebis ökat markant. Jag är så lättad att jag inte orkar känna någonting alls. Bebis, den lilla knasiga. Med byxorna under armarna på Sally-vis, med hårfräs i nacken, knasiga ljud och en surikat-förvånad uppsyn. Hon kanske får rätt till mig ändå. Ingen kan fatta... hur mycket det skulle betyda. Hur mycket hon betyder. Jag har fattat det nu. Att jag älskar min lilla råtta. Jag vet inte riktigt när det började kännas så men hon har växt in.

Jag har tittat på bilder av min fru. Foton från förr och nästan nu. Och så kommer jag på... hur otroligt underbar hon är. Hur överjävligt vacker. Och jag hoppas att hon vet det. Att hon känner vad jag känner. Att hon inte ångrar mig.

Socialnämnder och kd-muppar.

Varför ringer han inte, varför ringer han inte, varför i helvete ringer han inte??? Idag skulle den jävla skitsocialnämden ha sitt jävla skitmöte om min eventuella framtid som juridisk mamma till Bebis. Och vår utredare skulle gå dit för att förydliga det där som kd-kärringarna tydligen fann otillfredställande. Han skulle ringa direkt efteråt, nu är klockan snart nio, jag har gråtit hela kvällen och ingen jävla skitutredare har ringt. Man får inte göra så! Har man sagt att man ska ringa så måste man för fan ringa! Och man måste fatta att detta är nyheter som handlar om liv och död för oss. För mig iallafall. Och jag blir så ARG över att det sitter fritidspolitiker och beslutar om våra liv över en kopp kaffe och kanske en landgång och jag blir arg på min fru för att jag tycker att hon inte förstår allvaret, vad det handlar om för mig och för att hon inte fattar hur det känns att kanske inte få räknas. Ja visst att jag älskar Bebis och har henne djupt inne i hjärtat oavsett. Hon är ju m i n Bebis. Men ett nej säger både mig, henne och alla andra att jag inte är på riktigt. Jag blir nån bonus, nån extra. Nån utöver mamman och pappan. Den som använde sin livmoder och den som hade spermier. Samhället säger att jag inte är mamma. Jag får inte skriva på skolpapper och jag får inte vabba eller öppna bankkonto. Jag kommer för alltid att få förklara mig, precis som det har varit hittills. Det är mycket att kämpa emot. Går det då att känna sig som fullvärdig förälder? Och Han Som Gav Sperma skulle få en ännu större del av vårt liv. Då behöver jag hans tillåtelse, gång på gång på gång för att kunna ta om hand. Han, som inte ens vill ha henne på det sättet och som inte har burit henne under de där långa nätterna, som inte har vakat, torkat kräk eller bytt bajsblöjor- han får alla rättigheter bara så där. Utan att behöva bevisa någonting. Det är så jävla orättvist. Och det är ju inte hans fel, det är systemets. Han är lika angelägen som jag att adoptionen ska gå igenom.

Att utredargubben inte har ringt måste väl bero på att det är något som är jobbigt att berätta. Hade det varit nåt positivt hade han nog ringt direkt för att leverera de goda nyheterna. Hur fan kan man hävda att det är "i barnets bästa" med en frånvarande pappa som aldrig velat ha henne? (han ville ju bara hjälpa oss att få en bebis). Det är så jävla ruttet, så satans fel och jag tappar totalt tron på samhället.

Jag är outtömligt gråtmild. Och jag har inte ens fått veta än. Det har liksom gått så smidigt hittills. Nu fattar jag vad som menas med att en adoptionsutredning är den största känslomässiga påfrestning man kan utsätta/ utsätta sig för. Hela jag känner mig fel och för första gången i mitt liv önskar jag att jag vore hetero. Nu är jag visst bara på låtsas och hela mitt liv är på låtsas och räknas inte.

Det slog mig när jag promenerade mot tunnelbanan vid Östermalms torg efter ett jobb-besök bakom galler. Jag är nog fanimej deprimerad. Insikten var inte direkt en rak höger, det var mer ett enkelt konstaterande. På samma sätt är det ingen klaffsa-djupt-nere-i-geggan-variant. Mer en död, grå känsla. En känsla av att inte kunna nå många av de delar som är jag. Ett antiklimax, en identitetslös samling celler med ett namn som inte säger så mycket. Jag såg rätt farlig och cool ut i min nya apsnygga mössa, min rakade skalle och mina stålhättekängor men det var bara ett skal. Tydligen. Fattade jag då. Inuti- helt grå. Inte ens grått fluff, mer en konsistenslös gråhet, varken varm eller kall.

Får man känna så, i "den lyckligaste tiden i ens liv"? När man fått allt man velat ha? Och jag älskar min fru och jag älskar min bebis och ändå känns det såhär? Jag älskar dem men var är jag? Jag gråter för allt och inget. Oftast inget. Jag känner mig som en boll av nojja och paranoia. Och så TRÖTT. Det har iofs en helt fysisk förklaring, det kan nämligen bero på att nätterna numera inte nödvändigtvis innehåller sömn.

Jag är otydlig, och fruktansvärt menlös. Jag känner inte igen mig själv. Inte ens på det där svarta sättet. Tror aldrig att jag har varit grå. Någonsin. Frånvaron av becksvart måste ju i och för sig vara nåt bra. Jag känner helt bombsäkert att jag inte kommer att falla. En riskbedömning behövs dock kring faran att förbli just grå och menlös.

Det är en massa ljud i mitt huvud. Och runt om. Det kommer utifrån och jag blir galen. Jag vill bara ha lugn. Lugn, lugn, lugn, för fan lugn. Det är inte så att jag aldrig är glad. För det är jag. Det är inte så att jag inte tar mig upp ur sängen för det gör jag. Jag är fruktansvärt osäker på mig själv. På hur jag är. På hur jag tolkar andra människor. På mina egna gränser. På mitt värde. Jag skulle vilja ha en objektiv bedömning av mig på en 1 till 5-skala. Och sen förslag på lösningar till förbättring. En åtgärdsplan.

Jag har ingen plan. Jag glider fortfarande bara med.

Nu väntar jag på att morgonen ska bli äldre så att jag kan få ta bort hår utan att väcka någon. Sedan ska jag invänta min sysyteryster och systerdotter som kommer söderifrån för att passa Bebis medan vi kollar in Gardells visdomar. Det har kommit snö, fast gräset syns fortfarande. Vi har precis sålt en artikel till en föräldratidning, min frukost var inte den högtid som den brukar vara och jag känner mig grymt besviken. Jag funderar över ifall pizzadegspaketet räcker till pizza till oss alla. Nya glasögon vore en idé, hur hanterar man för mycket kärring-input på jobbet och när ska vi få tid att kramas? Vad betyder n... go! och varför vet Bebisar att de ska vända på sig när de blir omkring 4 månader? Stueeenge.

Energikicksmiddag och födelsedag.

I torsdags fyllde Fru år. 34 stycken. Jag har inte sett henne så glad på väldigt, väldigt länge. Vi är typ luspanka, en bra bit under minus noll. Man blir inte rik på att vara föräldraledig. Ett inlägg i debatten kunde vara att systemet nästan kräver att den som tjänar mest jobbar och inte är hemma med barnet. Vilket ofta leder till att män inte bondar med bebisar. Nå, vi trotsar och får betala priset. Jag är hemma med Bebis och lever på luft och det är värt det. Vi har alltså inte råd med utsvävningar eller diverse egostärkande aktiviteter. Jag klarar mig hyffsat ändå men för min fru är det viktigare att kunna unna sig saker. Hon har dessutom känt sig suddig i konturerna efter hela graviditets-ammningsgrejjen och behöver jag-stärkande konsumtion. På sin födelsedag så fick hon MASSOR med presentkort. Det var det enda hon önskat sig. Min underbara lyste. Jag var så glad. Hon förtjänar mest i hela världen att få pyssla om sig själv efter hela den här resan. Nu blir det en ny tatuering, kläder i massor, kanske massage och nya skivor. Och min födelsedags-morotskaka blev så jävla god trots viss rökutveckling.

I helgen hade vi kombinerad VälkommenBebis-GrattisFru-MysigHöstHalloweenmiddag. Vi flyttade in i vårt röda med vita knutar på landet för cirkus ett och ett halvt år sedan och har sedan dess pratat om att här är perfekt för middagar. Det har dock aldrig blivit någon. Nu äntligen, när allt egentligen är rörigare än någonsin, lyckades vi arbeta upp initiativförmåga och få till det. Mycket bra blev det. Maten var god, Bebis var snäll, vinet underbart, vännerna de bästa. Och... de har liksom också gått vidare. Att jag blivit äldre är så påtagligt i och med de högst påtagliga ingredienserna Bebis, Vigselring, Kombi och Hus på landet. Men de lever också helt andra liv nu. När vi pluggade på Sopis... jag blir helt melankolisk.

Ibland längtar jag mig sjuk efter det där ansvarslösa. Föreläsningar nån gång i veckan, massor med ledig tid för fika. En liten etta på 19 kvadrat mitt i stan. Intressanta människor varenda dag, kunskapsinput. Luncher med De Bästa. Inga surkärringar som jobbat 30 år så långt ögat kunde nå, bara nytänkande, öppna för alternativa sätt att leva. Sena utenätter. Vemodig melankoli, egotid. Långa stadspromenader med ibland svarta, ibland ljusa grubblerier. Skeppsholmenfunderingar. Fast egentligen. Så vet jag hur less jag var. Hur mycket jag ville ha det som jag har nu och det var inte så jävla kul jämt. Att vakna dagen efter med livsångest. Jag har fått nästan allt som jag då önskade mig. Men... jag behöver få sörja att den tiden är över. Ändå.

Min fru träffar en kurator på MVC ibland. Hon sa att få barn är en livskris, att jämföra med när någon närstående dör. Yes. Precis så. Vi älskar Bebis och skulle aldrig vilja vara utan henne. Ändå blir man lätt deppig ibland. Det är så svårt att få ihop allt. Och vem är jag i detta och räknas mina behov? Hur mycket ska de läggas åt sidan och när blir det skadligt att inte ta hand om dem? Och våra behov, att finnas för varandra? Vad är syftet med mig numera? Hur ska jag prioritera för att få min tid att räcka tid och när finns tid till att bara vara, en själ och en kropp?

Hursom. Jag tror att det är ofrånkomligt. Mina vänner har också blivit större. Vi är typ inte unga längre. Vuxna vet jag inte om jag skulle vilja kalla oss. Vi har iallafall skaffat oss vuxna attribut. Det kan man tycka vad man vill om eller inte tycka alls. Ett faktum.

Socialnämndsjävlar.

Adoptionsutredningen är färdig sen en tid tillbaka. Det har flutit på alltför bra, vår utredare står helt på vår sida och rekommenderar att jag ska få adoptera. I onsdags skulle socialnämnden godta utredningen på sin månatliga dejt, för att sedan skicka den vidare till tingsrätten. Så blev det inte. De tyckte inte att "barnets bästa" var tillräckligt utrett och har krävt ytterliga utredning. Jag vill skrika. Där sitter en massa kärringar och gubbar med gud-vet-vilka-fördomar och ska bestämma om jag får vara mamma till mitt barn eller inte. Deras hang-up var tydligen att vi varit tillsammans så kort tid- hur många skaffar inte barn efter två och ett halvt år?- samt något med förvirring pga att mitt bonusbarn och Bebis skulle ha olika vårdnadshavare trots att de har samma biologiska föräldrar. För så är det- vår donator är min frus exman och bonusbarnets pappa. Ett okonventionellt arrangemang- javisst. Men det bästa. Han är någon som finns i våra liv och som alltid kommer att göra det. Vi känner honom mer väl än någon annan, Bebis kommer att veta var hon kommer ifrån och kan bestämma själv om hon vill träffa honom ibland. Men. Han vill inte vara pappa. Det var poängen med hela arrangemanget. Han vill inte ha nåt ansvar. Nu funderar socialnämnden på om det inte är bättre att Bebis har en frånvarande far som inte vill ha nåt barn istället för en mamma som redan är hennes mamma och älskar henne mest i hela världen. Dessutom lever vi ju ihop. Om de avslår ändras ju inget i praktiken. Jag är hennes mamma ändå, samhället har bara gjort vår familj illegitim och "konstig" vilket antagligen kommer att vara till nackdel för Bebis som inte kommer fatta varför vi är "fel". Om nåt händer min fru får inte jag ta hand om henne, då får hon bo hos en pappa som hon inte känner. Jag har inga vab-dagar, ingen föräldraledighet. Jag kan inte öppna bankkonto eller skaffa försäkring. Inte ens en prenumeration på Kalle Anka. Jag är så ARG, så arg, så arg. Kärrngjävlar, och kärring är inte könsbundet. Men... mest ledsen. Jag försöker att inte tänka på det och det är svårt. Om två veckor ska det upp på dagordningen igen och vår utredare ska vara med och förklara mera. Jag har liksom känt mig rätt lugn. Allt har gått så bra hittills. Nu tvingas jag tänka tanken att jag kanske inte får adoptera MIN Bebis. Hon är ju min. Det är inte mina spermier men jag planterade in dem. Utan mig hade hade hon inte funnits. Hon har mina fötter och min envishet. Jag försöker tänka att de inte kan ta henne ifrån mig, hon är här och hon bor hos oss. Vår relation ska inte ändras, vad de än säger och jag är hennes mamma oavsett. Det blir bara krångligare och samhället kanske inte ser mig som förälder. Men samhället vet inte allt. Det kommer dock att bli ohyggligt svårt. Jag tänker redan på back-up planer. På vilka tidningar man ska kontakta, på att överklaga. Jag borde inte ta ut nåt i förskott, bara lämna det och avvakta tills nästa möte är avklarat. Jag försöker och lyckas halvtaskigt. Jag fixar inte att sjunga i kören utan lämnar rummet.