Då ska vi se.

Tatuering número sex är på plats. Nedersta delen av underarmen pryds utav Bebis namn, sju stycken stjärnor klättrar upp mot pekfingret och tummen. Min chef har skällt ut mig på ett vänligt och faderligt sätt.

Min käraste vän mår skit och är nu psykinnevånare. Detta gör mig mycket bekymrad och ledsen. Jag agerar terapeut åt fler än en utav de inblandade i det hela och det är inte bara lätt. Konsult i egenskap utav att ha varit på båda sidorna. Att själv vara psycho/ att ta hand om andra som är psycho. Jag hoppas att hon bara behöver nosa på botten för att sedan kunna ta sig upp. Jag saknar henne nämligen och vill att hon ska bli Riktig På Riktigt, inte bara Skuggan Av Sig Själv.

Nästa vecka åker jag uppåt igen. Ensam den här gången. Det ska sovas, ätas. Läsas. Det kommer att bli mycket tufft att vara ifrån Bebis, men just nu finns inga alternativ. Jag måste vila, annars blir det inte bra.

Hjärnbrist.

Äsch då. Vad svårt det är. Att få ned ord. Censurerade men ändå äkta. Jag äger inte just nu. Jag kan inte sätta i rätt ordning, rätt kombinationer, rätt bokstäver. Jag vet inte vad det beror på, det bara är så.

Snart; scones in i ugnen, smoothiematerial ned i mixern. Mysfrukost.

Igår; första vinkvällen på fanimej nästan två år. Fru har slutat amma och lyx med rött, gott vin till finmat, till ost och kex.

Kanske är det skönt, kanske är det lite vemodigt. Att vara tillbaka på Landet Utanför Staden. The tripp to nordligare breddgrader var otroligt värdefull. För mig, Bebis och vår relation. Hon var så modig och cool och jag var faktiskt också ganska modig och cool.

Jag har raggat upp en terapeut. Det är en bra grej som varmt kan rekommenderas. Hon anade mig därnere i geggan när jag var mitt ocharmigaste jag. Hon tycker om mig ändå, på riktigt. Vänner, inte terapeut och klient. Det finns många anorektiker men för henne var jag speciell och flera år senare finns vi fortfarande i varandras liv. Det betyder massor.

En av mina allra bästa vänner har precis gjort en störtdykning ned i en gegga som liknar den som jag befann mig i. Fast på hennes eget sätt- inte samma sak men ganska lika. Jag hoppas att hon kommer upp snart. Jag ska ropa högt, det kanske når fram. Socionomer är vi allihopa och ibland så är det minst lika mörkt i liven under och efter Socialhögskolan som hos de vi förväntas hjälpa. Då behöver man en paus och en sån har hon skaffat sig. Det är nödvändigt och bra. Imorgon kommer hon iallafall till mig på perm, för att sticka nålar i huden, på ett kontrollerat sätt. Tattoo no sex för mig, no två för henne. Jag är barnsligt förtjust, känns som julafton minst.

Det är antagligen jag. Som swooshar förbi dig på E4an i en liten Micra. På väg hem från Willys med fem kassar mat.

Mamman och Bebis i Norrland

Då var vi här. Jag rapporterar med hjälp av det nyinstallerade bredbandet som rönt stor uppståndelse.

Resan uppåt gick förvånansvärt smidigt och det kändes inte lika långt som det faktiskt var. Sedan ska vi tillbaka också, men jag försöker att deala med det då, inte innan.

Jag är inte här som "Mig", jag är här som

"Mig, Mamman Till Bebis".

Det är nåt annat och det blir så påtaglig att det är just det. Nåt annat. Bebis är en del utav mig, jag är inte jag utan oss.

Jag är trött, men jag tror att det är nyttigt. Att vara ensam ansvarstagare för Råttan, dygnet runt. Att inte ha någon Fru att rådgöra med, att vara tvungen att fatta alla beslut själv. Att vaka hela natten, utan avlastning, utan att kunna dela upp. Och jag känner så starkt... att Bebis är mitt barn, att jag är hennes förälder. Jag måste se till att hon har det lugnt och bra, bland alla nya ansikten och alla nya platser. Ny säng i nytt rum, andra människor på plats när hon vaknar. En annan katt. Det är inte lätt för den bebissjäl som trodde att världen bestod utav mammorna, storebrorsan och de där människorna som fikar på Waynes.

Fru och Bonusbarn har det bra två timmar söderut. Fru har fått sova hela nätter, har tittat på filmer utan avbrott och med ljudet hur högt som helst, har läst och ätit frukostar med lugn egotid. Det där som man förut tog för givet men som nu är höjden av lyx. Det är mycket bra, hon behöver det.

Det har gått över all förväntan med sömnen. Jag var förberedd på gallskrik nätterna igenom på grund av amningsabstinens. Men icke. Klockan nio på kvällen till klockan fem på morgonen. Så lång var den nyss avslutade natten och det är längre än vad nätter brukar vara i ett gammalt hippiekollektiv några mil utanför Stockholm. Hon klarar sig fint utan nattkäk. Stora bruden.

Bäst var att min bästa barndomsvän kom förbi igår och sa att hon fattade om vi inte hann komma förbi på den planerade fikan. TACK! Jag slåss mot det där eviga dåliga samvetet, att inte räcka till. Man hinner inte allt på kort tid och så skönt att nån förstår det och inte tar det personligt. Det är ju v å r semester, den bör inte bli till en massa plikter. Vi ska fyllas på, inte gröpas ur. Svårt också, att våga lämna över och ta emot hjälp. Svårt att låta andra pröva sina sätt med Bebis, att förstå att mina inte är de enda rätta. Att inte ge min konstanta närvaro för mycket betydelse.

På Icas parkering står en massa övergivna, rostiga bilar. Ett hyreshus är halvt nedrivet och tomma hål gapar ut mot centrum. Ett samhälle på väg mot exit. Så trist. Förut så levande och grönt, nu tomt och färglöst. Naturen är fortfarande underbar. En halvmeter snö, tio grader kallt.

(Jag skulle aldrig kunna bo här).

Det är så svårt att förstå. Den jag var. Att jag skapats till stor del utav den här platsen. Värderingarna. Upproret mot dem. 15-åriga jag som gick till gymnastiken på Vallen i skinnjacka och trasiga jeans. Guns´n Roses i uppehållsrummet och De Där Andra Liven som jag anade och drömde om. Drygt 20-åriga jag som gick på promenad med Skelettkroppen och slängde påsar med mat i containern vid Solsidan. 10-åriga jag som hängde i stallet och sov över på höskullen. Och nu är jag Mamman på besök från Storstaden.

Idag hälsar vi på Min Människa.

Norrut!

Yes. Idag tar vi den glömda, gamla E4an mot norr.

Trots eventuella, kommande sjukdomstillstånd så är vi snart på väg. Nå, snart om jag hade fått bestämma. Resten av min familj har en helt annan tidsuppfattning vilket troligtvis leder till att vi, om vi har tur, befinner oss on the road kring lunchtid.

Jag ser fram emot; att slippa allt fix, det lugna tempot, lullet. Att mina föräldrar ska få träffa och bonda med Bebis och att hälsa på Min Människa, diskutera det här livet och kanske bli lite klokare på det. Sen ska det bli lovely att promenera med vagnen i vårt lilla, lilla centrum, handla på vårt lilla, lilla ICA och stöta på människor som jag inte träffat på ett år men som ändå vet precis vad jag pysslat med sedan dess. Sånt är charmigt i två dagar. Sedan ska det fikas med Barndomsvän och Barndomsväns Mamma-

(jag-får-aldrig-några-egna- barnbarn-så- jag-handlar-presenter- till-Bebis-istället.)

Fru och Bonusbarn stannar efter drygt halva vägen och Min Käre Far hamtar mig och Bebis och kör vidare norrut. I bagaget I bring en dator. Den ska mina föräldrar få. På ett mycket charmigt sätt har de hållit sig undan alla såna där nymodigheter men nu är det dags. En laptop och en purfärsk beställning av bredband ska öppna upp för nätkommunikation och Bebisuppdateringar.

Fru får sova hela nätter, jag får inte sova men istället blir det Bebisbonding och chockavslut på amningsgrejjen. Det blir bra.

Luftbubblor.

Äsch. Just nu är jag ordlös. Jag vill mest äta upp många Marabou mjölkchoklad med luftbubblor. Vilken genialisk grej.

Mammor och pappor och hur det blir.

Min nya favoritplats är framför köksbordet. Inte TV:n, inte datorn. Jag kompletterar med vitaminer, mineraler och andra nyttigheter. Och alla de där kaffekopparna... några är på väg att bytas ut mot te. Träning: lagom.

Jag fattar. Att det är allvar. Att de där "fssst"... "sssssf"... som hörs i hjärnan inte bör passera obemärkt. Tröttheten på kvällarna, it´s back. Den där förlamande, som inte lämnar utrymme för dialog eller kompromisser, den som bara slocknar.

Jag försöker vara cool, lyssna på Förnuft och inte Känsla. Egentligen är det inte ens det, det är gamla spår... som bara rullar på. Som är så svåra att bryta. Mönstren. Prestationskåtheten. Som i slutändan leder till noll prestation at all. Som nåt slags betongblock i skallen. Jag är en knepig människa.

Bebis har blivit rädd för att sova. Vi snackar livrädd. Konstigt, fast inte egentligen. Besvärligt: yes. Och oroligt. Den där lilla skruttan... så mycket känslor i henne, kring henne. Igår började vi räkna dagis. När det är dags. Då kommer magontet. Lämna bort henne, den lilla, lilla. Inte än, men efter sommaren. Bebis, i sin orangea klänning och vita strumbyxor... med det där skrattet. Aoutch. Och när fick hon storbarnsfötter?

Mammor tar ut den största delen utav föräldraledigheten. Man kan tycka att det är konstigt att papporna inte vill, kan, kräver sin del. Jag tycker det. Att det verkar lite bäng att inte vilja vara hemma och lära känna. Men det är så lätt att tycka och det är så mycket som gäller Systemet. Jag är oxå Mamman, men inte den Barnafödande Mamman. Hela graviditeten och den första tiden är så fokuserad på den som har/ har haft bebis i magen.

Det handlar dels om detta; jag känner inte att jag har samma rätt till de föräldralediga dagarna eftersom jag inte fött Bebis och eftersom de som föder bebisar verkar vara de som räknas mest.

Det är dels en praktisk grej som handlar om ekonomi. I vårt fall har jag fast jobb, inte Fru. Det är alltså mycket enklare, mer praktiskt och mer ekonomiskt att hon är hemma mest.

Vi har löst det bra. Tack vare att jag skaffat barn med en frilansande brud har jag kunnat vara hemma en eller två dagar i veckan under hela tiden. Jag kommer dessutom att vara med Bebis på heltid i två månader. Det känns helt OK. Intressant ändå, att min känsla är att jag inte har samma rätt. Att jag ska vara tacksam för de dagar jag "fått".

Yeah, yeah.

Det är svårt också, att förstå varandras världar. Varandras trötthet. Den fysiska och den psykiska.

Hon; med Bebis hela dagarna. Deadlines och träning. Mamma till sonen med allt vad det innebär.

Jag; jobb hela dagarna med prestation och grejjer, en värld av psykoser, Bebis på kvällarna. Relationen till Bonusbarnet med allt vad det innebär.

Och tillsammans; allt det praktiska. Känslorna. Att få ihop oss och allt. Att räcka till. Och så det där med sömnen.

Varning för negativ kärringenergi.

Bebis är sjuk och jag är sjuk. Jag lyckas inte få henne att somna och då är jag en dålig mamma. Speciellt dålig på fredagar då jag har jobbat fyra dagar och knappt hunnit vara med Bebis, jag tycker att hon nästan inte känner igen mig och tror att hon har glömt vem jag är. Det där med att vara "den jobbande mamman". Ibland suger det.

Dessutom är jag sådär allmänt kass just nu. Igår kröp jag upp bredvid Fru när jag skulle sova och snyltade närhet, sedan rullade jag över på min sida och snyftade väldigt tyst och var allmänt ynklig. Idag förstod jag att PMS hade nåt med saken att göra, fast det förklarar inte allt.

Min strategi i helgen skulle vara; att göra en massa roliga, påfyllande aktiviteter. Inte tänka utan mata själen full med godis, så kanske det andra skulle försvinna av sig själv. Jag sysselsätter mig för mycket med sånt där tänkande, det är det som gör mig förvirrad och borttappad. Så långt har jag kommit i min analys. Poff, så var halsontet där och idag kom snuvan. Lagen om Alltings Jävlighet.

Idag har varit ännu en dag. Intressant- lite grann. God- jovars. Grubblig- yes baby. Maniska kvinnor- har funnits med, precis som linssoppa. Jag driver det där med självinsikt längre än någon före mig. Så mycket att sikten inåt grumlas helt. Jag borde ha skaffat en terapeut för länge sen, nu är jag redan för intrasslad. (Eeeego). Sen var det ett bra samtal som inkluderade en diskussion om mina dubbla budskap.

När man ska söva en bebis så hatar man;

* Telefoner. Mest av allt. Vad vill alla människor?

* Bilar. Vi bor på landet. Vad gör alla bilar här? Åk hem.

* Högljudda grannar precis utanför Bebis fönster.

* Katter som river ned.

Nu blir det Tip Top.