Det är det absolut värsta utav de fysiska tillstånd som inte kräver sjukhusvård. Att krampa sig genom natten, med den vita hinken på golvet. Att hinna med tolv härliga kräkningar innan morgonen. Helt orättvist är det när båda mammorna drabbas samtidigt, om än med viss klimaxförskjutning. Det finns nämligen en bebis i huset som ska tas om hand, och ett bonusbarn som ska skjutsas och hämtas. Detta är nämligen fakta lika konkreta som en sten eller två, och inget som berörs på något sätt utav kräkmisären. Bara att bita ihop och göra.
Jag har precis köpt nån bok av ännu en amerikansk donna som sökt Lyckan lite varstans i världen. I Indien inser hon att man, för att hitta svaren, måste göra självuppoffrande saker som att kliva upp mitt i natten för att skura golvet på ett ashram close to U. Ha! Välkommen till mitt casa. Här kliver vi upp kring midnatt, tar upp Bebis som badar i kräks, byter sängkläder, tvättar Bebis i handfatet, slänger in Herr Kanin i tvättmaskinen. Kräks själv i en välplacerad hink, tömmer i toalett, inväntar nästa attack av galla och magsaft. Morgonen därpå kliver vi som vanligt upp 05.20, ger Bebis gröt, väntar tills det blir dags att väcka och skjutsa Bonusbarn till skolan. Bonusbarn är nämligen den ende som än så länge undkommit sjukan och detta kan bero på skidhandskarna och den rosa handspriten, verktygen i hans kamp mot bacillerna. Enlightment, vi borde redan vara där.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment