Det är aldrig nåt bra på TV såna här dagar. Såna här trettondagar. Jag skulle vilja äta. Tablettasken kostade 17 kronor och inte 13, jag får inte eld i kaminen, batterierna i MP3spelaren tog slut och jag skulle precis ha hunnit med pendeln om det inte varit en kilometerlång kö till den enda biljettlucka som var öppen. Jag skulle köpa kängor men affären stängde tidigare och jag hann inte hitta några bra. Då började lilla jag att gråta. Idag är jag surkärring, labil och dan. Det är det här med graviditet, det måste det vara. Konstigt att jag är mer gravid än min flickvän som har knodden i magen. Varför heter alla surkärringar Margareta? Förutom jag då. Och varför känns det så tomt och ska det vara så? Jag går inte med på att alla dagar inte är bra. Faktiskt. Och det här med jobb. Går jag inte heller med på. För tänk om jag inte vill. Jag abdikerar från ambitiös-flicka-rollen. Jag borde städa för städa ska man. Tvätta och sånt också. Jag gnäller för att jag har för mycket att göra och när jag har för lite att göra så krisar jag för det. Jag tycker inte om att det blir för mycket förutsägbar vardag och jag blir förskräckt och irriterad när jag måste frångå den och när nåt inte blir som jag planerat. Bäng. Jag.

Ibland får jag dåligt samvete. För att jag inte är speciellt svart längre. För att jag inte springer omkring i själsliga avlopp och klaffsar i sörja av Terralene och Sobril och svält. Jag blir möjligtvis lite halv-okontrollerat grå och gnällig men oftast har jag det rätt bra. Jag vet inte ens om jag skulle kunna bli toksvart igen. Jag tror inte det. Och jag vill inte. Ändå... känner jag mig tråkig ibland. Saknar lite. Som att det var det där som gjorde mig lite intressant. Speciell. Halvdöd... men speciell. Jag är typ vuxen. Jag ska göra om julgranen till en väg upp till huset. Så.

Jag är jättefel i många sammanhang och det är liksom min grej. Ändå kan jag bli så rädd ibland. För att vara fel på fel sätt, utan att ha valt det själv. För att vara svag. Speciellt inför henne. Ibland blir jag rädd, att jag ska bli så rädd för det att jag ska dra. Bara för att jag visat mig liten.

Tänk... om man kunde byta ut Tone Bekkestad mot en rakad butch.