Världslig shit.

Lönespecifikation; 16 000 kronor.
Jag; jag tror att jag har fått för mycket pengar.
Försäkringskassan; japp, 7000 ska det vara.
Bilverkstan; 4000 kronor tack! Minst.

Och jag som faktiskt behöver äta en kaviartub varje vecka. Faktiskt.

Jag lovar härmed dyrt och heligt att sluta förpesta min omgivning med pengaångest. Åtminstone på daglig basis.

Igår var Bebis och jag ute mest hela dagen. Bebis var coolast med gula tights, knallrosa jacka med gröna ränder, tofflor. En randig solhatt från 70-talet och en vikingahjälm storlek storebror, med ena hornet uppåt och andra nedåt.

Klockan 09.10, en tisdag.

Jag har sökt ett nytt jobb. Jag sa massa puckade saker. Jag grubblar över detta med att vara den icke-födande mamman och att det är svårt ibland när det blir tydligt att det ÄR skillnad. Och det viktiga i att gilla läget, att jag spelar en annan roll i Bebis liv. Jag är fan hungrig jämt. Jag menar jämt. Jag tillbringar mina dagar i 90 graders vinkel, en Quasimodoliknande figur med en bebis framför. Och jag har ätit den i särklass godaste chokladkakan. I världen. Jag blir helt lyrisk när jag tänker på den och fattar att choklad- det är den glasklara meningen med livet som man inte behöver vrida och vända på. Sen är det det där med systemet, som man inte blir klok på. Förhållningssätt till det och delaktighet i det. Det är det där med pengarna. Fan för de där pengarna.

Jag har träffat min kära vän och det är alltid som det ska vara när vi dricker kaffe. En skitstövel har en tjej mindre och det är mycket bra. Jag pratar med min andra fina, bakom hennes inspärrningsgaller och jag pratar med hennes tjej som finns utanför. Jag och Fru ska träffa terapeut medan Bebis går på promenad med granne och Bonusbarn är argt med halsont. Det är soligt ute och jag vill helst promenera i 6 timmar men Bebis sover så jag tar en kopp kaffe till och sedan går vi nog ut och sätter oss på studsmattan eller äter gräs med fästingar i. Trots att bussen med vaccin inte kommit än.

Längta! Efter det där havet, efter uteserveringen, vinet, mötet, asfalten, ljuden utanför som gör ljuden innanför mindre ekande. Häpp!

Sylvia.

I jakt på ett nytt forum kikade jag förbi igår och det existerar visst fortfarande. Det var ju då liksom. En värld av billig öl på Kellys, krälande på golvet på Bitch. Det var Tyresö och Norsborg och den där underbara, dödliga första kärleken som jag fick men inte ändå inte. Jag sitter inte längre på Kastellholmen och spanar efter meningar men jag går en promenad med barnvagnen i skogen och letar fortfarande. Det är bara scenen som har ändrats.

Jag har så svårt att förlika mig. Med allt meck. Jag vill fortfarande bara ta på mig mina skor och gå ut. Jag borde acceptera, skratta med distans. Jag har inte kommit dit än.

Bitterfitta.

"Kära, älskade kvinna med alkoholiserad mun och kukrosa dräkt. Jag tror att jag vill säga farväl. Och kanske något mera. Något om mina insikter. Att jag förstår varför hon har blivit en alkoholiserad bitterfitta. Att det finns tusen giltiga skäl för varenda kvinna på det här jordklotet att bli såväl alkoholiserad som bitterfitta. Men det är just det som är utmaningen, att ändå fortsätta kämpa för värdighet och för rättvisa. Bitterfittan är bara en konsekvent reaktion mot ett sjukt system, en uppmaning mot att aldrig nöja sig med mindre än total jämlikhet."

Bitterfittasyndromet. Det smyger sig inte längre på, det är nu en ständigt närvarande sanning. Det är där liksom. Jag är ett monster. Sur, irriterad, tvär. Att säga "jag älskar dig" någon gång ibland täcker inte över eller upp för en dags negativ energi och "förlåt för att jag är så sur" är utnött och har tappat innehåll. Varje dag tänker jag att nu ska jag vara glad och trevlig och se det positiva och det är soligt ute och hej och hå, och schmack så hamnar alla goda intentioner i en pöl på det knarrande golvet och den gamla vanliga jag är tillbaka. Att den gamla vanliga jag har blivit den där avskyvärda, det suger. Hur blir jag botad? Hur botar jag mig? Ska jag också åka en vecka till Teneriffa och läsa Erica Jong?

Sova, vila, äta. Genast.

Trötthet med koma-intensitet har intagit min kropp.

Jag har varit på helgutflykt med Bebis. Vi körde i tre timmar för att komma till Metropolen Ingenstans där Systeryster bosatt sig med min systerdotter och någonting man skulle kunna kalla Systers Man men som mest är Systers Mupp.

Jag har precis börjat vara hemma på heltid med Bebis medan Fru finns på ett sjukhus nära dig för att bli en sån där bra sjuksyrra som man vill bli omhändertagen utav. Jag och Bebis ska nu hänga ihop dygnet runt i två månaders tid. Det går, efter en vecka, mycket bra får jag nog säga. Just Bebis-och-Jag-delen. Sedan är kaos en ingrediens i de flesta andra bitar. Men det tar vi en annan gång.

Vi bestämde oss för ett avbrott i den lilla vardag vi börjat bygga upp, vi packade ned gåstolen och AD-dropparna och drog söderut. Bebis i bilbarnstol och cerise munkjacka i baksätet, jag vid ratten, diverse sjungande människor i radion.

Väl framme fick Bebis erfara hur hårt livet måste te sig för bebisar som har storasyrror. "Sitt sa jag. SITT! Här, i hörnet långt borta, här kan du stå! Varför gör du inte som jag säger?" Systerdottern är en underbar och tokbossig brud på tre och ett halvt som älskar sin kusin. Samtidigt brottas hon med att försöka acceptera att det finns någon annan som är liten och söt och som får mammas och mosters uppmärksamhet. Lilla skruttan gör sitt bästa för att ta kontroll över situationen.

Jag och Bebis klarade oss fint i den nya miljön, utan spjälsängar, decilitermått och nattliga dans-sessioner till fungerande CD-spelare. En nyttig erfarenhet för oss båda. Vi har ätit panerad fisk med en utmärkt god fiskdressing, fikat snöbollar, lärt oss använda en ny gå-manick och Bebis har naken-snurrat som en liten Energizer-kanin. Nu är vi trötta, nöjda och glada att vara hemma.

All cred i världen till Systeryster. En bebis vid 19, med usch-grabben som hon nyss lärt känna. Hon har alltid bara varit lugn och cool, inget oooh och aaaah, gaaah och oj som jag. Hon är fortfarande så mycket lugnare och coolare än vad jag någonsin kommer bli.

Coming up; en känslomässig berg-och-dalbana. Att vara hemma med Bebis. Inte nu dock. Nu ska mer pepparkakor ätas för att tillföra energi till min dränerade kropp. Och vad fan, LA Ink var en fet miss. Hade kunnat bli så bra men vad är det för bimboskit som smugit sig in bland kick-ass brudarna?

Järpar. Och Haldol.

Vad heter det i singular? Idag åt jag en... järp? Oftast äter man väl flera, därför har frågan inte dykt upp tidigare. Idag blev det tre och ingenting ställdes egentligen på någon spets. Jag valde ändå att lägga min energi på detta en stund.

Min vän har bosatt sig på psyk där hon blir stucken med Haldolsprutor. Just nu skulle jag vilja ha en själv. Pang rakt in i låret. Eller var man nu kör in dem.