Tvåtusenåtta.

Långa, böjda ögonfransar. Har Bebis fått.

Meny ett; Chévretoast med honung och valnötter på salladsbädd. Vitchokladkesella med blåbär och hallon. Champagne. (Vi hann inte till systemet. Det blev rödvin bubblat i Soda Streamern istället.)

Meny två; grönsaks- och kycklingpuré. Paradispuré.

I år firade vi hemma. Jag har överdoserat folk och prat och mingel. Alltså lovely med bara Fru, Bebis och Mig. Bonusbarn åkte till mormor och morfar för att smälla av en himla massa stora grejjor.

(Jag tänker väldigt sällan på att jag är regnbågsmamma numera. Visst finns det vissa tillfällen, vissa situationer, när det blir påtagligt och stort. Att det är nåt annorlunda. Att vi är nåt annorlunda. Men... mest i början, när allt var nytt. Nu, i den vardag som det blivit, handlar funderingarna nästan inte alls om detta. Nu är det mera

hur fan ska vi få henne att sova hur ska vi få henne att sluta amma hur ger vi henne power och självkänsla känner hon att vi älskar henne är hon trygg vågar vi lämna bort henne till den eller den hur får vi tid till Oss?

Som alla andra. Dessutom har jag ju inget att jämföra med. Jag har bara varit "en sån här mamma". Ett liv med bebis är svett, oavsett om man har en fru eller inte.)

Första dagen på nya året är bättre än den sista på det gamla. Vi vann 100 kronor på en trisslott och allt är möjligt. Den 1:a januari har tillbringats med picknick i Friskishallen där Fru meckat nytt pass och där Bebis och jag dansat framför speglar. Jag tänker inte sammanfatta 2007 eller önska inför 2008. Det blir som det blir ändå. Förhoppningsvis blir det fint. Kanske blir det året jag slutar tro att jag har allt i huvudet och kanske blir det året jag börjar använda almanacka.

Jojjo.

Igår natt. Bebis gallskrek i 40 minuter. Sen kräktes hon av ansträngningen.

I natt. Samlade sömntimmar; två.



På TV; Hajar som hajar. Bebis; sover i min famn. Fru; tränar. Mat snart; tortellini. Imorrn; nyår.

Grannar och bitterfittan i gården bredvid; Arga, eftersom Frus exman gjorde ett fyrverkeritest för en tidning. Bakom vårt hus.

Psykstatus; beror på vad man jämför med.

Julefrid. Eller jul iallafall.

I julklapp till våra grannar på höger sida: ett nytt Singstar. Dålig, dålig idé.

Vårt hem har tidigare varit ett hippiekollektiv. En lång röd byggnad med vita knutar, tokmycket ute på landet, numera uppdelad i tre lägenheter. Vi bor i mitten. Väggarna är tunna som papp och det går inte att undgå full insyn i grannarnas liv. Alltså... dålig idé med allsång. Tondövheten verkar vara ett familjedrag och alla har drabbats. Dessutom har de placerat tortyrredskapet, spelmaskinen, vägg i vägg med vårt vardagsrum och vår TV. Vi försöker lyssna till Dr Phil men hör "Båååårn to be wAAAAAjld", så surt att till och med mina fruktansvärt omusikaliska öron kan höra exakt hur illa det låter. Deras stämband verkar aldrig bli trötta och jag överdriver inte när jag säger att de sjunger lika länge som en normal arbetsdag. Hon som bor där råkar dessutom vara dotter till vår hyresvärd. Han med Mao på väggen i sitt garage. Så vi vågar inte klaga.

Annars... har julen varit både och. Dagen före julklappsdagen var jävligt förjävlig. In short så ställde vi in julafton, bröt ihop och funderade allvarligt på att flytta isär. Inte för att vi inte älskar varandra för det gör vi. Det är det som känns så orättvist. Det är allt det andra. Ont.

Vi ställde sedan in inställandet av julen och i modern-familj-anda firade vi förmiddagen med mig, Fru, Bonusbarn, Bebis, min frus exman- tillika Bonusbarnets pappa och Bebis spermaleverantör. Vi åt saffranspannkaka och öppnade helt sjukt många och dyra presenter. Jag är fortfarande helt överumplad. Jag är en sån där präktig som brukar skippa konsumtionshetsen, eventuelllt några små symboliska saker. Så har det alltid sett ut i min familj. Olika kulturer möts och i Frus familj snackar vi saker för massor av pengar. Jag vet inte vad jag tycker om det. Visst känns det nice att få gå till Jack & Jones och köpa identitet och nån slags lycka för väldigt innehållsrikt presentkort och visst är vi glada för den värmegivande öppna fake-spisen i köket. Men hela grejjen är galen.

Sen julmat hos Frus föräldrar och bröder. Ännu mer presenter. Och en gåva som räddar mina nerver. Minskar påfrestningen på dem iallafall.

Julen blev ganska bra. Trots allt. Intensiv, men bra. Bebis fick en brandbil, en hund och en badrock. Hon var helt ûberstimulerad av alla människor och intryck men ganska glad ändå, som den sociala varelse som hon av outgrundlig anledning verkar vara. Hon har inte direkt någon att brås på när det gäller det där, hon har bara gåvan ändå.

Man måste använda glättighet. Impulsen som ska följas är att täcka för öronen och sjunga nanananana. När allvaret inte orkas med.

Jag längtar till Norrland och till mamma och pappa. När man är med Bebis bör man ha jeans som lätt går att knäppas upp med en hand eftersom de dagar då man fick gå ensam på toaletten är över. När man ska köpa bebispyjamas är det bra med såna som har fötter och den genombesvikna känslan när man inte hittar det man tänkt sig på mellandagsrean- den går över.

I den gula klänningen med svanar är hon så söt.

Klockan 04.20 i casa Kaos: Bebis vaknar för 97:e gången, mamma Fru har ammat och ammat och ammat, vi provar ny taktik och mamman Jag går upp för att ge Alvedon och byta blöja. Bebis skriker så mycket hon kan, förkyld.

Mamman Jag tänker "Vad i helvete V I L L du???"

Säger "såja, såja".

Ytterdörren låter bangbangbangboff. ADHD- katten försöker bryta sig in, jag öppnar irriterat, Bebis skriker ännu mer. Katterna rusar in, låter, river och dör utan ögonblicklig mat. Som kräver att Mamman Jag gör en knäböj, får fram kattmaten, lyckas hälla upp, hindra ADHD-katten från att äta sin magra systers torra likdelar i kulform, upp från hukande ställning, ställa in maten. Allt med skrikande Bebis i famnen.

Försöker dansa till sömns, Bebis vaknar ordentligt, är skitglad, skrattar och vill äta på sin bil. Jag ger upp hoppet om mer sömn.

All respekt till all världens mammor. Till de som inte bryter ihop och till de som gör det.

Aj.

Idag ska vi bjuda klienterna på massa julmat. Ris a la Malta ska fixas och ägg ska kokas. Och jag är en gnällig liten mupp som är så fruktansvärt trött på skrik och bråk.

Min tanke om att sätta sig över håller inte hela vägen. Vi behöver inte ha det lugnt jämt... men ibland? Jag saknar en plats för vila.

Mina förväntningar på och önskningar om hur det ska vara är orealistiska, jag vet det. Jag är uppvuxen i en arbetarklassfamilj i södra Norrland där ingen någonsin höjt rösten. Vi hade det just lugnt. Jämt. Allt var inte perfekt men grunden var ro och kärlek. Få ord men mycket känsla.

Så kommer vi aldrig att få det, det fattar jag också. Jag vet inte ens om jag skulle vilja ha det så. Egentligen. Jag skulle vilja få en glimt av det, ibland. I Stockholms närhet, med en liten Bebis och med ett Bonusbarn med trolig Aspergerdiagnos kommer livet att se annorlunda ut än i ett brukssamhälle i Västernorrland. Jag förstår det. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det.

Det är så otroligt frustrerande när orden inte går fram. När världsbilder möts som är så väsenskilda att ingen förståelse kan finnas. När jag som vuxen förväntas stå över orden, skriken och handlingarna men inte alltid klarar av det. När vi aldrig kan få en gemensam upplevelse av vad som just hände.

Jag vill bara kunna vara trygg i mitt eget hem. Ibland iallafall. Jag vill kunna andas och jag vill inte stänga in mig med Bebis i ett rum med hög musik. För att hon inte ska höra smällande dörrar och arga ord.

Jaja, tjat. Tjat, tjat.

Det var en gång.

Idag känner jag mig väldigt norrländsk. En kurs i en speciell samtalsmetodik. Där tillbringar jag mina tisdagar, för att mitt jobb betalar mig för det och för att det är väldigt givande. Det enda negativa med detta är alla koppar halvtaskigt kaffe som jag drar i mig, som gör att jag kommer hem som ett darrande vrak. Ett friskhetstecken iofs, ett bevis på att jag lyckats vänja mig av med 15 koppar om dagen och att kroppen protesterar vid en återgång till den dosen.

Nå, för att komma tillbaka till det där norrländska. Hälften av gruppen pratar så in i helvete. Jag ägnade dagen åt att studera v a d de säger egentligen, all den där tiden som deras röster hörs. Min slutats blev denna; de upprepar ofta precis vad föreläsaren sagt. Av vilken anledning har jag svårt att greppa men det är ett fruktansvärt intressant fenomen. Jag avbryter om det är något jag inte förstått eller om jag har något att säga som kan bidra med något nytt till diskussionen. Jag skulle aldrig avbryta för att upprepa vad som nyss sagts. Det kan iofs bero på min något Aspergerdragiga personlighet alternativt min dominerande asocialitet så jag säger inte att mitt sätt är det riktiga. Jag fattar inte bara. Där blir jag väldigt norrländsk och säger som pappa, "använd inte fler ord än nödvändigt och prata bara om du har nåt att säga". Jag har ingen poäng med detta egentligen, jag inser bara att jag verkligen är kass på det här med sociala koder och hur man ska bete sig i olika sociala sammanhang. Om syftet med att prata mycket är att verka ambitiös och smart så får det för mig motsatt effekt. De känns rätt puckade.

Idag har jag och the clients monterat ihop en plastgran, stuckit nejlikor i apelsiner, hängt upp en kitschig plastängel och gjort nyskapande vykort. Det är konstigt, men jag har upptäckt att det tidigare så djupt hatade jobbet har blivit jätteviktigt. Jag behöver få vara nån annan än mamman. Då blir jag en bättre mamma. Innan Bebis var jag nästan lite rädd för att jag skulle försvinna in i bebis-världen helt och hållet, att förälder skulle bli hela min identitet. Så blev det inte riktigt. Det kanske till viss del beror på att jag inte känner mig som en del utav vare sig mamma- eller pappakollektivet. Jag hamnar mitt emellan och har ingen självklar plats någonstans. Att vara Bebis mamma är min viktigaste roll och uppgift men bekräftelse från annat håll är nödvändigt för att jag ska känna mig hel. Ego? Kanske. Det försvann inte när Bebis kom. Jag tänker inte ha dåligt samvete.

Det är också intressant att jag på mitt jobb är överjävligt social. Total kontrast mot mitt privata jag. Kanske får jag utlopp för den delen av mig när jag jobbar, kanske har jag en mycket liten pott av social energi och den förbrukas där. Kanske kan jag gömma mig bakom en roll där jag vet precis vad som förväntas utav mig och kanske är min privata asocialitet ett skydd. Eller så är jag bara helt schizad.

Nu: BUP om Bonusbarn. I hate it. Vilka tomtar. Och för tillfället är det hyffsat lugnt, skoshopping kan ha varit en del utav en lösning. Jag kanske inte behöver gråta idag.

Fästingar och den där Jesus.

Med Bebis framför datorn igen, jag kan lika gärna använda tiden till att göra ord i olika kombinationer. I vardagsrummet julpyntas det högljutt så där kan vi inte sitta. Bebis har dansats till sömns till Backstreet Boys. Japp. Vi fick lov att byta Lasse mot pojkarna från bakgården. Daugava hemsöker mig.

I helgen har vi varit på spännande studiebesök i Heteroland. Vi har varit på dop. Och nu vet vi att vi gör helt rätt i att inte döpa Bebis. Inte för att vi någonsin tvivlat men alltid trevligt att få nån slags smarthet bekräftad.

Jag hade aldrig varit på dop. Jag visste inte att man fortfarande döpte sina ungar. Så verkar det dock vara. Varenda brud i mammagruppen där min fru är med ska till kyrkan och skriva in sin lilla knodd. Vi undrar varför. Vår hypotes är att de gör det "bara för att". För att man ska. Vi tror inte att de tänkt igenom vad det betyder, att de inte gjort ett medvetet val. Kanske fördomsfullt, dömande och kanske helt fel, det vet man inte.

Det kändes som ett besök hos nån sekt. En massa snack om Gud och den där korsfäste stackarn, föräldrarna får säga att de vill att bebisen ska ingå i den svenska kyrkan och att det ska vara bebisens tro. Jag fattar inte grejjen. Den lilla skrek sig igenom tillställningen och föräldrarna såg ut som att de vill vara varsomhelst förutom just där.

Jag minglade. Är det nåt jag är kass på så är det kallprat och mingel. Jag är ändå nöjd med min insats. Den som är mest social i vår familj är helt klart Bebis. Inte minsta spår av blyghet, hon söker kontakt, pratar och flörtar. Hon sjöng med i "Guds kärlek är", käkade lite, sov och socialiserade. Satt själv i barnstolen medan vi mofflade gratis mat. Stora bruttan! Jag är så grymt stolt över mitt coola barn.

Det är intressant att studera heteros. Det är intressant att de tycker att vi är ovanliga och exotiska. Jag tycker att d e är annorlunda. Jag förstår inte koderna, jag undrar hur deras vardag ser ut, vad de pratar om och vad som gör att de älskar varandra. O m de älskar varandra. Kan de bekräfta varandra och vilken bekräftelse är de ute efter? Den som kvinna och man eller den som person och själ? Både och? Detta ämne kan utvecklas i det oändliga men jag får göra det en annan dag. När jag inte har bebis på armen och när jag inte behöver skriva med ett pekfinger. Serious pain i vänsterarmen.

Fru hos vårdcentralen pga ett fästingbett som ser illa ut. Skadedjur from the hot place down below, adopterad av ADHD-katten som Samlar Fästing. Förkylning råder i familjen och Bebis på min mage på nätterna lika med ingen sömn alls. Idag ska bilförsäkring betalas, skor köpas, dagis besökas. Crépes ska lagas.

Bekräftelse baby. Bekräftelse.

Jag vill typ... jobba. Nu vet jag inte vem jag är. Bara tre dagars jobb varje vecka. Kändes helt underbart. V a r helt underbart. Tills nu.

Jag är glad att vi valde att lägga upp det som vi gjorde. Tack vare att min fru är frilans och kan jobba hemifrån så har två föräldralediga dagar i veckan varit mina. Jag har fått bonda med Bebis, lära känna och hitta relation. Jag och Fru har fått vara hemma tillsammans, med varandra och med Bebis. Vi har kunnat turas om med hämtningar och skjutsningar av Bonusbarn. Vi har fått större möjlighet att inte tappa bort varandra i den här karusellen. Jag har känt att jag gör nytta.

Nu... känner jag mig oduktig. Den allra farligaste känslan. Jag behöver få vara duktig och är jag inte det så tror jag inte att jag finns (finns jag inte). Istället för att tillfredställa behovet, duktighetsmissbruket, så borde jag antagligen terapera mig några år till. Nu väljer jag dock att fortsätta springa, just nu är det bäst. Jag tänker alltså börja jobba mer.

Jag hatar att jobba halvtid. Jag hatar att kunna bli bortdribblad, att behöva fråga och att inte veta. Att vara utanför. Det har alltid varit jag som vetat. Som kunnat och förväntats bestämma. Det konstiga är att jag hatade det då. Jag höll på att kvävas av det där h u v u d a n s v a r e t. Nu saknar jag åtminstone delar utav det. Jag vill jobba. Jag vill inte gå där som nån jävla timvikarie och bara göra det jag ska. Jag vill k ä n n a att jag gör något bra. Och jag vill få det bekräftat. Jag är så bekräftelsekåt att man blir rädd. Speciellt just nu. Det kan bero på kärringarna.

Jag tror att min prestationsångest är mer synlig än jag trott. Jag måste utstråla På Väg Mot Utbrändhet. Min nya chef känner mig inte ens än. Ändå har han vid flera tillfällen sagt att jag inte får köra slut på mig. Att han vill ha mig kvar. Då blir jag både glad och besvärad. Jag blir glad (och bekräftad) för att han inte vill att jag ska försvinna. Jag blir mycket besvärad (och tappar min coolhet) för att nån ser att jag inte riktigt pallar. Om ingen ser att man inte är stark, så är man inte svag.

Hursom. Jag får gå upp i arbetstid, men inte förrän jag funderat igenom om jag gör det av egoistiska skäl. Isåfall är det OK. Om jag gör det för någonannans skull: då får jag inte. Intressant att jag kan verka så osjälvisk att man kan tro att jag skulle offra mig för någonannan. Eller är det jag som inte greppar mig och är det precis det jag gör? I don´t know. Hur kan man sortera i kraven? Som kommer från så olika håll. Och hur slutar man vara hot på uppskattning och hur får man bort den där rädslan för att vara ett problem? Hur slutar man tro att om man bara vore lite mer och lite bättre, då skulle ingen människa i världen ha problem?

Note to self; innan man skaffar familj bör man ha dealat klart med sin eventuella prestationsångest. Man kommer nämligen inte att räcka till och det är bara att gilla läget. Nu kollas spisarna och kontakterna mycket noggrant.

(Fast nu lät det deppigt. Egentligen känns det bättre nu, trots förvirring).

Neurotisk.

"Neuros är ett brett begrepp som betecknar en mängd olika typer av mindre allvarliga psykiska besvär. Exempel på moderna diagnoser som skulle betraktas som neuroser är bland annat fobier, ångeststörningar och tvångsproblematik. Enligt psykoanalytisk teoribildning är neuroser uttryck för omedvetna konflikter, eller rester av försvarsmekanismer som utvecklats under barndomen."

Yes, baby! Under åren har jag diagnostiserat mig med i stort sett alla diagnoser som finns. Några har även andra ansett vara lämpliga etiketter på det som är jag. Mina neurotiska drag får man anse vara ett faktum. Och just nu känns det väldigt angeläget att jag lär mig hantera dem.

Jag lever just nu i ett klimat där det finns alla förutsättningar för ångest, tvång och fobier att växa och frodas. Jag är fruktansvärt kass på att hantera en oviss framtid, oförutsägbar ekonomi, oklara roller, brist på bekräftelse, en stressig vardag utan egen tid, måsten, en jävla telefon som ringer konstant, praktiska problem, att äga en massa saker som kan gå sönder, stor driftsbudget, prylar everywhere och fler som behöver köpas. Att valet inte alltid är mitt. Jag får uppbåda all min kraft för att inte tappa greppet.

Mitt ideal är att göra som Doppler; flytta ut i en hydda i skogen med en älg som heter Bongo. Älgen har jag redan, han är röd och kommer från IKEA. Men det går liksom inte. Dels så är det förbannat kallt i skogen på vintern. Dels så har jag en familj. Det är inte bara jag. Jag är en del utav nåt större än mig och då kan livet inte vara så enkelt rent praktiskt som när man lever ensam. Vi kan inte bo i en etta på 20 kvadrat med frysfack, utan bil, telefonabonnemang eller övriga ägodelar. Jag vet det. Ändå är det så svårt att vänja sig och inte stressa upp sig.

Vi omsätter enorma pengar varje månad. Vi är ett företag som måste gå runt. Blir det några pengar över, vilket det aldrig blir, så måste alltid nån av bilarna på service eller så måste nya vinterdäck köpas. Vi är konsumenter av rang.

Det är bara att gilla läget. Allt det där finns där och åtminstone en del utav det är iallafall nästan ofrånkomligt för att få det där andra som är så bra. Frågan är hur jag dealar med det. Jag måste sluta stressa upp mig för allt. Jag fattar att mitt sätt att hantera saker kommer ärvas av Bebis. Hon känner av. Jag vill vara en sån där cool, lugn människa. Jag kan se ut som en sån innan man lär känna mig. När man tittar lite djupare inser man snabbt att jag är en ångestboll. Som spricker lite då och då. Jag är inte cool alls, Neuros Personifierad.

Jag vill inte krångla till saker. Ändå är jag en så förjävligt krånglig människa. Varför då?

Jag är hursomhelst stolt över hur vi hanterade gårdagens konflikt. Inget krångel i en krånglig situation. Sen ska vi inte tala om det här med Bebis och sömn och gör jag rätt och alla andra säger och vem och hur och jag? Skämmer jag bort eller är det OK, daltar jag eller är jag bara snäll, dumsnäll eller snällsnäll och BVC-sköterskor och fan, det där med bekräftelse.

Nu fipplar jag med min kommande tatuering. Bebis namn på min hand i stjärnregn. Egentligen vill jag varken ha eller ge några julklappar men jag säger inte nej till ett stort presentkort hos the tattoo-man så att jag kan bli mer av mig. Även om jag inte kommer få några jobb sen.

Sväva.

Det där jag skrev nyss. Det vill jag bara berätta. Egentligen tycker jag inte om att berätta, jag tycker om att sväva.

Nu har jag hämtat nytt pulverkaffe med mycket vispad mjölk och kanel. Jag är redo.

Jag har ringt tingsrätten. Jag måste dubbelkolla allt. För att det vanligtvis är nödvändigt att minst trippelkolla för att det ska fungera. Eller för att jag t r o r att jag måste. Kontrollbehovet når aldrig kryddhyllan men berör det mesta i övrigt. Hursom. Jag behöver inte göra nåt mer och jag tycker om när jag inte behöver göra nåt mer. De fixar.

Bebis sover, i min famn som vanligt. Jag vill gå ut och promenera men vill inte väcka henne. Jag är I n t e L u g n A l l s. Nätterna; ett verk av Dalí. Ändå... sover jag inte nu.

Inget fokus.

Bebis; U are this cool and U can´t take it off. The cool is all over.

Glögglukt i näsa trots ingen glögg i sikte. Kompledigt för kuratorsbesök eller får man bara vara frånvarande? Och h u r frånvarande får man vara? Frågan är bara formulerad i huvudet eftersom alla är så nyfikna. Promenader med pannlampa för att landet är en dunkel plats där barnvagnar inte syns. Inget är "bara", allt är mer och jag behöver båda händerna.

Relationer är smärta. Avsaknad av relationer är död.

Ett juridiskt OK.

I onsdags. Det fruktade och det efterlängtade.

Brevet Från Tingsrätten.

Där stod det att Bebis ska vara vårt gemensamma barn. Tack, alla kd-kärringar och tingsrättsgubbar! Vilken oerhörd lättnad. Och fruktansvärt skönt att vi får räknas. Att vi inte längre är så konstiga att försäkringskassans datasystem inte klarar av oss. För första gången på väldigt länge är jag överlycklig över att passa in i mallen och vara (nästan) vanlig. Det tar tre veckor innan beslutet vinner laga kraft. Sedan... är jag mamma till Bebis på alla sätt. Det har inte sjunkit in än.

Jag har bävat i ett år och två månader. Sedan Bebis var en liten mupp, ett grodyngel utan mänskliga drag. För hur detta skulle gå. För att bli bedömd och ifrågasatt. Och för att kanske inte vara bra nog, i deras ögon. För att kanske inte få vara mamma till mitt barn som ändå skulle ha varit mitt barn, i mina ögon men inte i samhällets. Inte i systemets. Jag önskar ofta att jag kunde slippa ingå i just S y s t e m e t. Men inte så mycket att jag inte finns. Speciellt inte när det inte bara skulle drabba mig utan även Bebis. Hon skulle ha fått leva i en verklig men också icke-existerande familj.

Nu blev det inte så. Jag fick vara hennes mamma!

Idag. Och morgonen efter.

På konkret Alain Topor-vis. Jag har lagat lyx-morotssoppa med saffran, färskpressad apelsin och ingefärsyoghurt. Den blev en succé. Jag har pajjat ännu en mobil enbart genom att äga den och jag undrar om min beröring kortsluter. Nu sitter jag framför datorn med sovande Bebis och jobbar vidare på min musarm. Jag har inte krockat, jag har inte krossat nåt men jag har sprungit till djuraffären för att köpa kattmat. I ett par skor med hål under, i hällregn och fått knata runt i en våt socka resten av dan. Jag ska laga paj med fetaost och soltorkade tomater och med tanke på den procentuella delen av dagarna som tillbringas i köket känner jag mig väldigt huslig och Martha Stewart-lik.

Nu är det nästa morgon och jag har drömt att jag körde över en hund. Det hände vid vår brevlåda och hunden ägdes av ett gulligt gammalt par och jag förstörde deras liv. Nu har Fru tagit över bebisskiftet och jag borde lägga mig och sova en stund till men har inte riktigt ro. Vi har inga pengar, jag funderar över ifall jag kan ta mig råd att träna eller inte och var jag isåfall ska träna. Och när.

Kalt, oengagerat och inget prat om hur det känns. Bara fakta. Så som det ska vara. Jag är en flitig student.

Och hur bra blir det? När jag försöker deala. Eeeeego. Ego, ego, ego. Och j a g känner och mig och i n u t i grubbel och svart själ och m i n gegga och j a g är så speciell och DJUP. OJ, så djup är jag. Och s v å r. Framförallt svår. (Jag vill kräkas på mig).

Jag känner mig usel. Och fattar att jag inte f å r känna mig så eftersom uselhetskänslan i sig gör att jag blir ännu mer grubblig och svart.

Leva här och nu. Det måste vara målet. Bryta det inåtvända. Jag missar så mycket. Jag gör min fru ledsen, jag är en om möjligt ännu sämre bonusmamma och jag missar min lilla Bebis. På grund av ego-grubblerier. Inte OK. Para ya!

Jag var hos gratiskuratorn igår. Jag tyckte inte om det. Fast när jag tänker på det nu efteråt så fick jag kanske upp ögonen litegrann. Jag kände mig obeskrivligt ensam. För att jag inte vågar beskriva och för att jag inte riktigt kan. För att det handlar om så många saker och för att hon inte kan hjälpa mig. Och "jag måste tagga ned, inte ha såna krav på mig själv och jag är ingen dålig människa för att jag inte känner det jag tycker att jag borde känna". Nähä.

Jag känner en glimt ändå. Av hur det kunde vara, hur det kan bli. Om jag bara lyckas.

Jag har börjat särskriva ibland. Av misstag. Det är värre än att nästan krocka vid rödljus.

Gratis rödvin och oförskämt mild baksmälla.

Det har varit en händelserik vecka.

Planeringsdagar är bra på det sättet att man får åka till fina miljöer och frossa i mat och efterrätter. De är dåliga på så sätt att det kan vara svårt att hålla yrkesrollsmasken på plats. Utanför de vanliga lokalerna blir man mer sårbar och utan klienterna blir det svårt med frågan "Hur mår du?" Man bör inte lägga dagar av öppen spis och förtroliga samtal så att de infaller efter en kväll av totalt sammanbrott.

Medarbetarsamtal bör sedan inte följa direkt på detta. Där blir det ännu svårare att spela cool och fokuserad. Det kan dock gå bra iallafall, om man har en bra chef. Det har jag. Bekräftelse är verkligen allt. Mitt jobb går ut på det, jag bekräftar sisådär 30 pers under 8 timmar, varje dag. Ibland behöver jag också fyllas på. Och jag blev påfylld. Jag är inte knäpp och jag kanske till och med är lite duktig.

Sedan var det julbord med jobbet. Själv känner jag ingen skillnad på kasst vin och bra vin men det finns det tydligen andra som gör. Detta ledde till en gratis flarra som inte borde ha druckits upp. Det är en konstig grej, att se arbetskamrater och chefer aspackade. Jag har blivit gammal och beslöt mig halvtidigt för att det var lika bra att åka hem. På asocialt Cecilia-manér smet jag iväg utan att annonsera min flykt. En helt onödig fylla som borde ha undvikits. Dessutom käkar jag helst inte julmat. Det enda som landade i min mage var grönmögelost och bröd. Det är nåt med hela den där grejjen. Att se folk vräka i sig. Jag tappar matlusten totalt. Dessutom är jag ofta så upptagen med att dricka. Jag har åter igen konfronterats med mina alkoholist-tendenser. Att ta ett glas vin är aldrig aktuellt, även om det varit målet från början. Tur alltså, att jag inte längre lever ett alkoholist-tillåtande liv.

Nå, det om det. Idag har jag shoppat julklappar och ätit morotskaka. Egentligen gillar jag inte julklappsgrejjen (oh my God, jag låter så PK). Vi råkar dessutom vara förfärligt fattiga och att då se de få pengarna omvandlas till en vas från faster Gerda har aldrig varit nåt halleluja-moment. Nu spanade jag dock nyss in kontot och det verkar som att vi ändå lyckats hålla det relativt billigt. Det är bra, då är risken för ett totalt sammanbrott något mindre.

Jag har nästan kört mot rött och krockat. Jag har tappat allt man kan tappa, får ibland slängar av gamla anorexitankar och jag är en bubbla av gråt som går sönder hela tiden. Nåt står inte rätt till.

Gay Värld

Min fru tog ett kliv nedåt på stegen när hon slutade vara hetero och valde att leva med mig. Faktum: hon var normal och levde i villa med man och barn, nu är hon gift med en flata och är konstig. Jag tog ett steg upp när jag valde att leva med henne. Jag är förvisso fortsatt lesbisk men numera lever jag ett "normalt" familjeliv som de straighta greppar, med en kvinna som varit vanlig. Konstigt kan tyckas, men mitt vardagsliv som till stor del utspelar sig i en heterosexuell kontext har blivit enklare nu när mitt liv liknar deras.

Min fru är ledsen ibland, för att vi inte räknas. Hon upplever att vår familj inte ses som riktig, på riktigt. Jag förstår vad hon menar och det gör mig ledsen att det är så. För mig är det en stor del identitet, hela den här lesbiskheten. Jag har som min grund i den, i den världen. Jag har däremot svårt att förstå det där andra. Att sluta plugga och börja jobba innebar för mig en ahaupplevelse. Jag fattade att jag tydligen var annorlunda. Man är rätt skyddad från det när man pluggar på flat-täta socialhögskolan och lever sitt liv på gaykrogar och gaycafén. Numera hänger jag knappt ute alls och i och med att vi flyttat tokmycket ut på landet så tar man sig inte in till stan på en fika bara sådär, det kräver planering. Fast jag vet ändå att jag kommer därifrån, att jag verkligen inte är ensam och att det där finns kvar om jag skulle vilja ha det igen. Min fru däremot. Har aldrig någonsin varit på en gayklubb och känner inte så många flator eller bögar. Hon har en bild av hur det är, i "gayvärlden", tycker att det är konstigt att det finns en sån och är lite rädd för att tillhöra den. Jag älskar henne för den självständigheten, viljan att "bara" vara Hon, som råkat bli kär i en tjej men som ändå är samma Hon som innan. Fast det verkar inte fungera riktigt så, hon är ledsen. Speciellt nu, när vi fått Bebis, så blir det viktigt. Att ha dealat med sig själv och med samhällets syn på det hela. För att kunna stå för oss inför henne.

Vi hade en diskussion för nån dag sen. Om man fick välja när man föddes, om man fick kryssa i heterorutan eller homorutan, vad skulle man välja? Jag skulle utan tvekan välja square homo. Det är liksom det som gör mitt liv bra. Jag älskar att vara gay, att kunna ställa sig lite utanför det där samhället som jag ändå inte är speciellt förtjust i, och att slippa stå där själv. Gemenskapen och tillhörigheten. Den mindre världen i den stora. Om jag vore hetero... skulle jag nog känna mig ännu mer som ett miffo. Vanlig fast ovanlig, ensam ändå liksom. Min fru skulle välja heterorutan. Om hon inte visste vad det innebär att leva med en kvinna, om allt bara kändes bra med en man så att viljan att tänja på gränserna inte skulle finnas där. Om hon kunde skapa ett bra liv med en man så skulle hon hellre ha gjort det. Det gör mig lite ledsen, fast inte jättemycket. Det är inte hennes fel att samhället ser ut så.

Jag var faktiskt på besök i fredags. Det var nog ett halvår sedan jag var ut sist så det var på tiden. Jag och mina två bästa käkade middag i den nyinköpta lyxlägenheten strax söder om söder. Det var otroligt skönt att träffas som förr, prata som förr och få vara lite som förr. Därefter blev det Idyll. Där känner jag lite som jag kan tänka att min fru känner. Att jag inte längre hör dit. Inte fullt ut iallafall. Det var hursom nice att hälsa på. Sen... den där jävla vägen hem. Gör att jag minns varför jag går ut så sällan. Vänta en och en halv timme på nattbussen, komma helt till andra sidan Förorten och sen knata lååångt i mörk natt och osäkra områden. Efter tre timmar var jag hemma. Bläk.

Fast oj. Så skönt att komma hem. Krypa ned hos Fru och Bebis och vara så jävla glad för att de finns. För att kvälleen varit Förr och för att sängen med Fru och Bebis är Nu.

Det här med människor.

Att krypa på golvet genom affären för att rösterna i ditt huvud säger åt dig att göra det; mindre konstigt. Att prata bakom ryggar och säga en sak men egentligen mena nåt annat; mer konstigt. Det är då jag vill vara en sten.

Idag har jag; lagat en halvlyckad spenatlasagne, kört genom många rondeller med min icke närvarande hjärna och med livet som insats. Nu; har jag precis ätit en annan, godare lasagne, fått Bebis att sova och drabbats av akut mus-axel.

Egentligen är dagens behållning Det Professionellt Reflekterande Samtalet och att min fru är så underbart snygg. Alltid, men alldeles speciellt mycket just nu. Just nu är hon inte söt eller vacker, bara rå-snygg.

Hon tror att hon komplicerar mitt liv och gör mig olycklig. Hon vet i n g e n t i n g. Det där melankoliska finns alltid på olika ställen i mig, oavsett om hon är där eller inte. Jag försöker rannsaka mig själv för att upptäcka eventuella dolda försök att förmedla s k u l d. Jag upplever mig som en öppen bok som vänder ut och in på sig själv för alla som visar minsta intresse, hon upplever mig som hemlig och tror att det finns stora delar av mig som hon inte känner till. Vi har kostaterat att hon kanske är ord som beskriver känslor medan jag är känslor utan ord. Det skulle kunna vara där missförstånden föds.

Du vet, man älskar. Och det finns ändå så mycket att grubbla över.

Att leva ett liv och inte bara tänka en tanke.

Min fru var hos gratiskuratorn på BVC, den där som jag oxå borde (ska) gå hos men har ett sånt motstånd mot. När hon kom hem sa hon att hon är så jävla less på att älta sig själv, att hon bara ville leva och att man kanske inte behöver veta vem man är. Man kanske kan vara det ändå.

Jag har funderat på saken. Jag har själv upprepat den frasen för mig själv en miljard gånger. "... borde inte leva så mycket i mitt huvud, leva mer i verkliga världen...." För det låter ju bra ju. Det är dock sällan som känslan infinner sig. Att det faktiskt är precis det man borde göra. Jag vet inte. Jag grubblar. Det är liksom jag, det jag gör. Jag tycker ofta att det tillför något. Vad är det för mening annars? Till och med mina ofta mycket svarta grubbel ser jag som livsnödvändiga. Fast faktiskt. Nu börjar jag också känna att jag borde dra ned på den abstrakta tankeverksamheten. Jag rasar för djupt ned i det. Och missar nuet. Jag är i dåtid och i framtid, i icke tidsbestämda nojjor och neuroser. Men när är jag här? Jag grubblar så djupt, på oss, på mig, på alla andra och på världen, att jag håller på att tappa kollen på mina egna gränser. På vem jag är och på vad jag gör, hur jag uppfattas och hur jag uppfattar. Det är INTE bra. Lite pre-psykotiskt. Jag ska göra en seriös ansats och jag börjar med gratiskuratorn. Man blir inte automatiskt stabil, lugn, grundad och självsäker när man får barn. Kanelbulledoften uteblir och osäkerheten är större än någonsin.

På fredag går jag ut och är queer med mina brudar. Det var otroligt länge sen. Sist var nog på min möhippa för ungefär ett halvår sen. Jag tror att jag behöver komma ut och bara vara en stund. Vara i min gamla identitet, eller delar utav den. Prata med De Fina i sällskap av rödvin och linssoppa. (Jag hoppar mellan olika stereotyper.) Samtidigt så känns det förbjudet och jag jobbar på att radera mitt konstanta dåliga samvete. Jag fattar rent intellektuellt- att vara förälder är lika med att vara otillräcklig. Det är ändå svårt att deala med. Det är ofta det som får mig att krascha. Hur fan ska man veta? Om man prioriterar rätt. Jag förstår att jag måste ta hand om mig själv och genom att göra det så tar jag hand om Bebis. Jag behöver åka och träna och ibland behöver jag behålla kontakten med de som finns utanför bebisbubblan. Ändå känner jag mig som en d å l i g människa när jag tar mig den tiden. Att min fru får göra ego-grejjer känns självklart; hon är ju hemma med Bebis jämt och behöver miljöombyte. Jag är ju redan borta från henne flera dagar i veckan. Att det ska vara så svårt för hjärna och känsla att vara på samma spår?

Nåväl. Idag är jag hemma. Nu ska bonusbarn skjutsas till skolan, film ska lämnas tillbaka försent som vanligt. Aggro-katterna ska ha sitt maskmedel.

Nu är det läge för stearinljus. Tändsticksdoft i halvdunkel, ensam vid köksbordet. Melankoliskt minne av väntrum någonstans i södra Norrland, strax före jul. Tevatten och kaffe, ett fat med pepparkakor. Som jag aldrig åt av. Och tända ljus. Jag var alltid ensam och i rummet längst bort fanns Hon Den Där Livsnödvändiga Ängelen. Hon kom ut för att hämta mig och jag fick leva i en timme. Jag fick synas, bara jag. Bortom skelettkropp, och jag fick gråta och visa hur ont det gjorde och jag fick skratta och jag fick visa att jag k u n d e, att jag inte var död. Att jag var nåt mer än en sjukdom.

Jag kommer att tänka på såna saker. Hela tiden numera. Minnen från förr. Från när jag var anorexiCecilia, partyCecilia, hångelCecilia, melankoliska ensamCecilia, cityCecilia, NorsborgsCecilia, studentCecilia, TyresöCecilia, jag-är-så-olyckligt-kär-i-Maria-Cecilia och jag-är-besvarat-kär-i-Cissi-men-olycklig-ändå-Cecilia. (Ja, vi hette samma sak. En av de få nackdelarna med att dejta människor av samma kön. Man kan råka hitta nån med samma namn och det kan leda till missförstånd.)

Jag blir så väldigt medveten. Om att det där är identiteter som kommit och g å t t. De har gått och vänder inte tillbaka. Nu är jag en ny. Någon annan. Det blir så påtagligt, med Bebis-råttans ankomst. När jag tänker efter så inser jag att med eller utan Bebis-råtta;

identiteterna är puts väck.

Det går aldrig att vända om och ta på sig dem igen. Människorna finns inte där jag lämnade dem, inte ens platserna finns kvar. Jag vet inte hur jag ska deala med livet. Jag vill veta "the master plan". Vad vill det med mig och vad vill jag? Och varför är det så satans svårt att leva i nuet? Jag säger det igen; jag behöver en terapeut.

Igår begav vi oss in till stan med Bebis i Kombi. Vi behövde miljöombyte och med destination Söder och Copacabana i lite smågrått början-på-vinter-väder gav vi oss iväg. Bebis skrek ungefär halva tiden men i övrigt var det en bra utflykt. Man blir liksom van vid tempot här ute i de forna hippie-trakterna. Här går hästarna precis utanför fönstret och vi får jaga höns för att komma ut med bilen. I stan låter det från en massa fordon och man blir jagad. Jag gillar båda scenerna. Jag och da wife pratade om stress över pajen och kaffet och jag tror inte nödvändigtvis att det behöver vara stressigare i stan. Man kan lära sig bilar som bakgrund och man kan lära sig springande höns. Jag saknar stan ibland, närheten och tillgängligheten. Jag skulle ändå inte vilja byta. För Bebis tror jag att det är guld att få vara Bebis i närheten av en kamin, en kolsvart himmel med tydliga stjärnor. En skog att plocka kottar i och hästar att klappa. (Jag vill att hon ska få ha det ungefär så som jag hade och jag vägrar fatta att mina barn-attribut kanske också är såna där saker som har gått sin väg).

Hursom, det är bra att komma ut bland folk med Bebis. Att bli sedd med Bebis och få en föräldraidentitet. Att få en regnbågsföräldraidentitet. För det ä r viktigt. Jag skulle vilja tycka att det inte var det, att "vi är som vilka föräldrar som helst". Vi är inte det. Vi är två mammor och en bebis. För mig är det viktigare än jag trott att få bli sedd som Den Ena Mamman. Eller ljuger jag nu? Jag vill nog mest ha ett namn för mig. Jag har mer och mer försökt tänka om, tänka mig rollen som pappa fast med namnet mamma. Och man kan tycka att det handlar om normativa identiteter hit och dit, det är bara ord och det borde räcka att vara förälder? Men nej. J a g lyckas inte frigöra mig. Jag behöver ha ett namn på vem jag är och ett innehåll i namnet. Min fru är den som ammar, som är hemma jämt och som, faktiskt och lite tyvärr, känner Bebis bäst. Hon är mamma. Jag försöker identifiera mig med papporna på något sätt, jag vet inte om det går eller om det är bra. Jag har den rollen som vanligtvis benämns pappa men jag tillhör inte det kollektivet. Jag är den som måste jobba, även om jag är hemma mycket mer än de flesta pappor. Jag går på morgonen och kommer hem på kvällen. Jag har en annan funktion än den som vanligtvis hör ihop med identiteten mamma. Jag vet inte riktigt hur min funktion ser ut eller om den borde se ut på nåt visst sätt.

Det är ett trassel. I mitt huvud och jag kan inte reda ut i ord. Det låter fel, blir fel och det blir inte som jag menar. Eftersom jag inte vet vad jag menar. Punkt.

Antiklimax.

Helt i onödan. Allt nojjande och alla tårar. Varför ringde han inte? Det hade besparat oss ett dygns sammanbrott. Note to self; krascha inte förrän du vet helt säkert att anledning finns. Min fru lyckades nyss få tag på nämndens ordförande, kd-kärringen, som meddelade att papperen med positiva nyheter redan var på väg mot tingsrätten. Total lycka och totalt antiklimax. Nu sitter vi här med all ilska som vi laddat upp, som fick bytas ut mot ett "jaha... tack så mycket då." Min kropp känns helt död. Det tar minsann på krafterna att totalkrisa i 24 timmar. Men... då har chansen att jag får adoptera Bebis ökat markant. Jag är så lättad att jag inte orkar känna någonting alls. Bebis, den lilla knasiga. Med byxorna under armarna på Sally-vis, med hårfräs i nacken, knasiga ljud och en surikat-förvånad uppsyn. Hon kanske får rätt till mig ändå. Ingen kan fatta... hur mycket det skulle betyda. Hur mycket hon betyder. Jag har fattat det nu. Att jag älskar min lilla råtta. Jag vet inte riktigt när det började kännas så men hon har växt in.

Jag har tittat på bilder av min fru. Foton från förr och nästan nu. Och så kommer jag på... hur otroligt underbar hon är. Hur överjävligt vacker. Och jag hoppas att hon vet det. Att hon känner vad jag känner. Att hon inte ångrar mig.

Socialnämnder och kd-muppar.

Varför ringer han inte, varför ringer han inte, varför i helvete ringer han inte??? Idag skulle den jävla skitsocialnämden ha sitt jävla skitmöte om min eventuella framtid som juridisk mamma till Bebis. Och vår utredare skulle gå dit för att förydliga det där som kd-kärringarna tydligen fann otillfredställande. Han skulle ringa direkt efteråt, nu är klockan snart nio, jag har gråtit hela kvällen och ingen jävla skitutredare har ringt. Man får inte göra så! Har man sagt att man ska ringa så måste man för fan ringa! Och man måste fatta att detta är nyheter som handlar om liv och död för oss. För mig iallafall. Och jag blir så ARG över att det sitter fritidspolitiker och beslutar om våra liv över en kopp kaffe och kanske en landgång och jag blir arg på min fru för att jag tycker att hon inte förstår allvaret, vad det handlar om för mig och för att hon inte fattar hur det känns att kanske inte få räknas. Ja visst att jag älskar Bebis och har henne djupt inne i hjärtat oavsett. Hon är ju m i n Bebis. Men ett nej säger både mig, henne och alla andra att jag inte är på riktigt. Jag blir nån bonus, nån extra. Nån utöver mamman och pappan. Den som använde sin livmoder och den som hade spermier. Samhället säger att jag inte är mamma. Jag får inte skriva på skolpapper och jag får inte vabba eller öppna bankkonto. Jag kommer för alltid att få förklara mig, precis som det har varit hittills. Det är mycket att kämpa emot. Går det då att känna sig som fullvärdig förälder? Och Han Som Gav Sperma skulle få en ännu större del av vårt liv. Då behöver jag hans tillåtelse, gång på gång på gång för att kunna ta om hand. Han, som inte ens vill ha henne på det sättet och som inte har burit henne under de där långa nätterna, som inte har vakat, torkat kräk eller bytt bajsblöjor- han får alla rättigheter bara så där. Utan att behöva bevisa någonting. Det är så jävla orättvist. Och det är ju inte hans fel, det är systemets. Han är lika angelägen som jag att adoptionen ska gå igenom.

Att utredargubben inte har ringt måste väl bero på att det är något som är jobbigt att berätta. Hade det varit nåt positivt hade han nog ringt direkt för att leverera de goda nyheterna. Hur fan kan man hävda att det är "i barnets bästa" med en frånvarande pappa som aldrig velat ha henne? (han ville ju bara hjälpa oss att få en bebis). Det är så jävla ruttet, så satans fel och jag tappar totalt tron på samhället.

Jag är outtömligt gråtmild. Och jag har inte ens fått veta än. Det har liksom gått så smidigt hittills. Nu fattar jag vad som menas med att en adoptionsutredning är den största känslomässiga påfrestning man kan utsätta/ utsätta sig för. Hela jag känner mig fel och för första gången i mitt liv önskar jag att jag vore hetero. Nu är jag visst bara på låtsas och hela mitt liv är på låtsas och räknas inte.

Det slog mig när jag promenerade mot tunnelbanan vid Östermalms torg efter ett jobb-besök bakom galler. Jag är nog fanimej deprimerad. Insikten var inte direkt en rak höger, det var mer ett enkelt konstaterande. På samma sätt är det ingen klaffsa-djupt-nere-i-geggan-variant. Mer en död, grå känsla. En känsla av att inte kunna nå många av de delar som är jag. Ett antiklimax, en identitetslös samling celler med ett namn som inte säger så mycket. Jag såg rätt farlig och cool ut i min nya apsnygga mössa, min rakade skalle och mina stålhättekängor men det var bara ett skal. Tydligen. Fattade jag då. Inuti- helt grå. Inte ens grått fluff, mer en konsistenslös gråhet, varken varm eller kall.

Får man känna så, i "den lyckligaste tiden i ens liv"? När man fått allt man velat ha? Och jag älskar min fru och jag älskar min bebis och ändå känns det såhär? Jag älskar dem men var är jag? Jag gråter för allt och inget. Oftast inget. Jag känner mig som en boll av nojja och paranoia. Och så TRÖTT. Det har iofs en helt fysisk förklaring, det kan nämligen bero på att nätterna numera inte nödvändigtvis innehåller sömn.

Jag är otydlig, och fruktansvärt menlös. Jag känner inte igen mig själv. Inte ens på det där svarta sättet. Tror aldrig att jag har varit grå. Någonsin. Frånvaron av becksvart måste ju i och för sig vara nåt bra. Jag känner helt bombsäkert att jag inte kommer att falla. En riskbedömning behövs dock kring faran att förbli just grå och menlös.

Det är en massa ljud i mitt huvud. Och runt om. Det kommer utifrån och jag blir galen. Jag vill bara ha lugn. Lugn, lugn, lugn, för fan lugn. Det är inte så att jag aldrig är glad. För det är jag. Det är inte så att jag inte tar mig upp ur sängen för det gör jag. Jag är fruktansvärt osäker på mig själv. På hur jag är. På hur jag tolkar andra människor. På mina egna gränser. På mitt värde. Jag skulle vilja ha en objektiv bedömning av mig på en 1 till 5-skala. Och sen förslag på lösningar till förbättring. En åtgärdsplan.

Jag har ingen plan. Jag glider fortfarande bara med.

Nu väntar jag på att morgonen ska bli äldre så att jag kan få ta bort hår utan att väcka någon. Sedan ska jag invänta min sysyteryster och systerdotter som kommer söderifrån för att passa Bebis medan vi kollar in Gardells visdomar. Det har kommit snö, fast gräset syns fortfarande. Vi har precis sålt en artikel till en föräldratidning, min frukost var inte den högtid som den brukar vara och jag känner mig grymt besviken. Jag funderar över ifall pizzadegspaketet räcker till pizza till oss alla. Nya glasögon vore en idé, hur hanterar man för mycket kärring-input på jobbet och när ska vi få tid att kramas? Vad betyder n... go! och varför vet Bebisar att de ska vända på sig när de blir omkring 4 månader? Stueeenge.

Energikicksmiddag och födelsedag.

I torsdags fyllde Fru år. 34 stycken. Jag har inte sett henne så glad på väldigt, väldigt länge. Vi är typ luspanka, en bra bit under minus noll. Man blir inte rik på att vara föräldraledig. Ett inlägg i debatten kunde vara att systemet nästan kräver att den som tjänar mest jobbar och inte är hemma med barnet. Vilket ofta leder till att män inte bondar med bebisar. Nå, vi trotsar och får betala priset. Jag är hemma med Bebis och lever på luft och det är värt det. Vi har alltså inte råd med utsvävningar eller diverse egostärkande aktiviteter. Jag klarar mig hyffsat ändå men för min fru är det viktigare att kunna unna sig saker. Hon har dessutom känt sig suddig i konturerna efter hela graviditets-ammningsgrejjen och behöver jag-stärkande konsumtion. På sin födelsedag så fick hon MASSOR med presentkort. Det var det enda hon önskat sig. Min underbara lyste. Jag var så glad. Hon förtjänar mest i hela världen att få pyssla om sig själv efter hela den här resan. Nu blir det en ny tatuering, kläder i massor, kanske massage och nya skivor. Och min födelsedags-morotskaka blev så jävla god trots viss rökutveckling.

I helgen hade vi kombinerad VälkommenBebis-GrattisFru-MysigHöstHalloweenmiddag. Vi flyttade in i vårt röda med vita knutar på landet för cirkus ett och ett halvt år sedan och har sedan dess pratat om att här är perfekt för middagar. Det har dock aldrig blivit någon. Nu äntligen, när allt egentligen är rörigare än någonsin, lyckades vi arbeta upp initiativförmåga och få till det. Mycket bra blev det. Maten var god, Bebis var snäll, vinet underbart, vännerna de bästa. Och... de har liksom också gått vidare. Att jag blivit äldre är så påtagligt i och med de högst påtagliga ingredienserna Bebis, Vigselring, Kombi och Hus på landet. Men de lever också helt andra liv nu. När vi pluggade på Sopis... jag blir helt melankolisk.

Ibland längtar jag mig sjuk efter det där ansvarslösa. Föreläsningar nån gång i veckan, massor med ledig tid för fika. En liten etta på 19 kvadrat mitt i stan. Intressanta människor varenda dag, kunskapsinput. Luncher med De Bästa. Inga surkärringar som jobbat 30 år så långt ögat kunde nå, bara nytänkande, öppna för alternativa sätt att leva. Sena utenätter. Vemodig melankoli, egotid. Långa stadspromenader med ibland svarta, ibland ljusa grubblerier. Skeppsholmenfunderingar. Fast egentligen. Så vet jag hur less jag var. Hur mycket jag ville ha det som jag har nu och det var inte så jävla kul jämt. Att vakna dagen efter med livsångest. Jag har fått nästan allt som jag då önskade mig. Men... jag behöver få sörja att den tiden är över. Ändå.

Min fru träffar en kurator på MVC ibland. Hon sa att få barn är en livskris, att jämföra med när någon närstående dör. Yes. Precis så. Vi älskar Bebis och skulle aldrig vilja vara utan henne. Ändå blir man lätt deppig ibland. Det är så svårt att få ihop allt. Och vem är jag i detta och räknas mina behov? Hur mycket ska de läggas åt sidan och när blir det skadligt att inte ta hand om dem? Och våra behov, att finnas för varandra? Vad är syftet med mig numera? Hur ska jag prioritera för att få min tid att räcka tid och när finns tid till att bara vara, en själ och en kropp?

Hursom. Jag tror att det är ofrånkomligt. Mina vänner har också blivit större. Vi är typ inte unga längre. Vuxna vet jag inte om jag skulle vilja kalla oss. Vi har iallafall skaffat oss vuxna attribut. Det kan man tycka vad man vill om eller inte tycka alls. Ett faktum.

Socialnämndsjävlar.

Adoptionsutredningen är färdig sen en tid tillbaka. Det har flutit på alltför bra, vår utredare står helt på vår sida och rekommenderar att jag ska få adoptera. I onsdags skulle socialnämnden godta utredningen på sin månatliga dejt, för att sedan skicka den vidare till tingsrätten. Så blev det inte. De tyckte inte att "barnets bästa" var tillräckligt utrett och har krävt ytterliga utredning. Jag vill skrika. Där sitter en massa kärringar och gubbar med gud-vet-vilka-fördomar och ska bestämma om jag får vara mamma till mitt barn eller inte. Deras hang-up var tydligen att vi varit tillsammans så kort tid- hur många skaffar inte barn efter två och ett halvt år?- samt något med förvirring pga att mitt bonusbarn och Bebis skulle ha olika vårdnadshavare trots att de har samma biologiska föräldrar. För så är det- vår donator är min frus exman och bonusbarnets pappa. Ett okonventionellt arrangemang- javisst. Men det bästa. Han är någon som finns i våra liv och som alltid kommer att göra det. Vi känner honom mer väl än någon annan, Bebis kommer att veta var hon kommer ifrån och kan bestämma själv om hon vill träffa honom ibland. Men. Han vill inte vara pappa. Det var poängen med hela arrangemanget. Han vill inte ha nåt ansvar. Nu funderar socialnämnden på om det inte är bättre att Bebis har en frånvarande far som inte vill ha nåt barn istället för en mamma som redan är hennes mamma och älskar henne mest i hela världen. Dessutom lever vi ju ihop. Om de avslår ändras ju inget i praktiken. Jag är hennes mamma ändå, samhället har bara gjort vår familj illegitim och "konstig" vilket antagligen kommer att vara till nackdel för Bebis som inte kommer fatta varför vi är "fel". Om nåt händer min fru får inte jag ta hand om henne, då får hon bo hos en pappa som hon inte känner. Jag har inga vab-dagar, ingen föräldraledighet. Jag kan inte öppna bankkonto eller skaffa försäkring. Inte ens en prenumeration på Kalle Anka. Jag är så ARG, så arg, så arg. Kärrngjävlar, och kärring är inte könsbundet. Men... mest ledsen. Jag försöker att inte tänka på det och det är svårt. Om två veckor ska det upp på dagordningen igen och vår utredare ska vara med och förklara mera. Jag har liksom känt mig rätt lugn. Allt har gått så bra hittills. Nu tvingas jag tänka tanken att jag kanske inte får adoptera MIN Bebis. Hon är ju min. Det är inte mina spermier men jag planterade in dem. Utan mig hade hade hon inte funnits. Hon har mina fötter och min envishet. Jag försöker tänka att de inte kan ta henne ifrån mig, hon är här och hon bor hos oss. Vår relation ska inte ändras, vad de än säger och jag är hennes mamma oavsett. Det blir bara krångligare och samhället kanske inte ser mig som förälder. Men samhället vet inte allt. Det kommer dock att bli ohyggligt svårt. Jag tänker redan på back-up planer. På vilka tidningar man ska kontakta, på att överklaga. Jag borde inte ta ut nåt i förskott, bara lämna det och avvakta tills nästa möte är avklarat. Jag försöker och lyckas halvtaskigt. Jag fixar inte att sjunga i kören utan lämnar rummet.

Exakt så.

Hon sa det så bra. Det är inte så att man är tom. Man är så full att inget kommer ut. Eller in. Inga ventiler och inga påfyllningskanaler. Och precis så är det. Jag tror att jag har fingrar fulla av ord men... nada. Ingen början, ingen poäng och inget avslut. Inget som är färdiggrubblat, knappt påbörjat. Knappt formulerat. Förut när nån frågade hur jag mådde svarade jag alltid ärligt. Sådär, jättebra, inte på topp kanske. Nu svarar jag alltid samma sak; Jotackdetärbrahurärdetsjälv? När började jag med det? Och den avgörande frågan är kanske inte "hur mår du" utan "hur mår vi"?

När man har hittat sidor hos sig själv som man inte tycker om, varför är det så jävla svårt att göra nåt åt dem? När jag vet att jag i n t e vill reagera som jag gör, när jag hatar min tendens att driva varje tillstymmelse av känsla till sin spets; varför kan jag inte bara sluta göra så? Vad är poängen med att lära känna sig själv och förstå sig själv? Om man ändå inte kan göra nåt åt sig själv. Jag vill vara cool och lugn. Jag vill inte vara en känslobomb som exploderar lite här och där, helt utan kontroll. Jag föraktar det. Mig. När jag blir sån. Jag försöker gå undan och dölja men är genomskinlig som ett glas direkt efter Yes-behandling i maskin. Vips har nåt litet blivit jättestort.

Fast jag är rädd. Jag blir så ledsen över att höra att hon känner sig död. Ja, jag är också less på Dr Phil, Oprah och Rachel Ray, den överjävligt käcka bruden med den stora munnen. Jag saknar också egentid, jag saknar oss som vi var, energi, det okomplicerade eller åtminstone det mindre komplicerade. Jag saknar mig själv, lugn. Värme och toppar och dalar. Vi har en bebis och vi borde vara överlyckliga. Vi ÄR överlyckliga. Över att ha fått just henne, den underbaraste bebisbruden i hela världen. Vi älskar henne. Men hur fan blir det med allt annat? Hur får man till det? Och hur tar man sig ur den här negativa spiralen? Hur hittar man nya värden, nya identiteter? Idag har jag gått i skogen med dödskallemössan.

Jag facebookar.

Jag bakåtsträvade och ville inte ha ännu ett distraherande beroende. Ha! Det är lite intressant, det måste medges. Det är intressant att snoka och hela grejjen är intressant. Leta upp människor man inte träffat på åtminstone tio år. Tio år för mig är nog cirkus 5 olika liv. Man blir "vän" med dem och vips så är man någon. Den som kan namedroppa mest när den dör vinner, typ. Jag vinner inte för vissa har flera hundra namn, jag har 17. Utav dem är väl en handfull vänner på riktigt. Fast 17 ser bättre ut än 5.

Jag kikade in hos Therese, en av de populäraste tjejerna under hela skoltiden. När jag var in första gången så stod det att hon gillade "women"och bland hennes vänner fanns flera som hon hade dejtat. Förvånad först men ju mer jag tänkte på det, desto mer troligt verkade det och jag tänkte gå in på hennes sida igen och flatbonda lite. Då hade hon ändrat, till "men".

Jag har kollat in hos Stefan och Lars, från låg, mellan och högstadiet. De finns kvar där, i det lilla norrländska brukssamhället. Och känner fortfarande alla de andra, som fanns då. Som tydligen finns fortfarande. Så konstigt det där. Att de lever vidare. (Idag dras inga slutsatser och det finns inga poänger, det konstateras bara.) Ibland sörjer jag. Att jag inte kunde, att jag inte kan. Leva sådär. Det verkar tryggt och bra på ett sätt- att inte vidga världen. Här skulle jag lite käckt kunna skriva att meningen med livet kanske inte är trygghet och lugn. Men det kan ju också vara så... att det är precis det som är meningen.

Sen har jag spanat på mitt ex sida. Hon har också träffat en ny brud. Det var (gosh) nästan två år sedan det tog slut och jag är ju gift och har barn och grejjor. Ändå känns det lite vemodigt. Jag funderar mycket. På vilka personer jag har varit. På vilka personer jag har varit med. Helt schizat faktiskt, så många olika liv. Och det känns lite konstigt att nån annan åker i hennes bil och sover i hennes säng, även om jag absolut inte skulle vilja göra det. Jag sörjer kanske mer mig själv än henne, den jag var då.

Nåväl. Nu ska jag bege mig ut med min träningsvärkande kropp. Inatt har det varit elvaårskaos i vårt hus och nu har min fru och bebis i overall begett sig iväg med horden mot deras egna hem. Inte en sekund för tidigt. Övernattningsparty för elvaårsfyllande bonusbarnet. Herregud vad de LÅTER. Så mycket ljud. Utan mening. Bröl liksom. Den som hörs mest vinner. När de dessutom satt i sig tre kassar godis (jag menar ICA-kassar) så gör sockerruset att det hela blir sisådär 1000 ggr värre. Nu har de som sagt åkt, jag har ungefär en timme för mig själv och den ska utnyttjas till max. Så mycket jag vill hinna med att det nästan blir stressigare att få egentid än att nojja över att jag inte har nån sån. En promenad ska jag iallafall hinna med, jag drar direkt.

Och det där med Therese får jag fundera vidare på. Hon är helt klart flata och det var tydligen nåt som gjorde mig väldigt intresserad. Jag vet inte vad som är så intressant egentligen. Att jag, som kände mig fel och konstig hela skoltiden och inte fattade nånting om det där med killar och kärlek, kanske inte var ensam om det. Kanske att den populäraste bruden delade förvirringen. Vad synd att vi inte visste redan då. Då kanske det hade varit lättare att härda ut. Och vad synd att hon fortfarande inte kommit ut ur garderoben.

Mitt problem- jag har listat ut det. Är att jag har så svårt att gilla läget.

Linda Skugge.

Föräldraledig dag. Jag och Katten Som Alltid Skadar Sig försöker dela skrivbordsstol och det går sådär. Fru och Bebis har lagt sig för att försöka sova lite till. Jag har kollat in Försäkringskassan, fått magsår och bestämt mig för att värdefullt tidsslöseri är bättre. Oviktigt livsviktigt. Det är så mycket praktiskt. Ibland blir jag patetiskt offer och tycker att allt är mitt fel, sen inser jag att jag måste rycka upp eller rycka av.

Jag tänker att jag borde skriva konkret och berätta. Jag gjorde ett försök. Sen inser jag att jag inte vill. Jag kan, men jag vill inte. För mitt i allt det praktiska så är det så flummigt och ogreppbart. Jag byter en blöja och vi planerar vem som ska sjutsa och hämta men det är inte det vi gör egentligen. V I har alltid varit så abstrakta. Det har varit vår relation. Samtalen om sånt där som man knappt pratar om. Om stenar och mening och död och botten och hav och identitet och hopp och tvivel. Det där som verkar psykotiskt om man inte förstår. Beröring och ömhet. Nu är det inte så. Kärleken är djupare på ett sätt; vi har gjort nåt stort. Det största. Vi kommer att finnas i varandras liv jämt och alltid, vi har ett barn ihop. Det ser annorlunda ut nu och det kommer att se annorlunda ut igen imorgon, nästa vecka och nästa månad. Vi lever våra liv ihop. Vi delar allt, mer än förut. Men vi delar mindre själ. Just nu. Vi hinner inte prata. Och det ÄR så mycket praktiskt som måste fixas innan det är möjligt att prata om nåt annat. Så är det och man måste inte gilla läget men man måste acceptera och göra vardagen till liv istället för livet till vardag.

Jag saknar bekräftelsen i ögon. I ord. Och i kropp. Ibland blir det svårt att veta var man har varandra. När man inte pratar och inte har hud. Extra svårt när det ska fungera med bonusbarn. När det inte gör det. Det är fan så svårt att räcka till.

Mina ögon krampar. Jag borde nog göra en synundersökning.

Bostadsförmedlingar.

Usch. Den senaste tiden. När man inte kan, när man inte vet. Som att gå på en halvlyckad kombination av Remeron och Zeldox. En massa tankar och känslor instängda, outredda, ensamma. E n s a m. Jag känner mig så jävla ensam. Glasbubblemänniska i Eldorados aluminiumfolie. Man ser varken in eller ut.

Jag tar mig själv på så jävla stort allvar. Ha!

Biffstroganoff som utlöser katastrofer. När man inte kan följa impulsen att springa, när man måste leta, leta, leta lösningar. Och det lugnar sig ju, efter ett tag. Men mitt i paniken och skräcken över att inte vara bra nog, inte kunna vidga sina gränser till att omfatta mer så ser man ingen annan utväg än att kolla in bostadsförmedlingar. Trots att man inte ser det som ett alternativ. Trots att man måste få göra det ändå. Det är fan det svåraste jag någonsin gjort. Bonusgrejjen.

Det har gått några dagar nu, det har lagt sig. Jag vill inte ens tänka på det och jag kan inte formulera. Det. Nåt. Eller nåt. Jag försöker skriva nåt klyschigt, som låter bra och hoppfullt. Det blir bara just klyschigt. Jag älskar min fru. Det vet jag. Det är bra att jag vet det.

Biljävel.

Jahapp. Nu blir jag bitter. Det är fan inte rättvist. Jag sålde OKZ, min skrotiga BMW från -89 och köpte mig en trygg och fin Ford Focus Combi -02. För att slippa cirkus en 5000-kronorsräkning i månaden på sönderrostade bensintankar och diverse påhittiga och finurliga fel. Imorse, när min fru skulle skjutsa bonusbarnet till skolan, så rasar fönsterrutorna på den fina Ford Focus Combin -02 ned. Och går inte att få upp igen. I iskall bil till verkstad som meddelar att det kommer att kosta x antal tusenlappar. Och just nu, när vi verkligen hankar oss fram på föräldrapenning och halvtidslön för att kunna vara hemma med bebis så mycket som möjligt. Det är fan inte rättvist, det är det INTE. Här börjar offertänket och jag undrar vad vi gjort för fel, varför nån jävlas med oss. Charmigt och härligt.

Den senaste tiden har vi;

* fått använda våra bröllopspresentspengar till att betala en räkning från FörortsnamnsHem. Ett fall för Uppdrag Granskning. Vi får betala ca 15 jävla tusen för att flytta ut. De tar betalt för allt, småfel som knappt är några fel. De får en helrenoverad lägenhet, vi får ingen bröllopsresa. Häpp! Tack, SurkärringsMargareta.

Ja, OK då. Jag kan faktiskt inte komma på några fler stora ekonomiska katastrofer de senaste månaderna. Inte sen vi sålde BMW:n, då var varje vecka en katastrof. Men damn, det är tufft att överleva. Jag vägrar att jobba heltid med en liten råtta hemma. Jag vill känna henne, inte komma hem halv sex och vara halvdöd. Vi har en vän som är ekonom. Hon lyfter 50 000 i månaden. Gud så orättvist. Vi är avundsjuka och missunsamma.

Nåväl. Jag hanterade de avlidna fönstren med lugn. Förut bröt jag ihop varenda gång. Nu bryter jag ihop för andra saker istället.

Mr Ingalls bryter också ihop hela tiden. Då måste det vara OK.

Föräldragrupp och pappans roll.

Snuvan och febern har nästan lagt sig och jag börjar likna nån slags människa igen. Den jävliga förkylningen slog klorna i Bebis också men även hon är på bättringsvägen. Hyffsat symptomfria bestämde vi oss för att vara med på återträffen med föräldragruppen i fredags. Alla bebisarna hade kommit och det var dags att visa upp dem. Vår var självklart den finaste. Vacker kan man inte kalla henne, däremot fruktansvärt söt. Hon ser ut som en liten farbror, en Knut. I sin robotbody och sina gröna velourbyxor med stjärnor är hon priceless. Prinsessa på sitt alldeles egna sätt.

Nåväl. Vi tyckte att den där föräldrautbildningen var rätt värdelös. Vi blev förskräckta över de andra parens präktighet och kände direkt att vi inte skulle bli bästa vän med nån utav dem. Japp, vi dömde ut dem snabbt, fördomsfullt och hårt. Det var dessutom ingen talför skara vilket ledde till kompakta tystnader där diskussioner borde ha förekommit. Hursom. Barnmorskan frågade om vi saknat något på kursen. Min fru tog då upp bristen på pappafokus. Papparollen berördes nämligen inte alls. Och nu, på återträffen, konstaterade jag att papporna satt som stumma fiskar (jag med, och jag får väl räknas till Föräldern-Som-Inte-Fött-Barnet-Gruppen). Det känns inte som att vår åsikt efterfrågas. Dekorationer, stöd? Vad fan, vi ska också bli föräldrar. Jag fattar att det är m e r fokus på de födande mammorna då det händer så mycket med deras kroppar. Men resten då? Jag kände mig fruktansvärt oviktig och onödig i sammanhanget och det är synd att gå in i något så viktigt med den känslan.

Nu har vi fått kallelse till nån efter-födelsen-föräldragrupp där man diskutarar allt som händer när Bebis kommit. De kommer att träffas på tisdagar klockan ett. Som en pappa sa- "Det är ju att säga- pappor göre sig icke besvär." Javisst, de jobbar ju oftast då. Jag med. Varför inte lägga det i slutet på dagen så kan man kanske komma ifrån jobbet en timme eller två? Det är inte konstigt att mammorna tar ut störst del av föräldraledigheten. Det är ju de förväntningarna som genomsyrar allt. Mamman är viktigast, pappan är ett bihang och ett nödvändigt ont.

En ny rubrik, idag fanns det ett visst innehåll i fluffet.
MAMMA-BONDING.

Min fru har börjat fika med andra mammor ibland. Det är jättebra, hon behöver det. Man blir knäpp av Oprah, för att inte tala om Rachel Ray. Att utbyta erfarenheter på Waynes coffee är bättre än att lära sig laga mat på 30 minuter av en hysterisk fjolla. Jag önskar att jag också hade nån erfarenhetsutbytare. Just nu känner jag mig fruktansvärt ensam och obekräftad. I m i n roll. Jo, jag har nog en del gemensamt med papporna. Men det är mycket som är annorlunda. Jag känner ingen som är Den Andra Mamman. Ingen som kan prata om otillräckligheten man kan känna över att inte kunna trösta sitt barn, trots att man har bröst. Bröst som inte kan amma. Rädslan över att bli just Den Andra Mamman. Att bara bli Någon Extra. Att bli ifrågasatt av omgivningen, att inte bli sedd som En Riktig Förälder. Att gå igenom en adoptionsprocess. Jag saknar någon att diskutera relationen med, hur det blir mellan mamman och mamman. För det blir annorlunda. Nu finns vi inte för varandra i första hand, vi finns för Bebis. Man orkar inte ge på samma sätt, man är så trött jämt. Man hinner inte prata och hinner man så blir det mycket praktiskt. Förut pratade vi i timmar och timmar, om abstrakta grejjor. Man hinner knappt ta i varandra. Jag känner mig identitetslös och obekräftad. Det suger. Bekräftelse är Det Viktigaste. ALLT handlar om det och jag försvinner nästan utan det.

Sånt borde man också ha pratat om på föräldragruppen. (Notera den fina återkopplingen till första rubriken). Att amma- det får man lära sig på BB. Vi kunde ha ägnat några av de timmar som var vigda åt detta till att prata om hur det faktiskt blir istället. Det är inget rosa skimmer. Det är helt underbart. Också. Det betyder inte att det är lätt. Det ställer allt på sin spets. Man kan tappa bort sig själv. Och varandra.

Oh well. Igår var jag in till stan för första gången på år och dag. Jag fikade med min fina vän Madde och vi konstaterade att det var ett halvår sen sist. Jag konstaterade också att den gången för ett halvår sen var sista gången som jag var ute och fikade överhuvudtaget. Strax därefter drog Cirkus Bebis igång. Idag hade vi slut på mat men lyckades fixa nån slags lunch. Imorgon ska jag på nån konferens och förhoppningsvis äta gratis lunch mellan projektpresentationer. Jag har lyssnat på "Jag hugger i sten" i bilen och glömt plånboken hemma. Jag är rätt ocharmig och tvär.

Nä. Så tråkigt. Jag är rätt låg idag. Nästan ledsen faktiskt. Jag skulle behöva bli ompysslad, kanske få en bit morotskaka med hög glasyr.

Fortsättning igen.

Och sen var det...

BB

Jag fick oxå stanna kvar. Detta var en glad överraskning, jag trodde att det oftast var så att bara den födande mamman fick stanna eftersom det alltid verkar vara sån platsbrist. Här skulle man kunna göra en lång utläggning kring detta. Att tvingas åka upp till Sundsvall med Bebis halvvägs ute verkar till exempel inte vara helt genomtänkt. Varför inte se till att det finns fler platser när tillgången uppenbarligen inte motsvarar efterfrågan? Nåt annat man skulle kunna uppehålla sig vid, på samma tema, är akuten. Mycket opassande namn. Eftersom man alltid får vänta minst 4 timmar så bör man se till att inte komma in med nån direkt akut åkomma. Nåväl, nu är ju inte detta nån debattartikel utan en förkyld berättelse om Bebis första tid. Så...

BB var skönt. Man fick goda mellanmål, man fick stänga omvärlden ute och existera i en bebisbubbla. Kärringen i matsalen var en bitter sak men det fanns många trevliga människor oxå. Bebis var väldigt gul och varje dag togs grymma blodprov. I de små händerna. I huvudet. Att se dem stasa den lilla skallen fick både mig och Bebis att gråta. Vi sov inte alls. Var tredje timme skulle den lilla med blöjan upp till armhålorna väckas. Matdags. Sen tog det minst en timme att slutföra matningen och så var det bara två timmar kvar till nästa omgång. Bebis var så liten, så liten. Storlek 40 var för stor. Man fattade liksom inte. Man fattade ingenting. Sen så trodde man att man förstod men det gjorde man inte ändå. En typ av förvirring som inte går att placera eller beskriva. Och här kommer vi lite in på nästa rubrik. Förvirringen kring Två-Mammor-Grejjen. Vi blev aldrig bemötta annorlunda på DS. Däremot började VI fejsa ett stort problem som vi inte förutsett. Vi hade diskuterat igenom allt, trodde vi. Vi hade identifierat det som kunde bli rörigt och problematiskt. Trodde vi. Det som vi pratat om blev dock aldrig föremål för konstiga känslor. Fast jobbiga känslor dök upp. I massor.

FÖRSTA TIDEN HEMMA

Att komma hem var en chock. Vem ska ta hand om den där bebisen? Hur ska vi hinna med allt annat? Bonusbarn och ta hand om katter och hem och vänskaper och hinna svara i telefon och laga mat och att inte få äta frukost i lugn och ro och att aldrig hinna prata med varandra eller röra vid varandra? Vem är du i detta? Och vem är jag? För mig, som inte fött barnet, blev det en chock att upptäcka alla känslor kring att vara Mamma På Mitt Sätt. Avundsjukan. Jag kunde inte amma, jag var inte oumbärlig. Jag kände att min fru helst ville ha Bebis själv. Att jag fick hålla henne på nåder. Och jag blev inte den där mamman som jag tänkt. Jag blev nån slags MAPPA (mamma-pappa) och jag fick inte den där självklara relationen med Bebis. Konstigt egentligen. Att jag inte reflekterat över detta innan. Även om man levt utanför normen under större delen av ens liv så är man lätt normstyrd när det gäller familjen. När jag tänker mamma så tänker jag på de mammor jag känt. Min egen mamma, min syster. Och min mammaroll skiljer sig enormt mycket från deras. Jag har mer gemensamt med papporna. Tyvärr så känner jag inte så många män... typ inga faktiskt. Och min situation skiljer sig lite från deras oxå. Jag tror att de blir föräldrar med en visshet om hur det kommer bli. Med en vetskap om att deras roll skiljer sig. De förväntar sig inget annat och har andra pappor som förebilder. Jag ville mer. Jag ville ha mycket mer. I början var det nästan krig om Bebis.

Min tanke var (och det vågar jag knappt skriva) att jag skulle åka till Danmark och "skaffa ett eget barn". Min frus tanke var "det är ju mitt barn!" För henne blev det också väldigt påtagligt att hon lever homosexuellt, att vi skiljer oss från mängden och är "annorlunda och lite konstiga". Hon har tidigare varit gift med en man och varit "vanlig". Hennes familj och närmaste vänner vet att hon är gift med en tjej men inte alla andra. Hon har aldrig mött samhällets syn på det hela. Att ringa försäkringskassan och dra hela historien och möta deras; "eeeh..... jag måste gå och fråga nån annan" blev skitjobbigt. Att svara på allas frågor om hon träffat en ny man, vem som var pappa till bebisen likaså. Hon ser sig inte som flata utan som en människa som älskar en annan människa som råkar vara av samma kön. Helt plötsligt fick hon Den Lesbiska Identiteten tillskriven sig, utan att ha valt det själv. Omvärlden tycker att hon är flata.

Vi funderade båda på vad vi gjort. Om vi skulle fixa detta.

Ett halvår senare... forts.

Det kommer att bli några inlägg. För att sammanfatta. Nästa rubrik är;

BEBIS.

Bebis var på G, ända från vecka 20-nånting. Vi trodde aldrig att hon skulle kunna vänta därinne så länge som hon faktiskt gjorde. Det blev x antal resor till akuten för Bricanyl. Intravenöst, i tablettform och alla andra former som finns. Detta skulle tydligen bromsa upp det hela. Min modiga Fru tog sig igenom åtta månaders konstant lidande. Alla krämpor som man kan få. Sista gången vi åkte in trodde vi att det var ännu ett rutinbesök. Det visade sig dock att Bebis låg jättelångt ned. Läkaren hade aldrig sett en bebis ligga så långt ned utan att förlossningen startat. Vi fick inte åka hem men på KS fanns inga platser. Vi hörde Sundsvall nämnas, det var tydligen fler som bestämt sig för att föda just då. Som tur var så fick vi plats på Danderyd där Fina fick ligga i en vecka med Bebis nästan mellan benen. Fast på insidan. Till slut kom hon. Njursmärtorna började på natten, jag slog hastighetsrekord till DS och de satte igång förlossningen.

Det var en konstig upplevelse indeed. Först ganska lugnt. Vår manlige vän som medverkat till Skapandet Av Bebis kom. Vi två varvade vakandet med att sitta ute i korridoren med varsin hörlur och kolla på "Hjälp!" på hans I-pod. Efter några timmar ökade intensiteten. Dropp vreds upp, smärtor ökade. Jag vet precis när Den Gravida Mamman bestämde sig för att sluta hålla emot och bara ge efter. Hon grep lustgasen, tog ett djupt andetag och sa -OK. Och så började Bebis komma ut. Bara huvudet först. En konstig syn. En smurfblå, kladdig sak. En väldigt sned näsa. Sen resten. Modigaste mamman. Som lyckades. Jag klappade och fanns. Den braiga barnmorskan som stannade kvar trots att hon slutat. Och sen det sista av den lilla människan. Jag klippte navelsträngen, den sega som blödde på mina händer, torkat blod som satt kvar ganska långt efteråt. Ett snabbt skrik. Sen låg hon bara där, på magen. Tittade. Min frus första kommentar; Vad är det där? Vad ful hon är! Jag tyckte att hon var... kanske inte vacker. Men det mest underbara jag sett ändå. 44 centimeter, 2595 gram lätt och det största miraklet. Ur fem-milliliterssprutan kom en sån där.

Fruktdrinkarna och varma chokladen var det godaste jag någonsin druckit.

Ett halvår senare...

Det var ett tag sen. Jag försökte kopiera över en update men misslyckades. Det kan bero på den febriga, frossiga fluffhjärnan. Det kan oxå bero på att tillståndet har blivit kroniskt. Nåväl. I detta casa någonstans ute på landet bor numera ytterligare en person. I´m talking about Bebis-Tyra. Det har funnits noll tid och noll energi till att skriva om hela resan. Mer intensiv än heroin. Det du, Drougge. Fast på ett bra sätt. Den lilla varelsen... hur beskriva? Jag spaltar upp, det passar mitt på-gränsen-till-Asperger-sätt.

Detta har hänt;

GIFTA;

Inga detaljer, bara såhär. Vi hade finfina planer. Vackraste platsen nere vid vattnet. De bästa människorna. Mat, musik, en slags präst och fina kläder. Dagen innan krockar vi nästan. Sedan ramlar ett träd över vägen så att min fru fastnar med bilen en bit hemifrån. Höggravid Älskling är beordrad planläge för att inte Bebis ska ploppa ut men vi lyckas få hem henne. Senare åker jag in till centralen för att hämta Syster och Systerdotter. Mobil ringer och det är Blivande Fru som skriker. Av smärta. Nåt med njurarna, vi får aldrig veta vad. Och Bebis på utgång. Lilla jag bryter ihop, ser bröllopet drunkna och springer till KS. Från city. En chockad hjärna funkar inte bättre än så, att tänka ut transport blir för mycket och med sina egna ben kommer man fram. Blivande Fru är neddrogad och ser två stycken utav mig. Hon får spendera natten i sjukhussäng och vad som händer sen är just då ovisst. Morgonen efter åker jag och ett mindre sällskap bort till festlokalen för att förbereda ett eventuellt bröllop. Jag gråter hela tiden och ser mig själv sitta där vid hedersbordet, med en tom plats vid min sida. Grattis på bröllopsdagen. Min underbara vän ser att jag inte kan vara där och hon skjutsar mig i ilfart till KS där vi, två timmar före bröllopet, får veta att jag får ta med mig den Blivande Frun hem. Påtänd av Gud-Vet-Vad, men hon får följa med hem. Vi åker i en vit Jeep och Älskling kräks, vi kommer hem och Älskling kräks. Och kräks och kräks. Jag dricker vin och tar på mig vit klänning. Och sen, på nåt förunderligt sätt, vänder det. Hon piggnar på sig, litegrann. Vi har en skitrolig kväll. Underbart väder, underbara människor, fin cermoni. Min Fru orkar nästan hela kvällen. Jag dansar och badar. Älskar mina underbara Människor som fixat iordning allt medan vi var på sjukhuset. Resultatet; jag är gift och fixar iordning ett album med minnen som alltid kommer att finnas.

Pengar. Pengar, pengar, pengar. Vi ska ta ett lån. Om vi får. Grabbar med backslick och strukturerade det-brevet-i-den-högen-det-brevet-i-den-högen-system som ska fundera på saken. En combi ska köpas och smålån ska lösas ut. Vi ska ha delad ekonomi. Det känns ruskigt vuxet. Och fan att pengar ska uppta så stort utrymme i hjärnan. I oroscentrat. Det är så mycket som hänger på det. Föräldrapenning är en klurig grej. Att veta hur det blir är nästintill omöjligt. Jag, som alltid nojjar, har slutat nojja. Det är som det är har blivit mitt motto. Det är för mycket att nojja över och kan man inte nojja fullt ut är det lika bra att låta bli.

Jo. Så den här veckan har jag skolkat från jobbet. Otroligt skönt. Att få äta lunch ihop, dricka kaffe länge. Sunka, träna. Jag är lite rädd att jag håller på att bli... lat. Mitt överambitiösa jag har flytt. Den plikttrogna. Kvar finns nån som vill hinna njuta. Fan att samhället inte är skapat så att det knappt är möjligt. Prestation, krav. Kräk.

Idag har vi lekt, jag och muppen i magen. Sparkar du så sparkar jag. Buffar jag på magen så buffar hon tillbaka. Ibland drar hon till med en stenhård rak höger. En cool brud därinne. Tar ingen skit.

Det är mycket med graviditet och bebisskaffande. Mycket som påverkar mamman och mamman. Kroppar som förändras, förhållande som antar en något annorlunda form för en stund. Osäkerhet inför vad det innebär, på var man har varandra. Man lär känna, man kommer närmare samtidigt som man glider lite ifrån. Det är bra. Lite rädd blir man ändå. Det är också bra.

Nu; fixa tacos. Babe tränar skivstång. Bonusbarn på väg med sova-över-sällskap. Det luktar vår trots regn och jag gråter till Flying Doctors. Det är bra. Bra.

He´s alive, he´s alive and I´m forgiven, he´s alive, he´s alive... Jo, jag har blivit frälst. Dollyfrälst. Hon borde vara varje feminists dröm. Hon blåser hela patriarkatet genom att låtsas spela efter r e g l e r n a. Som smart affärskvinna förklädd till bimbo blir hon rik. Häpp! Hon har gjort sig till sin egen produkt, väldigt medvetet och beräknande. Smart drag. Nå, egentligen är jag inget stort Dolly-fan. Vi snubblade över några biljetter och då var det bara att gå dit. Och bra var det. Livet är inte slut vid 60. Speciellt inte om man har corazón, hjärna och självdistans.

OKZ vägrar starta. Jag blir trött. Vet inte vad som är fel den här gången, verkar vara nåt med batteriet. Tanken var att han skulle få gå vidare mot nästa liv mycket snart men då min sk. ekonomi inte tillåter bilköp för tillfället så skulle han ändå få hänga med ett tag till. På övertid. Det sket sig. Förhoppningsvis så kan jag få igång honom. Om inte... så vet fan vad jag ska göra. Vi råkar bo så mycket på landet att jag inte tar mig härifrån utan bil. Tufft läge.

Vi är trötta, både jag och min soon-to-be-wife. Jag blir rädd för otäcka thrillers, har magkatarr, hatar telefoner och tänker bli sjuk i veckan.

Om jag jobbar hinner jag en vanlig dag;
Jobba.
Äta middag, träna, sova lite.

Om jag är "sjuk" hinner jag;
Planera trädgården, tvätta bilen. (om det är nån idé, om den har lust att fortsätta rulla).
Umgås med flickvän och bonusbarn.
Prata med Tyra i magen.
Sova mycket.
Planera bröllop, tänka.
Klappa katter, ladda batterier.
Laga god mat, skriva, kolla på TV, sunka i soffan, gå långa promenader, fixa allt med banken, följa med till MVC.
Och lite till.

Ja. Så.

Nu har hon färgat håret. Vi drar.

De fikar väldigt speciellt, mina psychon. En stor kopp choklad med vispgrädde, en gräddbakelse strl xxl och poff! Jag har inte ens börjat på mitt men allt annat är uppätet och fikat är över. Det är inte det där sociala som är viktigt, inte att komma bort från hemmaplan och in till stan, se nåt annat. Bara sockret. Glädje i schizofrena ögon som tittar på en blåbärsbakelse. Gör hjärtat varmt.

På nåt sätt kan man lära sig hantera äldre kronikers levnadsöden. Man blir lite ledsen och melankolisk, tycker att det är orättvist och tragiskt men man suckar till slut bara. Inte uppgivet men konstaterande. Men... man kan nog aldrig acceptera att unga människor är på väg dit. Mot ett sånt liv. Jag lyssnar på min tjejs berättelser från sluten avdelning med unga tjejer, jag läser "Vingklippt ängel" och fixar nästan inte allt det där svarta. Geggan. Och vi diskuterar. Vad var det som gjorde. Att vi inte hamnade där? Vi var på väg, både min tjej och jag. Vi bytte riktning. Oberoende av varandra, olika själar, olika människor omkring oss, olika förutsättningar, olika ställen i våra liv. Men nåt var det som gjorde att vi valde att må bra. Alla har kanske inte valmöjligheter, vi kanske hade tur. Eller vad är det? Som gör att det går bra för vissa, kasst för andra? Och när är man säker?

Bröllopsplanerna fortsätter. Den svindyra lokalen är bokad. Maten blir enkel. Klänningen håller på att sys, den andra utstyrseln är inhandlad. Hon blir kick-ass-prinsessa, jag älva. Det har jag aldrig varit förut. Älva utan hår. Muppen har sparkat i min hand. Den är där inne. Den bygger muskler. Värsta stenhårda styrkepassen nu. Sving i navelsträng, box och karatesparkar. Förbereder sig för utgång. Vi har handlat kläder till den, bäst är den regnbågsfärgade bodyn. Namn är under utvärdering. Bonusbarnet gillar inte flicknamnsförslagen men blir det en grabb så är det givet. Jag försöker greppa. Allt som händer.

Jag vet inte, vi har kanske inte löst allt. Det Där. Vi inser att vi inte riktigt förstår varandra. Och att vi får acceptera och försöka respektera ändå. Jag tror att det kan gå bra, det känns bra igen. Jag behövde nog bryta ihop. Jag behöver det ibland, det kanske räckte så. Vad är det med känslorna? Varför ligger de så nära ytan? Varför kan jag inte vara lite cool ibland? Är det bra att vara cool? Är labil egentligen motsats till sig själv? Vi säger så.

Jag har stickat en leksak till muppen. Den ser precis ut som en dildo. Jag tror att den får bli kattleksak istället.

Det har varit konstiga dagar. Vi förstår inte. Varandra. Alls. Det är konstigt, vi brukar göra det. (Tror vi iallafall?). Jag har varit rädd. Tanken på att vi inte skulle kunna lösa det får mig att dö, bli iskall. Vi k o m m e r att reda ut det, det finns inget alternativ. Det får inte vara så skört att allt faller på grund av detta. Det är inte så stort egentligen. Tror jag. Och jag vet inte själv. Inte riktigt. Vad det är. Jag kan inte formulera, oron kommer ut på fel sätt, jag säger fel saker och hon säger fel saker och vi missförstår.

Jag är sån, ofta. Jag samlar på mig. Oro, ilska, tankar, whatever. Tills det inte får plats mer och allt rinner ut. I fel form. Vissa saker tycker jag faktiskt att jag har rätt i. Faktiskt. Jag förstår inte att hon inte förstår. Att det är svårt. Hur kan hon inte förstå? Och alla tycker så mycket. Det är svårt att inte lyssna. Min homosexuella värld tycker att jag har rätt. "Deras" heterosexuella värld- den som hon oxå har tillhört- tycker att de har rätt. Det är kontroversiellt, det vi gör. Jag vet. Ingen kan egentligen tycka nåt, bara vi. Man blir ändå påverkad och splittrad.

Fast muppen... Den är ju därinne liksom. Den har börjat peta och svinga sig i navelsträngen. Snart vecka 17. Det... betyder nåt. Den är en boll av känslor trots att den inte är född. Den innehåller mycket. En boll i samma storlek som en grapefrukt, fylld till max. Av hjärta och värme och oro, tårar, hopp, skratt, ett annat perspektiv. Det betyder nåt.

Och min mycket äldre kollega är den bästa som finns. Klok, där jag inte kan vara det. Det är mycket bra att hon finns. Det är klart att hjärnan inte har nån makt- det betyder ju för mycket. (självklart). Och idag var jag modigast och konfronterade skitchef. Ska dikter verkligen vara mysiga (hu) och vissa bilar ser väldigt elaka ut. Nästa vecka ska vi ut och dricka vin med den utbrända fina och i helgen ska Hon och Jag bara ha det bra. En ensamhelg med middag och bio, bara vi. Vi behöver det.

Nån annan gång ska jag skriva om det här med tidsbrist. Det är en farlig grej.

Idag är jag skitledsen. Idag krisar jag. För att jag inser hur krångligt det är. Allt det här. För att vi är tre och inte två. För att känslor kommer i vägen och inte ser det där briljanta som hjärnan ser. Det är svårt att vara den tredje, den som inte har nån rätt innan familjerättsgubben avslutat sin utredning om sisådär ett och ett halvt år. Den där gubben som inte verkar veta vad han pratar om och som ska bestämma nåt som får jättestor betydelse för hur resten av mitt och vårt liv blir.

Det är en bra lösning, egentligen. Det vet jag och det tycker jag. Det är hjärtat bara... som inte hänger med alltid. Alla såna där småsaker som man inte tänkt på, som man borde ha tänkt på. Pappan kommer att finnas. Han kommer inte ha så stor roll men han kommer att finnas och han kommer att vilja träffa barnet. Det är bra på många sätt men är samtidigt så jävla svårt. Helst vill jag ju. Att det bara är hon och jag. Nu är det inte det, bara att gilla läget. Men var får jag sätta gränser? Får jag det? Och hur ska jag veta vilka gränser jag behöver sätta? Kommer det att kännas som mitt barn? Om pappan är med på ultraljudet, för det vill han vara. Kommer det att kännas som det är deras barn då? En del av honom, en del utav min tjej. Ett band mellan dem och jag... bara tittar på. Får jag säga att det inte är OK att han är med? Får jag tycka att det inte är OK att han är med på förlossningen? Hur känner min tjej, egentligen? Jag har jättesvårt att prata med henne om det här, jag blir bara så ledsen. Det är svårt eftersom hon har en lång historia med pappan bakom sig.

det är rörigt och det är känslor hit och dit och jag hatar att gråta och visa mig svag och jag vill vara stark och mogen och förnuftig, inte självisk alls utan öppen och verbal och jag vill kunna diskutera och låta intellektet hitta lösningar utan att bli ledsen och vägra prata, utan att stänga in mig i mig och i mitt rum.

Fan.

Såhär.

Det var en vecka med en ledig onsdag. Gjorde det hela mycket mer överkomligt. Systeryster kom på besök med den underbaraste systerdottern. Min syster ser ut som en blond, vän älva. Tills hon öppnar munnen och svär som en borstbindare bakom en himla massa snus. Systerdottern ser oxå ut som en blond älva. Tills hon öppnar munnen och visar de längsta hörntänderna som får henne att se ut som en liten devil in disguise. Nå. Det var en konsert med röj. Mora Träsk indeed. Varm i hjärtat blev man och systerdotter som laddat med Mora Träsk-DVD under x antal veckor sjöng och dansade helt vilt. Hon får mig att smälta, hon är kärlek. Jag var inte många kilo tung när jag fick veta att hon skulle komma, att hon fanns därinne i magen. Livet var fucked up och svart och så kom hon med nåt viktigt, som gjorde det lite värt att försöka finnas med ett tag till.

(Det blev ett hål när de åkte).

Fredag och middag hos min fina vän som återvänt till stan. Nästan som förut och jag längtar tillbaka till pluggandet så att jag dör. Det var fan bättre. På många sätt. Tentor och uppsatser- kom tillbaka. Identitet. Är det så att man måste lägga den åt sidan när man börjar jobba? När man blir beroende och måste se respektabel och seriös (?) ut? Jag ser fortfarande ut precis som vanligt men det kräver en jävla massa mer energi. Att stå emot. Orka bli ifrågasatt. Hursomhelst. Efter en mycket trevlig middag var det fest. Med massa superqueera människor. Och jag känner. Att jag inte riktigt passar in längre. Att jag blir väldigt annorlunda genom att vara så vanlig. Jag har ingen lust att vara en hen, jag är ju jag liksom. Det räcker. Jag har inte riktigt energi till att protestera mot begrepp och definitioner. Eller det skulle jag nog haft om jag känt att det varit viktigt. Man kanske sätter ord på ett sätt att förhålla sig till normen men jag väljer nog att förhålla mig ändå- utan att kalla det nåt speciellt. Det var viktigt förut, det är inte det längre. Så... kan det vara. Och sen gick den jävla nattbussen inte alls så långt som jag ville att den skulle göra. Jag knatade då hem, en timmes promenad ungefär. Helt puckat, I know. Jag bor inte i världens tryggaste del av Sthlm, speciellt inte kl tre på morgonen. Jag fick en rejäl utskällning när jag kom hem. Men hem kom jag och kröp ned hos snusande, varm tjej. Den finaste. Och det var det bästa. Jag älskar.

Panikerar över allt som ska fixas. Det är partnerskapsförrättare som ska hittas, hindersprövning, efternamnsval, föräldrapenning och försäkringskassan, adoption, familjerätten, föräldraledighet, pappadagar? barnvänlig-bil-köp och fan och hans moster. Det blir nog bra, det löser sig nog men gosh vilket meck. Fast så glad jag är. För det här. Rädd. Men glad. Jag blir varm. När jag tänker på vad jag har. När jag tänker på min fina, fina wife-to-be. Och vår lilla mupp i magen. Vem kunde ha trott... att det skulle bli såhär. Bra.

Jag är mör efter träning och bastu. På ett mycket bra sätt. Behövs. Veckan innehåller projektavslut och projektpres. Jag bävar. Jag överlever antagligen. Lampan blir galet het, kattstrumpan var ingen höjdare, för mycket saft, en dödligt god fruktsallad och början på 90-tal.

Jaja tjat. Jaja tjat.

MIna knän och min växelspak låter på samma sätt. På ett sätt som varken knän eller växelspakar ska låta. Dax att lägga ned det där med löpband. Dax att få råd att köpa en ny bil.

Orka. Nu ska jag ge bort ett grönt monster och dricka mycket vin. Nån annan gång ska jag berätta om Mora Träsk.

Igår eldade jag på OKZ´s bensinlock som frusit stenhårt. Jag eldade och eldade men fan tro att det gick. Till slut lyckades vi överlista honom med hett vatten och låsolja och segern var ett faktum. HA! Sen fick bensinlocket vila inomhus över natten, jag litar inte alls på OKZ när det gäller sånt där. Mitt liv... är en nervkittlande thriller.

Och annars... fan, jag är lite orolig för min hälsa. Efter resan till akuten för några veckor sedan på grund av total avsaknad av blod så trodde jag att jag hämtat mig, att det liksom gått över av sig själv, med hjälp av tabletter. Men icke. Jag har numera blod men blodet är i kasst skick. Man måste nog ta reda på varför det är som det är. Jag vill mest stoppa Huvud I Sand och sjunga nananananana och hålla för öronen. Jag tänker benmärg, cancer och allt jävligt. Det vore så snopet lixom- här har jag levt ett liv på en självvald gräns mot Död och nu, när jag äntligen vågar leva och har det så jävla bra. Då. Blir jag sjuk. Nå, det kan ju vara nåt helt ofarligt oxå, no need to be dramaqueen. Fast när jag tänker på det, vilket jag undviker att göra, så blir jag väldigt liten. Jag ska ju ha en liten knodd strax...

Muppen växer och frodas tror vi. Min flickvän börjar känna lite att den rör sig nu. Otroligt coolt. Jag tok-oroar mig så fort hon får lite ont i magen men försöker att inte låtsas om. Och så oroar jag mig för att hon ska äta för lite och träna för mycket, stressa för mycket och inte vila tillräckligt. Jag får bita mig i tungan för att inte bli helt outhärlig. Vi funderar på namn och längtar till ultraljud.

Idag; har jag ett huvud sprängfylld med psykotiska världar och en mage fylld av micro-sprängd moussaka. Det ni.