Tvåtusenåtta.

Långa, böjda ögonfransar. Har Bebis fått.

Meny ett; Chévretoast med honung och valnötter på salladsbädd. Vitchokladkesella med blåbär och hallon. Champagne. (Vi hann inte till systemet. Det blev rödvin bubblat i Soda Streamern istället.)

Meny två; grönsaks- och kycklingpuré. Paradispuré.

I år firade vi hemma. Jag har överdoserat folk och prat och mingel. Alltså lovely med bara Fru, Bebis och Mig. Bonusbarn åkte till mormor och morfar för att smälla av en himla massa stora grejjor.

(Jag tänker väldigt sällan på att jag är regnbågsmamma numera. Visst finns det vissa tillfällen, vissa situationer, när det blir påtagligt och stort. Att det är nåt annorlunda. Att vi är nåt annorlunda. Men... mest i början, när allt var nytt. Nu, i den vardag som det blivit, handlar funderingarna nästan inte alls om detta. Nu är det mera

hur fan ska vi få henne att sova hur ska vi få henne att sluta amma hur ger vi henne power och självkänsla känner hon att vi älskar henne är hon trygg vågar vi lämna bort henne till den eller den hur får vi tid till Oss?

Som alla andra. Dessutom har jag ju inget att jämföra med. Jag har bara varit "en sån här mamma". Ett liv med bebis är svett, oavsett om man har en fru eller inte.)

Första dagen på nya året är bättre än den sista på det gamla. Vi vann 100 kronor på en trisslott och allt är möjligt. Den 1:a januari har tillbringats med picknick i Friskishallen där Fru meckat nytt pass och där Bebis och jag dansat framför speglar. Jag tänker inte sammanfatta 2007 eller önska inför 2008. Det blir som det blir ändå. Förhoppningsvis blir det fint. Kanske blir det året jag slutar tro att jag har allt i huvudet och kanske blir det året jag börjar använda almanacka.

Jojjo.

Igår natt. Bebis gallskrek i 40 minuter. Sen kräktes hon av ansträngningen.

I natt. Samlade sömntimmar; två.



På TV; Hajar som hajar. Bebis; sover i min famn. Fru; tränar. Mat snart; tortellini. Imorrn; nyår.

Grannar och bitterfittan i gården bredvid; Arga, eftersom Frus exman gjorde ett fyrverkeritest för en tidning. Bakom vårt hus.

Psykstatus; beror på vad man jämför med.

Julefrid. Eller jul iallafall.

I julklapp till våra grannar på höger sida: ett nytt Singstar. Dålig, dålig idé.

Vårt hem har tidigare varit ett hippiekollektiv. En lång röd byggnad med vita knutar, tokmycket ute på landet, numera uppdelad i tre lägenheter. Vi bor i mitten. Väggarna är tunna som papp och det går inte att undgå full insyn i grannarnas liv. Alltså... dålig idé med allsång. Tondövheten verkar vara ett familjedrag och alla har drabbats. Dessutom har de placerat tortyrredskapet, spelmaskinen, vägg i vägg med vårt vardagsrum och vår TV. Vi försöker lyssna till Dr Phil men hör "Båååårn to be wAAAAAjld", så surt att till och med mina fruktansvärt omusikaliska öron kan höra exakt hur illa det låter. Deras stämband verkar aldrig bli trötta och jag överdriver inte när jag säger att de sjunger lika länge som en normal arbetsdag. Hon som bor där råkar dessutom vara dotter till vår hyresvärd. Han med Mao på väggen i sitt garage. Så vi vågar inte klaga.

Annars... har julen varit både och. Dagen före julklappsdagen var jävligt förjävlig. In short så ställde vi in julafton, bröt ihop och funderade allvarligt på att flytta isär. Inte för att vi inte älskar varandra för det gör vi. Det är det som känns så orättvist. Det är allt det andra. Ont.

Vi ställde sedan in inställandet av julen och i modern-familj-anda firade vi förmiddagen med mig, Fru, Bonusbarn, Bebis, min frus exman- tillika Bonusbarnets pappa och Bebis spermaleverantör. Vi åt saffranspannkaka och öppnade helt sjukt många och dyra presenter. Jag är fortfarande helt överumplad. Jag är en sån där präktig som brukar skippa konsumtionshetsen, eventuelllt några små symboliska saker. Så har det alltid sett ut i min familj. Olika kulturer möts och i Frus familj snackar vi saker för massor av pengar. Jag vet inte vad jag tycker om det. Visst känns det nice att få gå till Jack & Jones och köpa identitet och nån slags lycka för väldigt innehållsrikt presentkort och visst är vi glada för den värmegivande öppna fake-spisen i köket. Men hela grejjen är galen.

Sen julmat hos Frus föräldrar och bröder. Ännu mer presenter. Och en gåva som räddar mina nerver. Minskar påfrestningen på dem iallafall.

Julen blev ganska bra. Trots allt. Intensiv, men bra. Bebis fick en brandbil, en hund och en badrock. Hon var helt ûberstimulerad av alla människor och intryck men ganska glad ändå, som den sociala varelse som hon av outgrundlig anledning verkar vara. Hon har inte direkt någon att brås på när det gäller det där, hon har bara gåvan ändå.

Man måste använda glättighet. Impulsen som ska följas är att täcka för öronen och sjunga nanananana. När allvaret inte orkas med.

Jag längtar till Norrland och till mamma och pappa. När man är med Bebis bör man ha jeans som lätt går att knäppas upp med en hand eftersom de dagar då man fick gå ensam på toaletten är över. När man ska köpa bebispyjamas är det bra med såna som har fötter och den genombesvikna känslan när man inte hittar det man tänkt sig på mellandagsrean- den går över.

I den gula klänningen med svanar är hon så söt.

Klockan 04.20 i casa Kaos: Bebis vaknar för 97:e gången, mamma Fru har ammat och ammat och ammat, vi provar ny taktik och mamman Jag går upp för att ge Alvedon och byta blöja. Bebis skriker så mycket hon kan, förkyld.

Mamman Jag tänker "Vad i helvete V I L L du???"

Säger "såja, såja".

Ytterdörren låter bangbangbangboff. ADHD- katten försöker bryta sig in, jag öppnar irriterat, Bebis skriker ännu mer. Katterna rusar in, låter, river och dör utan ögonblicklig mat. Som kräver att Mamman Jag gör en knäböj, får fram kattmaten, lyckas hälla upp, hindra ADHD-katten från att äta sin magra systers torra likdelar i kulform, upp från hukande ställning, ställa in maten. Allt med skrikande Bebis i famnen.

Försöker dansa till sömns, Bebis vaknar ordentligt, är skitglad, skrattar och vill äta på sin bil. Jag ger upp hoppet om mer sömn.

All respekt till all världens mammor. Till de som inte bryter ihop och till de som gör det.

Aj.

Idag ska vi bjuda klienterna på massa julmat. Ris a la Malta ska fixas och ägg ska kokas. Och jag är en gnällig liten mupp som är så fruktansvärt trött på skrik och bråk.

Min tanke om att sätta sig över håller inte hela vägen. Vi behöver inte ha det lugnt jämt... men ibland? Jag saknar en plats för vila.

Mina förväntningar på och önskningar om hur det ska vara är orealistiska, jag vet det. Jag är uppvuxen i en arbetarklassfamilj i södra Norrland där ingen någonsin höjt rösten. Vi hade det just lugnt. Jämt. Allt var inte perfekt men grunden var ro och kärlek. Få ord men mycket känsla.

Så kommer vi aldrig att få det, det fattar jag också. Jag vet inte ens om jag skulle vilja ha det så. Egentligen. Jag skulle vilja få en glimt av det, ibland. I Stockholms närhet, med en liten Bebis och med ett Bonusbarn med trolig Aspergerdiagnos kommer livet att se annorlunda ut än i ett brukssamhälle i Västernorrland. Jag förstår det. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det.

Det är så otroligt frustrerande när orden inte går fram. När världsbilder möts som är så väsenskilda att ingen förståelse kan finnas. När jag som vuxen förväntas stå över orden, skriken och handlingarna men inte alltid klarar av det. När vi aldrig kan få en gemensam upplevelse av vad som just hände.

Jag vill bara kunna vara trygg i mitt eget hem. Ibland iallafall. Jag vill kunna andas och jag vill inte stänga in mig med Bebis i ett rum med hög musik. För att hon inte ska höra smällande dörrar och arga ord.

Jaja, tjat. Tjat, tjat.

Det var en gång.

Idag känner jag mig väldigt norrländsk. En kurs i en speciell samtalsmetodik. Där tillbringar jag mina tisdagar, för att mitt jobb betalar mig för det och för att det är väldigt givande. Det enda negativa med detta är alla koppar halvtaskigt kaffe som jag drar i mig, som gör att jag kommer hem som ett darrande vrak. Ett friskhetstecken iofs, ett bevis på att jag lyckats vänja mig av med 15 koppar om dagen och att kroppen protesterar vid en återgång till den dosen.

Nå, för att komma tillbaka till det där norrländska. Hälften av gruppen pratar så in i helvete. Jag ägnade dagen åt att studera v a d de säger egentligen, all den där tiden som deras röster hörs. Min slutats blev denna; de upprepar ofta precis vad föreläsaren sagt. Av vilken anledning har jag svårt att greppa men det är ett fruktansvärt intressant fenomen. Jag avbryter om det är något jag inte förstått eller om jag har något att säga som kan bidra med något nytt till diskussionen. Jag skulle aldrig avbryta för att upprepa vad som nyss sagts. Det kan iofs bero på min något Aspergerdragiga personlighet alternativt min dominerande asocialitet så jag säger inte att mitt sätt är det riktiga. Jag fattar inte bara. Där blir jag väldigt norrländsk och säger som pappa, "använd inte fler ord än nödvändigt och prata bara om du har nåt att säga". Jag har ingen poäng med detta egentligen, jag inser bara att jag verkligen är kass på det här med sociala koder och hur man ska bete sig i olika sociala sammanhang. Om syftet med att prata mycket är att verka ambitiös och smart så får det för mig motsatt effekt. De känns rätt puckade.

Idag har jag och the clients monterat ihop en plastgran, stuckit nejlikor i apelsiner, hängt upp en kitschig plastängel och gjort nyskapande vykort. Det är konstigt, men jag har upptäckt att det tidigare så djupt hatade jobbet har blivit jätteviktigt. Jag behöver få vara nån annan än mamman. Då blir jag en bättre mamma. Innan Bebis var jag nästan lite rädd för att jag skulle försvinna in i bebis-världen helt och hållet, att förälder skulle bli hela min identitet. Så blev det inte riktigt. Det kanske till viss del beror på att jag inte känner mig som en del utav vare sig mamma- eller pappakollektivet. Jag hamnar mitt emellan och har ingen självklar plats någonstans. Att vara Bebis mamma är min viktigaste roll och uppgift men bekräftelse från annat håll är nödvändigt för att jag ska känna mig hel. Ego? Kanske. Det försvann inte när Bebis kom. Jag tänker inte ha dåligt samvete.

Det är också intressant att jag på mitt jobb är överjävligt social. Total kontrast mot mitt privata jag. Kanske får jag utlopp för den delen av mig när jag jobbar, kanske har jag en mycket liten pott av social energi och den förbrukas där. Kanske kan jag gömma mig bakom en roll där jag vet precis vad som förväntas utav mig och kanske är min privata asocialitet ett skydd. Eller så är jag bara helt schizad.

Nu: BUP om Bonusbarn. I hate it. Vilka tomtar. Och för tillfället är det hyffsat lugnt, skoshopping kan ha varit en del utav en lösning. Jag kanske inte behöver gråta idag.

Fästingar och den där Jesus.

Med Bebis framför datorn igen, jag kan lika gärna använda tiden till att göra ord i olika kombinationer. I vardagsrummet julpyntas det högljutt så där kan vi inte sitta. Bebis har dansats till sömns till Backstreet Boys. Japp. Vi fick lov att byta Lasse mot pojkarna från bakgården. Daugava hemsöker mig.

I helgen har vi varit på spännande studiebesök i Heteroland. Vi har varit på dop. Och nu vet vi att vi gör helt rätt i att inte döpa Bebis. Inte för att vi någonsin tvivlat men alltid trevligt att få nån slags smarthet bekräftad.

Jag hade aldrig varit på dop. Jag visste inte att man fortfarande döpte sina ungar. Så verkar det dock vara. Varenda brud i mammagruppen där min fru är med ska till kyrkan och skriva in sin lilla knodd. Vi undrar varför. Vår hypotes är att de gör det "bara för att". För att man ska. Vi tror inte att de tänkt igenom vad det betyder, att de inte gjort ett medvetet val. Kanske fördomsfullt, dömande och kanske helt fel, det vet man inte.

Det kändes som ett besök hos nån sekt. En massa snack om Gud och den där korsfäste stackarn, föräldrarna får säga att de vill att bebisen ska ingå i den svenska kyrkan och att det ska vara bebisens tro. Jag fattar inte grejjen. Den lilla skrek sig igenom tillställningen och föräldrarna såg ut som att de vill vara varsomhelst förutom just där.

Jag minglade. Är det nåt jag är kass på så är det kallprat och mingel. Jag är ändå nöjd med min insats. Den som är mest social i vår familj är helt klart Bebis. Inte minsta spår av blyghet, hon söker kontakt, pratar och flörtar. Hon sjöng med i "Guds kärlek är", käkade lite, sov och socialiserade. Satt själv i barnstolen medan vi mofflade gratis mat. Stora bruttan! Jag är så grymt stolt över mitt coola barn.

Det är intressant att studera heteros. Det är intressant att de tycker att vi är ovanliga och exotiska. Jag tycker att d e är annorlunda. Jag förstår inte koderna, jag undrar hur deras vardag ser ut, vad de pratar om och vad som gör att de älskar varandra. O m de älskar varandra. Kan de bekräfta varandra och vilken bekräftelse är de ute efter? Den som kvinna och man eller den som person och själ? Både och? Detta ämne kan utvecklas i det oändliga men jag får göra det en annan dag. När jag inte har bebis på armen och när jag inte behöver skriva med ett pekfinger. Serious pain i vänsterarmen.

Fru hos vårdcentralen pga ett fästingbett som ser illa ut. Skadedjur from the hot place down below, adopterad av ADHD-katten som Samlar Fästing. Förkylning råder i familjen och Bebis på min mage på nätterna lika med ingen sömn alls. Idag ska bilförsäkring betalas, skor köpas, dagis besökas. Crépes ska lagas.

Bekräftelse baby. Bekräftelse.

Jag vill typ... jobba. Nu vet jag inte vem jag är. Bara tre dagars jobb varje vecka. Kändes helt underbart. V a r helt underbart. Tills nu.

Jag är glad att vi valde att lägga upp det som vi gjorde. Tack vare att min fru är frilans och kan jobba hemifrån så har två föräldralediga dagar i veckan varit mina. Jag har fått bonda med Bebis, lära känna och hitta relation. Jag och Fru har fått vara hemma tillsammans, med varandra och med Bebis. Vi har kunnat turas om med hämtningar och skjutsningar av Bonusbarn. Vi har fått större möjlighet att inte tappa bort varandra i den här karusellen. Jag har känt att jag gör nytta.

Nu... känner jag mig oduktig. Den allra farligaste känslan. Jag behöver få vara duktig och är jag inte det så tror jag inte att jag finns (finns jag inte). Istället för att tillfredställa behovet, duktighetsmissbruket, så borde jag antagligen terapera mig några år till. Nu väljer jag dock att fortsätta springa, just nu är det bäst. Jag tänker alltså börja jobba mer.

Jag hatar att jobba halvtid. Jag hatar att kunna bli bortdribblad, att behöva fråga och att inte veta. Att vara utanför. Det har alltid varit jag som vetat. Som kunnat och förväntats bestämma. Det konstiga är att jag hatade det då. Jag höll på att kvävas av det där h u v u d a n s v a r e t. Nu saknar jag åtminstone delar utav det. Jag vill jobba. Jag vill inte gå där som nån jävla timvikarie och bara göra det jag ska. Jag vill k ä n n a att jag gör något bra. Och jag vill få det bekräftat. Jag är så bekräftelsekåt att man blir rädd. Speciellt just nu. Det kan bero på kärringarna.

Jag tror att min prestationsångest är mer synlig än jag trott. Jag måste utstråla På Väg Mot Utbrändhet. Min nya chef känner mig inte ens än. Ändå har han vid flera tillfällen sagt att jag inte får köra slut på mig. Att han vill ha mig kvar. Då blir jag både glad och besvärad. Jag blir glad (och bekräftad) för att han inte vill att jag ska försvinna. Jag blir mycket besvärad (och tappar min coolhet) för att nån ser att jag inte riktigt pallar. Om ingen ser att man inte är stark, så är man inte svag.

Hursom. Jag får gå upp i arbetstid, men inte förrän jag funderat igenom om jag gör det av egoistiska skäl. Isåfall är det OK. Om jag gör det för någonannans skull: då får jag inte. Intressant att jag kan verka så osjälvisk att man kan tro att jag skulle offra mig för någonannan. Eller är det jag som inte greppar mig och är det precis det jag gör? I don´t know. Hur kan man sortera i kraven? Som kommer från så olika håll. Och hur slutar man vara hot på uppskattning och hur får man bort den där rädslan för att vara ett problem? Hur slutar man tro att om man bara vore lite mer och lite bättre, då skulle ingen människa i världen ha problem?

Note to self; innan man skaffar familj bör man ha dealat klart med sin eventuella prestationsångest. Man kommer nämligen inte att räcka till och det är bara att gilla läget. Nu kollas spisarna och kontakterna mycket noggrant.

(Fast nu lät det deppigt. Egentligen känns det bättre nu, trots förvirring).

Neurotisk.

"Neuros är ett brett begrepp som betecknar en mängd olika typer av mindre allvarliga psykiska besvär. Exempel på moderna diagnoser som skulle betraktas som neuroser är bland annat fobier, ångeststörningar och tvångsproblematik. Enligt psykoanalytisk teoribildning är neuroser uttryck för omedvetna konflikter, eller rester av försvarsmekanismer som utvecklats under barndomen."

Yes, baby! Under åren har jag diagnostiserat mig med i stort sett alla diagnoser som finns. Några har även andra ansett vara lämpliga etiketter på det som är jag. Mina neurotiska drag får man anse vara ett faktum. Och just nu känns det väldigt angeläget att jag lär mig hantera dem.

Jag lever just nu i ett klimat där det finns alla förutsättningar för ångest, tvång och fobier att växa och frodas. Jag är fruktansvärt kass på att hantera en oviss framtid, oförutsägbar ekonomi, oklara roller, brist på bekräftelse, en stressig vardag utan egen tid, måsten, en jävla telefon som ringer konstant, praktiska problem, att äga en massa saker som kan gå sönder, stor driftsbudget, prylar everywhere och fler som behöver köpas. Att valet inte alltid är mitt. Jag får uppbåda all min kraft för att inte tappa greppet.

Mitt ideal är att göra som Doppler; flytta ut i en hydda i skogen med en älg som heter Bongo. Älgen har jag redan, han är röd och kommer från IKEA. Men det går liksom inte. Dels så är det förbannat kallt i skogen på vintern. Dels så har jag en familj. Det är inte bara jag. Jag är en del utav nåt större än mig och då kan livet inte vara så enkelt rent praktiskt som när man lever ensam. Vi kan inte bo i en etta på 20 kvadrat med frysfack, utan bil, telefonabonnemang eller övriga ägodelar. Jag vet det. Ändå är det så svårt att vänja sig och inte stressa upp sig.

Vi omsätter enorma pengar varje månad. Vi är ett företag som måste gå runt. Blir det några pengar över, vilket det aldrig blir, så måste alltid nån av bilarna på service eller så måste nya vinterdäck köpas. Vi är konsumenter av rang.

Det är bara att gilla läget. Allt det där finns där och åtminstone en del utav det är iallafall nästan ofrånkomligt för att få det där andra som är så bra. Frågan är hur jag dealar med det. Jag måste sluta stressa upp mig för allt. Jag fattar att mitt sätt att hantera saker kommer ärvas av Bebis. Hon känner av. Jag vill vara en sån där cool, lugn människa. Jag kan se ut som en sån innan man lär känna mig. När man tittar lite djupare inser man snabbt att jag är en ångestboll. Som spricker lite då och då. Jag är inte cool alls, Neuros Personifierad.

Jag vill inte krångla till saker. Ändå är jag en så förjävligt krånglig människa. Varför då?

Jag är hursomhelst stolt över hur vi hanterade gårdagens konflikt. Inget krångel i en krånglig situation. Sen ska vi inte tala om det här med Bebis och sömn och gör jag rätt och alla andra säger och vem och hur och jag? Skämmer jag bort eller är det OK, daltar jag eller är jag bara snäll, dumsnäll eller snällsnäll och BVC-sköterskor och fan, det där med bekräftelse.

Nu fipplar jag med min kommande tatuering. Bebis namn på min hand i stjärnregn. Egentligen vill jag varken ha eller ge några julklappar men jag säger inte nej till ett stort presentkort hos the tattoo-man så att jag kan bli mer av mig. Även om jag inte kommer få några jobb sen.

Sväva.

Det där jag skrev nyss. Det vill jag bara berätta. Egentligen tycker jag inte om att berätta, jag tycker om att sväva.

Nu har jag hämtat nytt pulverkaffe med mycket vispad mjölk och kanel. Jag är redo.

Jag har ringt tingsrätten. Jag måste dubbelkolla allt. För att det vanligtvis är nödvändigt att minst trippelkolla för att det ska fungera. Eller för att jag t r o r att jag måste. Kontrollbehovet når aldrig kryddhyllan men berör det mesta i övrigt. Hursom. Jag behöver inte göra nåt mer och jag tycker om när jag inte behöver göra nåt mer. De fixar.

Bebis sover, i min famn som vanligt. Jag vill gå ut och promenera men vill inte väcka henne. Jag är I n t e L u g n A l l s. Nätterna; ett verk av Dalí. Ändå... sover jag inte nu.

Inget fokus.

Bebis; U are this cool and U can´t take it off. The cool is all over.

Glögglukt i näsa trots ingen glögg i sikte. Kompledigt för kuratorsbesök eller får man bara vara frånvarande? Och h u r frånvarande får man vara? Frågan är bara formulerad i huvudet eftersom alla är så nyfikna. Promenader med pannlampa för att landet är en dunkel plats där barnvagnar inte syns. Inget är "bara", allt är mer och jag behöver båda händerna.

Relationer är smärta. Avsaknad av relationer är död.

Ett juridiskt OK.

I onsdags. Det fruktade och det efterlängtade.

Brevet Från Tingsrätten.

Där stod det att Bebis ska vara vårt gemensamma barn. Tack, alla kd-kärringar och tingsrättsgubbar! Vilken oerhörd lättnad. Och fruktansvärt skönt att vi får räknas. Att vi inte längre är så konstiga att försäkringskassans datasystem inte klarar av oss. För första gången på väldigt länge är jag överlycklig över att passa in i mallen och vara (nästan) vanlig. Det tar tre veckor innan beslutet vinner laga kraft. Sedan... är jag mamma till Bebis på alla sätt. Det har inte sjunkit in än.

Jag har bävat i ett år och två månader. Sedan Bebis var en liten mupp, ett grodyngel utan mänskliga drag. För hur detta skulle gå. För att bli bedömd och ifrågasatt. Och för att kanske inte vara bra nog, i deras ögon. För att kanske inte få vara mamma till mitt barn som ändå skulle ha varit mitt barn, i mina ögon men inte i samhällets. Inte i systemets. Jag önskar ofta att jag kunde slippa ingå i just S y s t e m e t. Men inte så mycket att jag inte finns. Speciellt inte när det inte bara skulle drabba mig utan även Bebis. Hon skulle ha fått leva i en verklig men också icke-existerande familj.

Nu blev det inte så. Jag fick vara hennes mamma!

Idag. Och morgonen efter.

På konkret Alain Topor-vis. Jag har lagat lyx-morotssoppa med saffran, färskpressad apelsin och ingefärsyoghurt. Den blev en succé. Jag har pajjat ännu en mobil enbart genom att äga den och jag undrar om min beröring kortsluter. Nu sitter jag framför datorn med sovande Bebis och jobbar vidare på min musarm. Jag har inte krockat, jag har inte krossat nåt men jag har sprungit till djuraffären för att köpa kattmat. I ett par skor med hål under, i hällregn och fått knata runt i en våt socka resten av dan. Jag ska laga paj med fetaost och soltorkade tomater och med tanke på den procentuella delen av dagarna som tillbringas i köket känner jag mig väldigt huslig och Martha Stewart-lik.

Nu är det nästa morgon och jag har drömt att jag körde över en hund. Det hände vid vår brevlåda och hunden ägdes av ett gulligt gammalt par och jag förstörde deras liv. Nu har Fru tagit över bebisskiftet och jag borde lägga mig och sova en stund till men har inte riktigt ro. Vi har inga pengar, jag funderar över ifall jag kan ta mig råd att träna eller inte och var jag isåfall ska träna. Och när.

Kalt, oengagerat och inget prat om hur det känns. Bara fakta. Så som det ska vara. Jag är en flitig student.

Och hur bra blir det? När jag försöker deala. Eeeeego. Ego, ego, ego. Och j a g känner och mig och i n u t i grubbel och svart själ och m i n gegga och j a g är så speciell och DJUP. OJ, så djup är jag. Och s v å r. Framförallt svår. (Jag vill kräkas på mig).

Jag känner mig usel. Och fattar att jag inte f å r känna mig så eftersom uselhetskänslan i sig gör att jag blir ännu mer grubblig och svart.

Leva här och nu. Det måste vara målet. Bryta det inåtvända. Jag missar så mycket. Jag gör min fru ledsen, jag är en om möjligt ännu sämre bonusmamma och jag missar min lilla Bebis. På grund av ego-grubblerier. Inte OK. Para ya!

Jag var hos gratiskuratorn igår. Jag tyckte inte om det. Fast när jag tänker på det nu efteråt så fick jag kanske upp ögonen litegrann. Jag kände mig obeskrivligt ensam. För att jag inte vågar beskriva och för att jag inte riktigt kan. För att det handlar om så många saker och för att hon inte kan hjälpa mig. Och "jag måste tagga ned, inte ha såna krav på mig själv och jag är ingen dålig människa för att jag inte känner det jag tycker att jag borde känna". Nähä.

Jag känner en glimt ändå. Av hur det kunde vara, hur det kan bli. Om jag bara lyckas.

Jag har börjat särskriva ibland. Av misstag. Det är värre än att nästan krocka vid rödljus.

Gratis rödvin och oförskämt mild baksmälla.

Det har varit en händelserik vecka.

Planeringsdagar är bra på det sättet att man får åka till fina miljöer och frossa i mat och efterrätter. De är dåliga på så sätt att det kan vara svårt att hålla yrkesrollsmasken på plats. Utanför de vanliga lokalerna blir man mer sårbar och utan klienterna blir det svårt med frågan "Hur mår du?" Man bör inte lägga dagar av öppen spis och förtroliga samtal så att de infaller efter en kväll av totalt sammanbrott.

Medarbetarsamtal bör sedan inte följa direkt på detta. Där blir det ännu svårare att spela cool och fokuserad. Det kan dock gå bra iallafall, om man har en bra chef. Det har jag. Bekräftelse är verkligen allt. Mitt jobb går ut på det, jag bekräftar sisådär 30 pers under 8 timmar, varje dag. Ibland behöver jag också fyllas på. Och jag blev påfylld. Jag är inte knäpp och jag kanske till och med är lite duktig.

Sedan var det julbord med jobbet. Själv känner jag ingen skillnad på kasst vin och bra vin men det finns det tydligen andra som gör. Detta ledde till en gratis flarra som inte borde ha druckits upp. Det är en konstig grej, att se arbetskamrater och chefer aspackade. Jag har blivit gammal och beslöt mig halvtidigt för att det var lika bra att åka hem. På asocialt Cecilia-manér smet jag iväg utan att annonsera min flykt. En helt onödig fylla som borde ha undvikits. Dessutom käkar jag helst inte julmat. Det enda som landade i min mage var grönmögelost och bröd. Det är nåt med hela den där grejjen. Att se folk vräka i sig. Jag tappar matlusten totalt. Dessutom är jag ofta så upptagen med att dricka. Jag har åter igen konfronterats med mina alkoholist-tendenser. Att ta ett glas vin är aldrig aktuellt, även om det varit målet från början. Tur alltså, att jag inte längre lever ett alkoholist-tillåtande liv.

Nå, det om det. Idag har jag shoppat julklappar och ätit morotskaka. Egentligen gillar jag inte julklappsgrejjen (oh my God, jag låter så PK). Vi råkar dessutom vara förfärligt fattiga och att då se de få pengarna omvandlas till en vas från faster Gerda har aldrig varit nåt halleluja-moment. Nu spanade jag dock nyss in kontot och det verkar som att vi ändå lyckats hålla det relativt billigt. Det är bra, då är risken för ett totalt sammanbrott något mindre.

Jag har nästan kört mot rött och krockat. Jag har tappat allt man kan tappa, får ibland slängar av gamla anorexitankar och jag är en bubbla av gråt som går sönder hela tiden. Nåt står inte rätt till.