Lycka?

När Bebis somnat efter frukost, när Bonusbarn kommit iväg till skolan och Fru till sitt sjukhus. Då känner jag lycka, jag tror att det är det. Harmoni kanske. I soffan med en bok och bara jag. Med finaste plutt i rummet bredvid. Egentid på det bästa sättet, ensam fast ändå inte.

Jag funderar på det där med lycka. De senaste dagarna har jag känt mig rätt... tillfreds. Trots Kaos. Trots Fru somär ledsen, förpubertal trots och sömnbrist. Vad handlar det om? Jag kollar in på mig och oss, intensitet och en avgränsad period i livet. Som lär mig så satans mycket. Att hitta lugnet i det, att gilla kampen. Det är alltid en kamp, just nu ser min ut såhär. Kamp is the shit liksom. Meningen med att ingen är hel- att vi ska kämpa, att livet ska bestå utav det. I olika styrkor, former. Att hantera kampen och göra den till något positivt. Hitta tillfällen att ställa sig vid sidan om den. Ha makt över den, styra i den riktning där nyfikenhet och lust finns. Jävla svårt ibland, när hjulet verkar rulla av sig själv. När man bara får hänga med, betala räkningar och skjutsa och hämta. Men jag tror att det går. Att hitta lycka i och vid sidan om.

Det mesta är faktiskt ingen katastrof.

Ensamtid.

När jag tänker ensamtid så tänker jag på hur det var förut. Jag är indeed en enstöring. Även om jag oftast har haft människor att umgås med så har min ensamhet alltid utgjort den grund som jag tagit avstamp ifrån och det är den jag återvänt till. Jag har bestämt själv hur länge, hur ofta och hur mycket mänsklig kontakt som ingått i min värld. Utifrån dagsform och enligt lustprincipen. Jag har haft total kontroll på utrymmet för grubbel och introverta studier. Nu är läget ett annat. Min grund består utav det tighta livet med tre andra människor. Som är beroende utav mig och som jag är beroende utav. Helheten är större än delarna och jag har haft skitsvårt att inte dra mina gränser med kolsvart penna, igen och igen. Åtminstone för mig själv, så att jag ser. Ibland sörjer jag förlusten av kontroll och strör små stjärnor över tiden med ett hav av obegränsad melankoli. Tror att det är det jag behöver och vill ha.

Nu är Bebis och Fru på en liten ö som inte tillhör Sverige. Jag är nästan ensam hemma. Bara under tre dagar, men tre dagar kan vara en evighet. Jag inser. Att jag inte är den jag som jag var. Jag har en bild av mig själv som myself, för tre år sedan. Innan allt det här med familj. Antagligen för att det har gått så fort och för att jag inte hunnit med.

Ja, det är mysigt att få äta frukost och läsa tidningen i lugn och ro. Men det är jävligt tomt utan en bebis som kräver gröt.

(Man kan inte bara ta bort de övriga tre och tro att det är den fjärde som finns kvar. Åtminstone inte i den form som hon gick in i konstellationen med).

Ibland är jag skitless. Ibland undrar jag varför jag valde den här vägen och ibland blir jag galen både på Bebis, Bonusbarn och Fru. Bilar och pengar och skjutsningar och hämtningar, bråk och trots och att ha ansvar och vara behövd. På vardag och på att energin inte räcker till att ha ett förhållande, på att jag och Fru varken hinner eller orkar med varandra. På Skulden och Otillräckligheten. Och ofta missar jag allt det bra. Därför att jag tar det för givet. Hennes närvaro. Det fina i att hon alltid kommer och lägger sig bredvid mig, att hon luktar så gott. Att hon vill höra om min dag. Att jag kan ringa och säga "Hej, det är jag" och så vet hon direkt att det är just jag. Bebis doodeldooodlande, buskramarna och skrattet med fyra tänder.

Att vi tar varandra för givet- det kan vara nåt bra. Vi hör ihop. Och trots allt jobbigt som hänt (för det har varit en del) så är det fortfarande vi.

Det behövs egentligen bara tre dagar för att komma ihåg. För att få sakna och förstå att man har nåt att sakna. Jag inser att jag är kass på att gilla läget. Det måste jag bli bättre på. Ibland balanserar jag på gränsen till bitter och det är fan inte charmigt. Jag är rädd att Hon ska tro att jag inte älskar. För det gör jag. Det förenklar inte alltid saken men jag tror att det är bra att den ingrediensen finns med.

Mamma Plus Magsjuka Lika Med Nödslakt

Det är det absolut värsta utav de fysiska tillstånd som inte kräver sjukhusvård. Att krampa sig genom natten, med den vita hinken på golvet. Att hinna med tolv härliga kräkningar innan morgonen. Helt orättvist är det när båda mammorna drabbas samtidigt, om än med viss klimaxförskjutning. Det finns nämligen en bebis i huset som ska tas om hand, och ett bonusbarn som ska skjutsas och hämtas. Detta är nämligen fakta lika konkreta som en sten eller två, och inget som berörs på något sätt utav kräkmisären. Bara att bita ihop och göra.

Jag har precis köpt nån bok av ännu en amerikansk donna som sökt Lyckan lite varstans i världen. I Indien inser hon att man, för att hitta svaren, måste göra självuppoffrande saker som att kliva upp mitt i natten för att skura golvet på ett ashram close to U. Ha! Välkommen till mitt casa. Här kliver vi upp kring midnatt, tar upp Bebis som badar i kräks, byter sängkläder, tvättar Bebis i handfatet, slänger in Herr Kanin i tvättmaskinen. Kräks själv i en välplacerad hink, tömmer i toalett, inväntar nästa attack av galla och magsaft. Morgonen därpå kliver vi som vanligt upp 05.20, ger Bebis gröt, väntar tills det blir dags att väcka och skjutsa Bonusbarn till skolan. Bonusbarn är nämligen den ende som än så länge undkommit sjukan och detta kan bero på skidhandskarna och den rosa handspriten, verktygen i hans kamp mot bacillerna. Enlightment, vi borde redan vara där.

Psyk.

Skuld är en dum grej. Jag ska sluta med det.

Dagen har tillbringats bakom murarna. Jag och den ena vännen kunde träffas på stan och handla blommor och kanelbullar, och vi kunde vandra ut genom de låsta portarna när kaffet och pratet var slut. Den andra vännen var där när vi kom och där är hon nu. Vi Fria gick därifrån med en tung känsla av laxrosa och kräkgröna väggar, ångestinpregnerade möbler och med den där mannens hopplösa gråt i korridoren ringandes i öronen. Lite ont i magen, och trötta. Av att se fina, fina sitta där. Utanför dörren finns nämligen sol, grönt nyklippt gräs och träd med vita blommor. Hon får inte se det. Hon ska tydligen hitta livet på Haldol-söndertrampat golv och illaluktande möbler.

(Aj).

Biceps och löpband var nästa plan. Då kom Skulden in i bilden med en känsla av att ha gjort fel val. Tid kan disponeras på så många sätt och en människa kan dumt nog inte delas. Det blev en snabb, halvhjärtad genomgång avd et viktigaste för att hjälpligt dämpa det något sjukliga behovet av svett och smärta.

Min hjärna har fått input. Både positiv och negativ. Och jag har minsann finfina vänner. Jag har saker att reda ut med Tiden, för såhär kan vi inte ha det. Jag behöver liksom mer. För att hinna träffa dem och för att hinna med familj, mig själv, trädgård, bilar, de långa frukostsamtalen med Fru och allt det andra.

Världslig shit.

Lönespecifikation; 16 000 kronor.
Jag; jag tror att jag har fått för mycket pengar.
Försäkringskassan; japp, 7000 ska det vara.
Bilverkstan; 4000 kronor tack! Minst.

Och jag som faktiskt behöver äta en kaviartub varje vecka. Faktiskt.

Jag lovar härmed dyrt och heligt att sluta förpesta min omgivning med pengaångest. Åtminstone på daglig basis.

Igår var Bebis och jag ute mest hela dagen. Bebis var coolast med gula tights, knallrosa jacka med gröna ränder, tofflor. En randig solhatt från 70-talet och en vikingahjälm storlek storebror, med ena hornet uppåt och andra nedåt.

Klockan 09.10, en tisdag.

Jag har sökt ett nytt jobb. Jag sa massa puckade saker. Jag grubblar över detta med att vara den icke-födande mamman och att det är svårt ibland när det blir tydligt att det ÄR skillnad. Och det viktiga i att gilla läget, att jag spelar en annan roll i Bebis liv. Jag är fan hungrig jämt. Jag menar jämt. Jag tillbringar mina dagar i 90 graders vinkel, en Quasimodoliknande figur med en bebis framför. Och jag har ätit den i särklass godaste chokladkakan. I världen. Jag blir helt lyrisk när jag tänker på den och fattar att choklad- det är den glasklara meningen med livet som man inte behöver vrida och vända på. Sen är det det där med systemet, som man inte blir klok på. Förhållningssätt till det och delaktighet i det. Det är det där med pengarna. Fan för de där pengarna.

Jag har träffat min kära vän och det är alltid som det ska vara när vi dricker kaffe. En skitstövel har en tjej mindre och det är mycket bra. Jag pratar med min andra fina, bakom hennes inspärrningsgaller och jag pratar med hennes tjej som finns utanför. Jag och Fru ska träffa terapeut medan Bebis går på promenad med granne och Bonusbarn är argt med halsont. Det är soligt ute och jag vill helst promenera i 6 timmar men Bebis sover så jag tar en kopp kaffe till och sedan går vi nog ut och sätter oss på studsmattan eller äter gräs med fästingar i. Trots att bussen med vaccin inte kommit än.

Längta! Efter det där havet, efter uteserveringen, vinet, mötet, asfalten, ljuden utanför som gör ljuden innanför mindre ekande. Häpp!

Sylvia.

I jakt på ett nytt forum kikade jag förbi igår och det existerar visst fortfarande. Det var ju då liksom. En värld av billig öl på Kellys, krälande på golvet på Bitch. Det var Tyresö och Norsborg och den där underbara, dödliga första kärleken som jag fick men inte ändå inte. Jag sitter inte längre på Kastellholmen och spanar efter meningar men jag går en promenad med barnvagnen i skogen och letar fortfarande. Det är bara scenen som har ändrats.

Jag har så svårt att förlika mig. Med allt meck. Jag vill fortfarande bara ta på mig mina skor och gå ut. Jag borde acceptera, skratta med distans. Jag har inte kommit dit än.

Bitterfitta.

"Kära, älskade kvinna med alkoholiserad mun och kukrosa dräkt. Jag tror att jag vill säga farväl. Och kanske något mera. Något om mina insikter. Att jag förstår varför hon har blivit en alkoholiserad bitterfitta. Att det finns tusen giltiga skäl för varenda kvinna på det här jordklotet att bli såväl alkoholiserad som bitterfitta. Men det är just det som är utmaningen, att ändå fortsätta kämpa för värdighet och för rättvisa. Bitterfittan är bara en konsekvent reaktion mot ett sjukt system, en uppmaning mot att aldrig nöja sig med mindre än total jämlikhet."

Bitterfittasyndromet. Det smyger sig inte längre på, det är nu en ständigt närvarande sanning. Det är där liksom. Jag är ett monster. Sur, irriterad, tvär. Att säga "jag älskar dig" någon gång ibland täcker inte över eller upp för en dags negativ energi och "förlåt för att jag är så sur" är utnött och har tappat innehåll. Varje dag tänker jag att nu ska jag vara glad och trevlig och se det positiva och det är soligt ute och hej och hå, och schmack så hamnar alla goda intentioner i en pöl på det knarrande golvet och den gamla vanliga jag är tillbaka. Att den gamla vanliga jag har blivit den där avskyvärda, det suger. Hur blir jag botad? Hur botar jag mig? Ska jag också åka en vecka till Teneriffa och läsa Erica Jong?

Sova, vila, äta. Genast.

Trötthet med koma-intensitet har intagit min kropp.

Jag har varit på helgutflykt med Bebis. Vi körde i tre timmar för att komma till Metropolen Ingenstans där Systeryster bosatt sig med min systerdotter och någonting man skulle kunna kalla Systers Man men som mest är Systers Mupp.

Jag har precis börjat vara hemma på heltid med Bebis medan Fru finns på ett sjukhus nära dig för att bli en sån där bra sjuksyrra som man vill bli omhändertagen utav. Jag och Bebis ska nu hänga ihop dygnet runt i två månaders tid. Det går, efter en vecka, mycket bra får jag nog säga. Just Bebis-och-Jag-delen. Sedan är kaos en ingrediens i de flesta andra bitar. Men det tar vi en annan gång.

Vi bestämde oss för ett avbrott i den lilla vardag vi börjat bygga upp, vi packade ned gåstolen och AD-dropparna och drog söderut. Bebis i bilbarnstol och cerise munkjacka i baksätet, jag vid ratten, diverse sjungande människor i radion.

Väl framme fick Bebis erfara hur hårt livet måste te sig för bebisar som har storasyrror. "Sitt sa jag. SITT! Här, i hörnet långt borta, här kan du stå! Varför gör du inte som jag säger?" Systerdottern är en underbar och tokbossig brud på tre och ett halvt som älskar sin kusin. Samtidigt brottas hon med att försöka acceptera att det finns någon annan som är liten och söt och som får mammas och mosters uppmärksamhet. Lilla skruttan gör sitt bästa för att ta kontroll över situationen.

Jag och Bebis klarade oss fint i den nya miljön, utan spjälsängar, decilitermått och nattliga dans-sessioner till fungerande CD-spelare. En nyttig erfarenhet för oss båda. Vi har ätit panerad fisk med en utmärkt god fiskdressing, fikat snöbollar, lärt oss använda en ny gå-manick och Bebis har naken-snurrat som en liten Energizer-kanin. Nu är vi trötta, nöjda och glada att vara hemma.

All cred i världen till Systeryster. En bebis vid 19, med usch-grabben som hon nyss lärt känna. Hon har alltid bara varit lugn och cool, inget oooh och aaaah, gaaah och oj som jag. Hon är fortfarande så mycket lugnare och coolare än vad jag någonsin kommer bli.

Coming up; en känslomässig berg-och-dalbana. Att vara hemma med Bebis. Inte nu dock. Nu ska mer pepparkakor ätas för att tillföra energi till min dränerade kropp. Och vad fan, LA Ink var en fet miss. Hade kunnat bli så bra men vad är det för bimboskit som smugit sig in bland kick-ass brudarna?

Järpar. Och Haldol.

Vad heter det i singular? Idag åt jag en... järp? Oftast äter man väl flera, därför har frågan inte dykt upp tidigare. Idag blev det tre och ingenting ställdes egentligen på någon spets. Jag valde ändå att lägga min energi på detta en stund.

Min vän har bosatt sig på psyk där hon blir stucken med Haldolsprutor. Just nu skulle jag vilja ha en själv. Pang rakt in i låret. Eller var man nu kör in dem.

Tyvärr...

... du lever inte i en heterosexuell relation, du har inte fött ditt barn, du har inte ett fast heltidsjobb, du är egenföretagare, adoptionsdatum är inte registrerat, du har inte skickat in någon ansökan fast du säger att du har det och dessutom har du tagit ut en föräldraledig dag på en annars ledig dag utan att göra dito med dagen som följer på den annars arbetsfria dagen. Du får inga pengar.

Tack. Försäkringskassan.

Och just det. Du ska dessutom betala tillbaka 3700 kronor innan den 15:e april, du fick visst för mycket bostadsbidrag för två år sedan.

Män?

En blandning av kryddigt stearin och fräsch peelingkräm. Så luktar jag inte ofta men precis så luktar jag just nu. Morgonspa i duschen med skrubbiga vantar och lyxig egentid. Bebis och jag har frukostat, hon har somnat om, Fru och Bonusbarn har inte klivit upp och katterna syns inte till. Jag är helt ensam.

Igår; ett möte som förgyllde. Det konstiga är kanske inte att jag för första gången i mitt 28-åriga liv känner mig intresserad av en man. Det konstiga kanske är att det inte har hänt förut.

Jag har nog en hel del mansförakt. Män intresserar mig inte på något plan, jag ser dem som rätt enfaldiga, ensidiga och platta. Oförmögna till djupare diskussioner. Min bild av Manlighet Som Sådan. Sedan fattar jag också att det finns undantag, jag har bara inte tyckt att det varit värt att leta efter dem och ingen har dykt upp av sig själv.

Det krävs alltså tydligen inte så mycket för att vidga min världsbild. Språket är för fattigt - det handlar inte om vänskap, inte om kärlek. Det handlar om nåt annat. Om nyfikenhet, möte och framförallt om bekräftelse. En förälskelse på ett tredje plan. Något mycket flyktigt, outtalat.

Jag ser oftast till att ha nån, som gör rollen som det där som inte har nåt namn. Jag är rätt beroende utav det, bekräftelsen och erfarenheten. En referens, en spegel, så att jag vet att jag finns. Nästan alltid en sisådär 20 år äldre kvinna, denna gång en sisådär 20 år äldre man. Det borde inte vara så konstigt men för mig känns det revolutionerande och är en helt ny upplevelse. Vad är det jag behöver nu, som är annorlunda mot Alltid-Annars?

Jag tror att det tilltalar mig att inte bli sedd som kvinna. Han är nyfiken på vem och vad jag är, han är öppen med att han inte riktigt greppar. Och han möter mig där. Han vågar fråga, vilket ger mina egna funderingar nya infallsvinklar.

Jag har aldrig haft så djupa diskussioner med en man. Jag trodde inte att det gick.

Det är iallafall väldigt intressant. Detta.

Tokmycket snö.

Indeed.

Jag befinner mig återigen i norrländska hemtrakter. Ensam denna gång lika med nåt helt annat än det förra besöket. Imorgon åker jag tillbaka till Storstaden. Jag vet inte om jag är mer utvilad rent sömnmässigt. Att sova non-stop i tre dygn var planen. Tyvärr så har synen på normalitet kopplat till sömn blivit något skev efter det senaste årets bebisnätter. Jag vaknar bright and early kring femtiden och är övertygad om att natten är slut. Jag känner mig ändå utvilad, i själen. Påfylld. Fy fan så skönt, att ha sig själv att tänka på en stund. Att bara ta på sig jackan och skorna och gå.

Jag saknar Bebis och Fru och det blir lagom att åka hem manana. Men tiden har gått fort, det har varit helt nödvändigt och mycket bra. Att få tänka utan att tänka konkret. Att få lite distans.
Ett täcke av tankar... som jag inte hinner tänka hemma eller som faktiskt inte g å r att tänka när man är mitt i. Dessutom har jag köpt världens snyggaste Converse på 70%rea. Sånt gör mig så fruktansvärt nöjd.

Jag har bedrivit studier i heterosexuella förhållanden. Jag börjar ana vad som ligger bakom. Jag har överhuvudtaget sysselsatt mig med djupdykningar kring sexuell/ emotionell attraktion, förhållanden kopplat till bekräftelse och skapande av ett liv. Jag kan ännu inte redogöra för resultatet av grubblerierna men jag tror att världen kan vara större än jag trott.

Pladder.

Terapeuten, den där terapeuten... Som jag borde ha skaffat mig för länge sen.

Jag vet inte. Jag har det bästa som finns men just nu känns det förjävla tungt.

Jag borde ha sovit men istället fixar jag en makaronipudding.
Jag ville sitta framför datorn men väljer att ringa syster och familj som inväntar daglig rapport.
Jag skulle ha en avkopplande helg men har jobbnojjat mig till minst ett magsår.
Jag har ältat tillkortakommanden som gör ont allra längst in i själen. Sådär så att man skulle behöva Theralen.

Och så försöker jag vara positiv. Ändå. För att nån måste vara det, åtminstone lite.

"Skapad i blod, evig i bläck. Din historia, skriven på dig". Eller nåt liknande. Inte en Harleqin-roman utan en katschig reklam för Miami Ink som jag kollar på at this very moment. Så sant;

Höger överarm; identitet.
Vrist; bara för att.
Insidan på vänster överarm; framtid, på ett mycket hoppfullt sätt.
Vänster underarm; kamp.
Nacke; förändring.
Hand; evighet, omvärderingar och lite kris.

Blog in the flesh.

Just nu är det någon kunnig som fixar mig ett proffsigt CV. Bara det gör att det känns bättre. Jag är på väg. Och snart, mycket snart ska jag vara hemma med Bebis i två hela månader. Det ska bli obeskrivligt skönt. Jag vill inte ha dem i mitt huvud, de är där lite för mycket. Jag kan inte lämna kvar när jag går hem, det är psykos all over. Ett avbrott blir perfekt.

Melodifestival. Det ofrånkomliga helgnöjet. Vi konstaterade genast att Charlotte Perelli har en enorm hylla, vände blicken nedåt mot våra egna och upptäckte två stycken tavellister. Det är inte fy skam det heller.

Det är krångligt. När man hamnar i en negativ spiral, när man inte vet riktigt vad det beror på och när det därför känns svårt att göra något åt det. Jag tror att det handlar om en livskris, fortfarande. Allt, allt är annorlunda. Livet som vi kände det finns inte längre, v i finns inte längre som de vi var. Allt ska omskapas och innefatta den där underbara lilla människan som ränner runt i sin gåstol med ett stort, flirtigt smile. Jag har aldrig gjort nåt sånt förut, därav förvirringen.

Omvandligen från abstrakt till konkret, den är knepig.

Nu ska Fru mötas upp för lunch på nåt trevligt ställe. Bebis tar med egen mat som lätt värms upp i någon micro. Jag har skön träningsvärk efter det bästa passet på länge och det har visst kommit lite snö.

Då ska vi se.

Tatuering número sex är på plats. Nedersta delen av underarmen pryds utav Bebis namn, sju stycken stjärnor klättrar upp mot pekfingret och tummen. Min chef har skällt ut mig på ett vänligt och faderligt sätt.

Min käraste vän mår skit och är nu psykinnevånare. Detta gör mig mycket bekymrad och ledsen. Jag agerar terapeut åt fler än en utav de inblandade i det hela och det är inte bara lätt. Konsult i egenskap utav att ha varit på båda sidorna. Att själv vara psycho/ att ta hand om andra som är psycho. Jag hoppas att hon bara behöver nosa på botten för att sedan kunna ta sig upp. Jag saknar henne nämligen och vill att hon ska bli Riktig På Riktigt, inte bara Skuggan Av Sig Själv.

Nästa vecka åker jag uppåt igen. Ensam den här gången. Det ska sovas, ätas. Läsas. Det kommer att bli mycket tufft att vara ifrån Bebis, men just nu finns inga alternativ. Jag måste vila, annars blir det inte bra.

Hjärnbrist.

Äsch då. Vad svårt det är. Att få ned ord. Censurerade men ändå äkta. Jag äger inte just nu. Jag kan inte sätta i rätt ordning, rätt kombinationer, rätt bokstäver. Jag vet inte vad det beror på, det bara är så.

Snart; scones in i ugnen, smoothiematerial ned i mixern. Mysfrukost.

Igår; första vinkvällen på fanimej nästan två år. Fru har slutat amma och lyx med rött, gott vin till finmat, till ost och kex.

Kanske är det skönt, kanske är det lite vemodigt. Att vara tillbaka på Landet Utanför Staden. The tripp to nordligare breddgrader var otroligt värdefull. För mig, Bebis och vår relation. Hon var så modig och cool och jag var faktiskt också ganska modig och cool.

Jag har raggat upp en terapeut. Det är en bra grej som varmt kan rekommenderas. Hon anade mig därnere i geggan när jag var mitt ocharmigaste jag. Hon tycker om mig ändå, på riktigt. Vänner, inte terapeut och klient. Det finns många anorektiker men för henne var jag speciell och flera år senare finns vi fortfarande i varandras liv. Det betyder massor.

En av mina allra bästa vänner har precis gjort en störtdykning ned i en gegga som liknar den som jag befann mig i. Fast på hennes eget sätt- inte samma sak men ganska lika. Jag hoppas att hon kommer upp snart. Jag ska ropa högt, det kanske når fram. Socionomer är vi allihopa och ibland så är det minst lika mörkt i liven under och efter Socialhögskolan som hos de vi förväntas hjälpa. Då behöver man en paus och en sån har hon skaffat sig. Det är nödvändigt och bra. Imorgon kommer hon iallafall till mig på perm, för att sticka nålar i huden, på ett kontrollerat sätt. Tattoo no sex för mig, no två för henne. Jag är barnsligt förtjust, känns som julafton minst.

Det är antagligen jag. Som swooshar förbi dig på E4an i en liten Micra. På väg hem från Willys med fem kassar mat.

Mamman och Bebis i Norrland

Då var vi här. Jag rapporterar med hjälp av det nyinstallerade bredbandet som rönt stor uppståndelse.

Resan uppåt gick förvånansvärt smidigt och det kändes inte lika långt som det faktiskt var. Sedan ska vi tillbaka också, men jag försöker att deala med det då, inte innan.

Jag är inte här som "Mig", jag är här som

"Mig, Mamman Till Bebis".

Det är nåt annat och det blir så påtaglig att det är just det. Nåt annat. Bebis är en del utav mig, jag är inte jag utan oss.

Jag är trött, men jag tror att det är nyttigt. Att vara ensam ansvarstagare för Råttan, dygnet runt. Att inte ha någon Fru att rådgöra med, att vara tvungen att fatta alla beslut själv. Att vaka hela natten, utan avlastning, utan att kunna dela upp. Och jag känner så starkt... att Bebis är mitt barn, att jag är hennes förälder. Jag måste se till att hon har det lugnt och bra, bland alla nya ansikten och alla nya platser. Ny säng i nytt rum, andra människor på plats när hon vaknar. En annan katt. Det är inte lätt för den bebissjäl som trodde att världen bestod utav mammorna, storebrorsan och de där människorna som fikar på Waynes.

Fru och Bonusbarn har det bra två timmar söderut. Fru har fått sova hela nätter, har tittat på filmer utan avbrott och med ljudet hur högt som helst, har läst och ätit frukostar med lugn egotid. Det där som man förut tog för givet men som nu är höjden av lyx. Det är mycket bra, hon behöver det.

Det har gått över all förväntan med sömnen. Jag var förberedd på gallskrik nätterna igenom på grund av amningsabstinens. Men icke. Klockan nio på kvällen till klockan fem på morgonen. Så lång var den nyss avslutade natten och det är längre än vad nätter brukar vara i ett gammalt hippiekollektiv några mil utanför Stockholm. Hon klarar sig fint utan nattkäk. Stora bruden.

Bäst var att min bästa barndomsvän kom förbi igår och sa att hon fattade om vi inte hann komma förbi på den planerade fikan. TACK! Jag slåss mot det där eviga dåliga samvetet, att inte räcka till. Man hinner inte allt på kort tid och så skönt att nån förstår det och inte tar det personligt. Det är ju v å r semester, den bör inte bli till en massa plikter. Vi ska fyllas på, inte gröpas ur. Svårt också, att våga lämna över och ta emot hjälp. Svårt att låta andra pröva sina sätt med Bebis, att förstå att mina inte är de enda rätta. Att inte ge min konstanta närvaro för mycket betydelse.

På Icas parkering står en massa övergivna, rostiga bilar. Ett hyreshus är halvt nedrivet och tomma hål gapar ut mot centrum. Ett samhälle på väg mot exit. Så trist. Förut så levande och grönt, nu tomt och färglöst. Naturen är fortfarande underbar. En halvmeter snö, tio grader kallt.

(Jag skulle aldrig kunna bo här).

Det är så svårt att förstå. Den jag var. Att jag skapats till stor del utav den här platsen. Värderingarna. Upproret mot dem. 15-åriga jag som gick till gymnastiken på Vallen i skinnjacka och trasiga jeans. Guns´n Roses i uppehållsrummet och De Där Andra Liven som jag anade och drömde om. Drygt 20-åriga jag som gick på promenad med Skelettkroppen och slängde påsar med mat i containern vid Solsidan. 10-åriga jag som hängde i stallet och sov över på höskullen. Och nu är jag Mamman på besök från Storstaden.

Idag hälsar vi på Min Människa.

Norrut!

Yes. Idag tar vi den glömda, gamla E4an mot norr.

Trots eventuella, kommande sjukdomstillstånd så är vi snart på väg. Nå, snart om jag hade fått bestämma. Resten av min familj har en helt annan tidsuppfattning vilket troligtvis leder till att vi, om vi har tur, befinner oss on the road kring lunchtid.

Jag ser fram emot; att slippa allt fix, det lugna tempot, lullet. Att mina föräldrar ska få träffa och bonda med Bebis och att hälsa på Min Människa, diskutera det här livet och kanske bli lite klokare på det. Sen ska det bli lovely att promenera med vagnen i vårt lilla, lilla centrum, handla på vårt lilla, lilla ICA och stöta på människor som jag inte träffat på ett år men som ändå vet precis vad jag pysslat med sedan dess. Sånt är charmigt i två dagar. Sedan ska det fikas med Barndomsvän och Barndomsväns Mamma-

(jag-får-aldrig-några-egna- barnbarn-så- jag-handlar-presenter- till-Bebis-istället.)

Fru och Bonusbarn stannar efter drygt halva vägen och Min Käre Far hamtar mig och Bebis och kör vidare norrut. I bagaget I bring en dator. Den ska mina föräldrar få. På ett mycket charmigt sätt har de hållit sig undan alla såna där nymodigheter men nu är det dags. En laptop och en purfärsk beställning av bredband ska öppna upp för nätkommunikation och Bebisuppdateringar.

Fru får sova hela nätter, jag får inte sova men istället blir det Bebisbonding och chockavslut på amningsgrejjen. Det blir bra.

Luftbubblor.

Äsch. Just nu är jag ordlös. Jag vill mest äta upp många Marabou mjölkchoklad med luftbubblor. Vilken genialisk grej.

Mammor och pappor och hur det blir.

Min nya favoritplats är framför köksbordet. Inte TV:n, inte datorn. Jag kompletterar med vitaminer, mineraler och andra nyttigheter. Och alla de där kaffekopparna... några är på väg att bytas ut mot te. Träning: lagom.

Jag fattar. Att det är allvar. Att de där "fssst"... "sssssf"... som hörs i hjärnan inte bör passera obemärkt. Tröttheten på kvällarna, it´s back. Den där förlamande, som inte lämnar utrymme för dialog eller kompromisser, den som bara slocknar.

Jag försöker vara cool, lyssna på Förnuft och inte Känsla. Egentligen är det inte ens det, det är gamla spår... som bara rullar på. Som är så svåra att bryta. Mönstren. Prestationskåtheten. Som i slutändan leder till noll prestation at all. Som nåt slags betongblock i skallen. Jag är en knepig människa.

Bebis har blivit rädd för att sova. Vi snackar livrädd. Konstigt, fast inte egentligen. Besvärligt: yes. Och oroligt. Den där lilla skruttan... så mycket känslor i henne, kring henne. Igår började vi räkna dagis. När det är dags. Då kommer magontet. Lämna bort henne, den lilla, lilla. Inte än, men efter sommaren. Bebis, i sin orangea klänning och vita strumbyxor... med det där skrattet. Aoutch. Och när fick hon storbarnsfötter?

Mammor tar ut den största delen utav föräldraledigheten. Man kan tycka att det är konstigt att papporna inte vill, kan, kräver sin del. Jag tycker det. Att det verkar lite bäng att inte vilja vara hemma och lära känna. Men det är så lätt att tycka och det är så mycket som gäller Systemet. Jag är oxå Mamman, men inte den Barnafödande Mamman. Hela graviditeten och den första tiden är så fokuserad på den som har/ har haft bebis i magen.

Det handlar dels om detta; jag känner inte att jag har samma rätt till de föräldralediga dagarna eftersom jag inte fött Bebis och eftersom de som föder bebisar verkar vara de som räknas mest.

Det är dels en praktisk grej som handlar om ekonomi. I vårt fall har jag fast jobb, inte Fru. Det är alltså mycket enklare, mer praktiskt och mer ekonomiskt att hon är hemma mest.

Vi har löst det bra. Tack vare att jag skaffat barn med en frilansande brud har jag kunnat vara hemma en eller två dagar i veckan under hela tiden. Jag kommer dessutom att vara med Bebis på heltid i två månader. Det känns helt OK. Intressant ändå, att min känsla är att jag inte har samma rätt. Att jag ska vara tacksam för de dagar jag "fått".

Yeah, yeah.

Det är svårt också, att förstå varandras världar. Varandras trötthet. Den fysiska och den psykiska.

Hon; med Bebis hela dagarna. Deadlines och träning. Mamma till sonen med allt vad det innebär.

Jag; jobb hela dagarna med prestation och grejjer, en värld av psykoser, Bebis på kvällarna. Relationen till Bonusbarnet med allt vad det innebär.

Och tillsammans; allt det praktiska. Känslorna. Att få ihop oss och allt. Att räcka till. Och så det där med sömnen.

Varning för negativ kärringenergi.

Bebis är sjuk och jag är sjuk. Jag lyckas inte få henne att somna och då är jag en dålig mamma. Speciellt dålig på fredagar då jag har jobbat fyra dagar och knappt hunnit vara med Bebis, jag tycker att hon nästan inte känner igen mig och tror att hon har glömt vem jag är. Det där med att vara "den jobbande mamman". Ibland suger det.

Dessutom är jag sådär allmänt kass just nu. Igår kröp jag upp bredvid Fru när jag skulle sova och snyltade närhet, sedan rullade jag över på min sida och snyftade väldigt tyst och var allmänt ynklig. Idag förstod jag att PMS hade nåt med saken att göra, fast det förklarar inte allt.

Min strategi i helgen skulle vara; att göra en massa roliga, påfyllande aktiviteter. Inte tänka utan mata själen full med godis, så kanske det andra skulle försvinna av sig själv. Jag sysselsätter mig för mycket med sånt där tänkande, det är det som gör mig förvirrad och borttappad. Så långt har jag kommit i min analys. Poff, så var halsontet där och idag kom snuvan. Lagen om Alltings Jävlighet.

Idag har varit ännu en dag. Intressant- lite grann. God- jovars. Grubblig- yes baby. Maniska kvinnor- har funnits med, precis som linssoppa. Jag driver det där med självinsikt längre än någon före mig. Så mycket att sikten inåt grumlas helt. Jag borde ha skaffat en terapeut för länge sen, nu är jag redan för intrasslad. (Eeeego). Sen var det ett bra samtal som inkluderade en diskussion om mina dubbla budskap.

När man ska söva en bebis så hatar man;

* Telefoner. Mest av allt. Vad vill alla människor?

* Bilar. Vi bor på landet. Vad gör alla bilar här? Åk hem.

* Högljudda grannar precis utanför Bebis fönster.

* Katter som river ned.

Nu blir det Tip Top.

Pah!

Jaha. Nu har jag börjat på fyra olika inlägg den senaste veckan och inget har jag slutfört. Jag är bäng, väck, trött och hamstern har varit död länge. Ja herreguuuuud, vilket vrak.

Såhär då. Snabbt, innan tråden trasslat ihop.

Hotstone-massage. Lovely, det var moi och det var Fru och en masserande brud med heta stenar, olja, tryffel. Apelsinjuice, bastu och scrub. Det var andas och kreativitet och själ. Lite

"Vi borde ha skickat med broccolipastan!"

Sen var det bara skönt.

Så photoshoot till artikel och i en studio på söder får man input och Bebis var inte helt lättflörtad men snyggast i hela världen ändå. Det finns andra sätt att leva på och det verkar trevligare att sälja sig för nåt man brinner för, som ger stjärnor, adrenalin.

Vi är en mycket fin familj med rosa bakgrund.

Fika med Exet. Konstigt är det. Att man delat allt i dåtid, lite tid passerar och poff! där sitter två andra människor med väldigt jätteskilda liv i nuet. På väg hem i bilen tänkte jag att jag borde känna mig melankolisk men jag kände mig mest inte alls. Det var mer "sparrissoppa eller chili con carne, sparrissoppa eller chili con carne?"

Och fan vad mitt värde sitter i min prestation. Jag blir galen. Jag vill inte säga nåt, jag vill bara gå. Gå, gå, gå. Gaah.

Tandborstar.

Inget speciellt alls.

I lördags diskuterades socionomernas oförmåga att tala först, lyssna sedan. Kan man få det klassat som yrkesskada?

Jag drabbas av akut längtan efter universitetet. Jag vill swooshas sisådär tre år tillbaka i tiden, till när jag längtade efter att komma dit jag är nu. (Man är aldrig nöjd). Då svor jag över csn, extrajobb, 19 kvadratmeters studentlya och tyngden av kommande tentor. Men oxå; dagar som tillbringades hur som helst. Nån gång då och då några timmar i sal, resten när jag ville och det var fikor på stan, långa grubbliga promenader och hängande i cafeterian med Den Blonda Skånskan och Den Andra Skalliga. Det var rödvin, nya kunskaper och ett homoland med flytande ramar. Idag; är arbetslivet en heterovärld med Svenssongränser. Jag behöver elchockas med sånt som ingår i mig. Och jag behöver hitta ett nytt jobb.

Igår var jag trött på det sjuka sättet. Sådär jag-somnar-stående-och-det-är-inte-nåt-jag-bara-
säger-utan-det-kan-faktiskt-hända. Det tycker jag inte om. Nu är jag vaken, Bebis och Fru sover fortfarande, jag har använt den utnötta maskinen, ätit kaviarfrukost och läst facktidning. Idag åker Fru och Frus Exman till diverse roligheter på BUP medan jag och Bebis promenerar kring hästhagar.

Jag fick ett album med foton från min möhippa. På ett av korten, med ett vinglas på en brygga nära Gröna Lund, ser jag lyckligare ut än jag någonsin sett mig förut. Fånig som satan, men lycklig.

Igår lämnade vi bort Bebis i två timmar. Vi passade på att ta en fika på egen hand. Och vi längtade efter Bebis. Jag är en fruktansvärt daltig mamma, jag måste stoppa mig.

Jag tror att jag har blivit gammal. Det där

"oj, är du 27, du ser mycket yngre ut!"

har bytts ut mot

"oj, är du bara 27, jag trodde att du var äldre".

Några har försökt prata om att det handlar om mognad men det är bara en omskrivning för rynkor, ringar under ögonen och om jag hade haft hår; gråa slingor. Egentligen gör det inget, jag har längtat efter att bli pensionär sen jag var 15. Jag ser ålder som nåt befriande och tänker att efter 40 blir det nog lugnare. Jag vill gärna tro det. Inget negativt alltså, på det sättet. Jag måste bara ut(om?)värdera min egen identitet. Från 11-årig pojkspoling till 27-årig vuxen?

Det är nog i och med Bebis. Äldre på ett sätt, yngre på ett annat. Som Systerdotter, snart fyra år; "Nä mamma, jag är inte tre år gammal. Jag är tre år ny".

Rachel Ray lagar kycklingsoppa ute i vardagsrummet och Bebis rethostar, på sitt nya språk.

Mia Törnblom, mig kan du inte bota.

Det skulle kunna vara såhär; jag kanske har nån personlighetsstörning, paranoid schizofreni eller nåt neurologiskt.

Det skulle oxå kunna vara såhär; de kanske faktiskt är surkärringar.

Kan man köpa sig fri med insikt? Om jag är medveten om att det kan handla om mig, betyder det då att det inte gör det?


Jag bad min kära vän K att hjälpa mig i kampen. Surkärringarna är många, jag kan inte ta dem på egen hand. Hon ville gärna och sa att hon var perfekt för jobbet eftersom "it takes one to know one". Och idag när jag jobbröjde, insåg jag att det är precis så det är.

My God, jag är en riktig bitterfitta. Det är dom också, men det spelar ingen roll. Jag hatar när människor inte kan hantera och gilla olikheter. Men jag då? Jag kan inte acceptera d e r a s olikheter. Man får bara vara olik om man är lik mig. Olik på mitt sätt. Lika med ingen olikhet alls.

Jag försvann in i ett tillstånd av djupt grubbel, på skogspromenaden och över fiskgrytan. Jag funderade på min önskan om ett enkelt och okomplicerat liv. Och hur konstigt det är att den önskan alltid leder mig in den ena komplicerade tillvaron efter den andra. Jag vet inte om mina liv faktiskt är så virriga som jag upplever dem eller om det är så att mitt virriga huvud får dem att verka galnare än vad de är. Det kan man fundera på. Medan klienterna pratar om att Olof Palmes mördare sände meddelanden till dem från en portuppgång close to U.

Jag hade nåt mer på gång. Det handlade om att det nog handlar om att den aktuella kärringheten får mig att känna mig oduktig. Egentligen hatar jag kanske inte kärringarna utan min egen dåliga självkänsla. Jag skippar det eftersom jag lyckades hälla upp ett glas vin av tvivelaktigt ursprung och ska alltså ägna mig åt det. Ikväll dricks det vitt på Roxy med mina brudar.

Och nej, det finns ingen som helst poäng med att halva texten är större.

Limousine.

Jag har åkt flashig limousine med neon och champagne.

(Nananananaaaaana. Nananana).

Det har varit en intensiv helg. Systeryster på barnvaktsbesök, mycket flådigt 60-årsfirande av Svärmor. Igår kväll var vi trötta, jag och Bebis. Och dissade den 25-åriga dag som tillhörde Frus bror. Man orkar bara så många sociala sammanhang. Vi badade, käkade gröt och katrinplommon och kollade på stjärnor istället.

(Nanananananaaaaaa. Nananana).

Man vågar inte glädjehoppa och tro att det är en trend. Men halleluja om det är så. Bebis har sovit de senaste tre nätterna. I SIN säng, med bara två eller tre matstopp. Jag tror att hon kände på sig. Att två sammanbrutna mammor skulle ha varit hennes, om hon inte gett oss vila. Fru kan inte sova ändå, hon har glömt bort hur man gör. Hon har vant sig av. Jag har inga såna problem.

(Nananananaaana. Nananana).

Det är den där duktigheten. Fortfarande. Jag undrar vad den står för. (Har du kastat några stenar i djupet, och sett dem singla ned i spiraler?)

En tom kaffekopp från igår. Kanske ny tatuering, fika med min saltkarstjuvande vän? Recensioner ska skrivas och fotografier ska fixas. Steg ska tas, i leran här ute eller i centrum. Micran ska tankas. Jag tror att jag ska laga halloumi och jag har skjutsat bonusbarn och nu sover Fru och Bebis. Imorgon ska jag redogöra för ett icke så givande samtal med en psykos och (lite) med kvinnan bakom. Det är inte alls svårt att få dagarna att gå. Betyder det nåt speciellt? ADHD-katten dricker Bebis badvatten, granen är utkastad. Numera har vi låst dörr på natten och jävlar vad mycket papper som ska till återvinning. Och faktiskt- det finns andra perspektiv i en flaska vin.

Jag är inte helt säker på att jag saknar snön. Jag kanske tycker om det gråa och gröna.

Jag är en barkbåt som driver mellan grenar och stenar och en nattfjäril är min besättning. Egentligen.

(Nananananaaana. Nananana).

Rapport från Bebis-bubblan.

Alltså. Jag är så in i helvete trött. Och inte på det trött-trötta sättet, mer som Trött På Amfetamin. Hur tar man sig igenom en arbetsdag när man har sovit... säger jag en timme så tar jag i? Och när det handlar om den elfte natten i rad? Vilka intelligenta tankar delar man med sig utav på morgonmötet, vilka smarta grejjer kan man kläcka? Mest ... "öööh"? Det är då man blir manisk, det är då man röjer runt som en tornado och fixar hela veckans praktiska göromål på en eftermiddag. Det är då man blir fruktansvärt osympatisk och det är då man hatar Hon Den Där mer än någonsin. Alla som klagar över att de är trötta ska strypas långsamt.

Det är b a r a jag som är trött. Bara.

Mamman dansar, Bebis somnar. Mamman förflyttar sig smidigt och vant till sovrummet och vaggan. Bebis sänks ned, vaknar till. Mamman vänder rätt, rättar till och rumpklappar försiktigt. Bebis snusar igen. Mamman lyfter bara fötter från golv så tyst det bara går, tänker kanske, kanske i hemligt hopp. Kryper ned i stor, varm säng

och Bebis "OÄÄÄÄ, wääääää, oääääh!"

Mamman upp, lägger tillrätta, rumpklappar

och Bebis "OÄÄÄÄ, wääää, oäääääh!"

Mamman; MEN BEBIS!!!! Argt och frustrerat. Lyfter upp och vaggar

och Bebis; "OÄÄÄ, wääää, oääääh!"

Mamman och Bebis in i köket, på med radion och dansadansadansa. Bebis somnar och Mamman förflyttar si smidigt och vant till sovrummet och vaggan. Bebis sänks ned, vaknar till. Mamman vänder rätt, rättar till och rumpklappar försiktigt. Bebis snusar igen. Mamman lyfter bara fötter från golv så tyst det bara går, tänker kanske, kanske i hemligt hopp. Kryper ned i stor, varm säng

och Bebis; OÄÄÄ, wääää, oääääh!". Igen. Igen och igen och igen. Och igen och igen och igen och igen.

Jag är TRÖTT! Jag är så överjävligt, satans trött!

Darra!

Ångest. Sån där riktig, överjävlig, sjuk. I natt. Jag drömde vaket om ett täcke Theralen.

Dödligt rädd blir jag. Jag vägrar känna sådär mer. Sorry, ångesthelvete. Jag vill inte inleda nåt förhållande, jag är inte intresserad av nån engångsgrej.

(När man blir en liten svart, ovärdig fläck. Den allra sämsta, på allt. Ful också).

Jag har redan varit sån, i flera år. Jag vet att jag har det i mig. Jag lärde mig hantera, jag tog mig ut. Så länge jag bara är smått ångestladdad så är det OK. Det borde vara en hyffsad kompromiss, det borde räcka så.

Det handlar nog till viss del om sömnbrist. Jag känner mig inte trött numera, det har gått över, det är way beyond. Nu är det mer apati, melankoli och en urholkad själ. Det där som blir när Kropp förvägras Basalt behov. Förut handlade det om mat, nu handlar det om sömn. Och, antagligen, nya krav. Som jag prestationsångestnojjar över. Man kan aldrig få full pott på den här tentan och jag är ingen om jag inte vinner. Ett nytt liv som kräver nya saker. Inte samma betygsskala, inga flervalsfrågor. Hur ska jag veta, om jag räcker? Och more important; (vem) blir jag om jag inte gör det?

Det stormar utav bara helvete, vi har vinterbonat så gott det går. Fru, Bonusbarn och Bonusbarnpappa kör Lasergame i stan. Jag och Bebis softar framför öppna spisar. En riktig och en kischig på låtsas.

Lilla unge.

Egentligen behöver jag inte dansa mer men jag dansar ändå. Framför spegeln, och Bebis sover. Den lilla ängelen, så trött. Bulldogskinder som blivit slappa, pussmun och en sked banangröt på byxorna.

Hon är ganska jobbig. Hon låter mig inte sova och oftast kräver hon mat p r e c i s när vi ska sätta oss för att inta näring anpassad för såna som har tänder. Hon låter, snorar, bajsar. Kissar på mig, tvingar mig att lyssna på Dolly. Och ändå. Mitt hjärta och...

Aoutch! Min stjärna, min superstar. Skratt tills hon kiknar, tittut och NÄMEN!?

Inga spöken i din värld, baby. Jag ska göra mitt bästa (även om jag aldrig kan lyckas).

Redan. Sex månader och fötter dubbelt så stora. Hon sitter nästan själv i badkaret och hon styr med sin ratt, även om hon bara kan backa. Det är inte så noga.

Ibland är jag rädd. Att jag är för ego. Att jag inte tar tillvara. Som jag borde. Att jag sätter mig framför datorn så fort hon sover. När jag borde snusa på skalligt bebishuvud och titta på peace och putmun. Jag kan inte alltid ta in allt som är hon. Hon är alltid mer. Och vips, så är hon en trotsig treåring och en kaxig brud på femton.

Att vara mamma är rädsla. Inte räcka till, göra fel och göra fel fel. Vara för hård, vara för mjuk. Inte kunna ge henne det hon behöver, inte kunna se henne som den hon behöver bli sedd som. Inte kunna skydda. Mot allt som finns utanför.

Skugge har rätt. Också. Det är fan ingen picknick och det finns stunder när det inte känns värt det.

Men det är det alltid.
Min lilla trucker, min prinsessa.