Bitterfitta.

"Kära, älskade kvinna med alkoholiserad mun och kukrosa dräkt. Jag tror att jag vill säga farväl. Och kanske något mera. Något om mina insikter. Att jag förstår varför hon har blivit en alkoholiserad bitterfitta. Att det finns tusen giltiga skäl för varenda kvinna på det här jordklotet att bli såväl alkoholiserad som bitterfitta. Men det är just det som är utmaningen, att ändå fortsätta kämpa för värdighet och för rättvisa. Bitterfittan är bara en konsekvent reaktion mot ett sjukt system, en uppmaning mot att aldrig nöja sig med mindre än total jämlikhet."

Bitterfittasyndromet. Det smyger sig inte längre på, det är nu en ständigt närvarande sanning. Det är där liksom. Jag är ett monster. Sur, irriterad, tvär. Att säga "jag älskar dig" någon gång ibland täcker inte över eller upp för en dags negativ energi och "förlåt för att jag är så sur" är utnött och har tappat innehåll. Varje dag tänker jag att nu ska jag vara glad och trevlig och se det positiva och det är soligt ute och hej och hå, och schmack så hamnar alla goda intentioner i en pöl på det knarrande golvet och den gamla vanliga jag är tillbaka. Att den gamla vanliga jag har blivit den där avskyvärda, det suger. Hur blir jag botad? Hur botar jag mig? Ska jag också åka en vecka till Teneriffa och läsa Erica Jong?