Exakt så.

Hon sa det så bra. Det är inte så att man är tom. Man är så full att inget kommer ut. Eller in. Inga ventiler och inga påfyllningskanaler. Och precis så är det. Jag tror att jag har fingrar fulla av ord men... nada. Ingen början, ingen poäng och inget avslut. Inget som är färdiggrubblat, knappt påbörjat. Knappt formulerat. Förut när nån frågade hur jag mådde svarade jag alltid ärligt. Sådär, jättebra, inte på topp kanske. Nu svarar jag alltid samma sak; Jotackdetärbrahurärdetsjälv? När började jag med det? Och den avgörande frågan är kanske inte "hur mår du" utan "hur mår vi"?

När man har hittat sidor hos sig själv som man inte tycker om, varför är det så jävla svårt att göra nåt åt dem? När jag vet att jag i n t e vill reagera som jag gör, när jag hatar min tendens att driva varje tillstymmelse av känsla till sin spets; varför kan jag inte bara sluta göra så? Vad är poängen med att lära känna sig själv och förstå sig själv? Om man ändå inte kan göra nåt åt sig själv. Jag vill vara cool och lugn. Jag vill inte vara en känslobomb som exploderar lite här och där, helt utan kontroll. Jag föraktar det. Mig. När jag blir sån. Jag försöker gå undan och dölja men är genomskinlig som ett glas direkt efter Yes-behandling i maskin. Vips har nåt litet blivit jättestort.

Fast jag är rädd. Jag blir så ledsen över att höra att hon känner sig död. Ja, jag är också less på Dr Phil, Oprah och Rachel Ray, den överjävligt käcka bruden med den stora munnen. Jag saknar också egentid, jag saknar oss som vi var, energi, det okomplicerade eller åtminstone det mindre komplicerade. Jag saknar mig själv, lugn. Värme och toppar och dalar. Vi har en bebis och vi borde vara överlyckliga. Vi ÄR överlyckliga. Över att ha fått just henne, den underbaraste bebisbruden i hela världen. Vi älskar henne. Men hur fan blir det med allt annat? Hur får man till det? Och hur tar man sig ur den här negativa spiralen? Hur hittar man nya värden, nya identiteter? Idag har jag gått i skogen med dödskallemössan.

Jag facebookar.

Jag bakåtsträvade och ville inte ha ännu ett distraherande beroende. Ha! Det är lite intressant, det måste medges. Det är intressant att snoka och hela grejjen är intressant. Leta upp människor man inte träffat på åtminstone tio år. Tio år för mig är nog cirkus 5 olika liv. Man blir "vän" med dem och vips så är man någon. Den som kan namedroppa mest när den dör vinner, typ. Jag vinner inte för vissa har flera hundra namn, jag har 17. Utav dem är väl en handfull vänner på riktigt. Fast 17 ser bättre ut än 5.

Jag kikade in hos Therese, en av de populäraste tjejerna under hela skoltiden. När jag var in första gången så stod det att hon gillade "women"och bland hennes vänner fanns flera som hon hade dejtat. Förvånad först men ju mer jag tänkte på det, desto mer troligt verkade det och jag tänkte gå in på hennes sida igen och flatbonda lite. Då hade hon ändrat, till "men".

Jag har kollat in hos Stefan och Lars, från låg, mellan och högstadiet. De finns kvar där, i det lilla norrländska brukssamhället. Och känner fortfarande alla de andra, som fanns då. Som tydligen finns fortfarande. Så konstigt det där. Att de lever vidare. (Idag dras inga slutsatser och det finns inga poänger, det konstateras bara.) Ibland sörjer jag. Att jag inte kunde, att jag inte kan. Leva sådär. Det verkar tryggt och bra på ett sätt- att inte vidga världen. Här skulle jag lite käckt kunna skriva att meningen med livet kanske inte är trygghet och lugn. Men det kan ju också vara så... att det är precis det som är meningen.

Sen har jag spanat på mitt ex sida. Hon har också träffat en ny brud. Det var (gosh) nästan två år sedan det tog slut och jag är ju gift och har barn och grejjor. Ändå känns det lite vemodigt. Jag funderar mycket. På vilka personer jag har varit. På vilka personer jag har varit med. Helt schizat faktiskt, så många olika liv. Och det känns lite konstigt att nån annan åker i hennes bil och sover i hennes säng, även om jag absolut inte skulle vilja göra det. Jag sörjer kanske mer mig själv än henne, den jag var då.

Nåväl. Nu ska jag bege mig ut med min träningsvärkande kropp. Inatt har det varit elvaårskaos i vårt hus och nu har min fru och bebis i overall begett sig iväg med horden mot deras egna hem. Inte en sekund för tidigt. Övernattningsparty för elvaårsfyllande bonusbarnet. Herregud vad de LÅTER. Så mycket ljud. Utan mening. Bröl liksom. Den som hörs mest vinner. När de dessutom satt i sig tre kassar godis (jag menar ICA-kassar) så gör sockerruset att det hela blir sisådär 1000 ggr värre. Nu har de som sagt åkt, jag har ungefär en timme för mig själv och den ska utnyttjas till max. Så mycket jag vill hinna med att det nästan blir stressigare att få egentid än att nojja över att jag inte har nån sån. En promenad ska jag iallafall hinna med, jag drar direkt.

Och det där med Therese får jag fundera vidare på. Hon är helt klart flata och det var tydligen nåt som gjorde mig väldigt intresserad. Jag vet inte vad som är så intressant egentligen. Att jag, som kände mig fel och konstig hela skoltiden och inte fattade nånting om det där med killar och kärlek, kanske inte var ensam om det. Kanske att den populäraste bruden delade förvirringen. Vad synd att vi inte visste redan då. Då kanske det hade varit lättare att härda ut. Och vad synd att hon fortfarande inte kommit ut ur garderoben.

Mitt problem- jag har listat ut det. Är att jag har så svårt att gilla läget.

Linda Skugge.

Föräldraledig dag. Jag och Katten Som Alltid Skadar Sig försöker dela skrivbordsstol och det går sådär. Fru och Bebis har lagt sig för att försöka sova lite till. Jag har kollat in Försäkringskassan, fått magsår och bestämt mig för att värdefullt tidsslöseri är bättre. Oviktigt livsviktigt. Det är så mycket praktiskt. Ibland blir jag patetiskt offer och tycker att allt är mitt fel, sen inser jag att jag måste rycka upp eller rycka av.

Jag tänker att jag borde skriva konkret och berätta. Jag gjorde ett försök. Sen inser jag att jag inte vill. Jag kan, men jag vill inte. För mitt i allt det praktiska så är det så flummigt och ogreppbart. Jag byter en blöja och vi planerar vem som ska sjutsa och hämta men det är inte det vi gör egentligen. V I har alltid varit så abstrakta. Det har varit vår relation. Samtalen om sånt där som man knappt pratar om. Om stenar och mening och död och botten och hav och identitet och hopp och tvivel. Det där som verkar psykotiskt om man inte förstår. Beröring och ömhet. Nu är det inte så. Kärleken är djupare på ett sätt; vi har gjort nåt stort. Det största. Vi kommer att finnas i varandras liv jämt och alltid, vi har ett barn ihop. Det ser annorlunda ut nu och det kommer att se annorlunda ut igen imorgon, nästa vecka och nästa månad. Vi lever våra liv ihop. Vi delar allt, mer än förut. Men vi delar mindre själ. Just nu. Vi hinner inte prata. Och det ÄR så mycket praktiskt som måste fixas innan det är möjligt att prata om nåt annat. Så är det och man måste inte gilla läget men man måste acceptera och göra vardagen till liv istället för livet till vardag.

Jag saknar bekräftelsen i ögon. I ord. Och i kropp. Ibland blir det svårt att veta var man har varandra. När man inte pratar och inte har hud. Extra svårt när det ska fungera med bonusbarn. När det inte gör det. Det är fan så svårt att räcka till.

Mina ögon krampar. Jag borde nog göra en synundersökning.

Bostadsförmedlingar.

Usch. Den senaste tiden. När man inte kan, när man inte vet. Som att gå på en halvlyckad kombination av Remeron och Zeldox. En massa tankar och känslor instängda, outredda, ensamma. E n s a m. Jag känner mig så jävla ensam. Glasbubblemänniska i Eldorados aluminiumfolie. Man ser varken in eller ut.

Jag tar mig själv på så jävla stort allvar. Ha!

Biffstroganoff som utlöser katastrofer. När man inte kan följa impulsen att springa, när man måste leta, leta, leta lösningar. Och det lugnar sig ju, efter ett tag. Men mitt i paniken och skräcken över att inte vara bra nog, inte kunna vidga sina gränser till att omfatta mer så ser man ingen annan utväg än att kolla in bostadsförmedlingar. Trots att man inte ser det som ett alternativ. Trots att man måste få göra det ändå. Det är fan det svåraste jag någonsin gjort. Bonusgrejjen.

Det har gått några dagar nu, det har lagt sig. Jag vill inte ens tänka på det och jag kan inte formulera. Det. Nåt. Eller nåt. Jag försöker skriva nåt klyschigt, som låter bra och hoppfullt. Det blir bara just klyschigt. Jag älskar min fru. Det vet jag. Det är bra att jag vet det.

Biljävel.

Jahapp. Nu blir jag bitter. Det är fan inte rättvist. Jag sålde OKZ, min skrotiga BMW från -89 och köpte mig en trygg och fin Ford Focus Combi -02. För att slippa cirkus en 5000-kronorsräkning i månaden på sönderrostade bensintankar och diverse påhittiga och finurliga fel. Imorse, när min fru skulle skjutsa bonusbarnet till skolan, så rasar fönsterrutorna på den fina Ford Focus Combin -02 ned. Och går inte att få upp igen. I iskall bil till verkstad som meddelar att det kommer att kosta x antal tusenlappar. Och just nu, när vi verkligen hankar oss fram på föräldrapenning och halvtidslön för att kunna vara hemma med bebis så mycket som möjligt. Det är fan inte rättvist, det är det INTE. Här börjar offertänket och jag undrar vad vi gjort för fel, varför nån jävlas med oss. Charmigt och härligt.

Den senaste tiden har vi;

* fått använda våra bröllopspresentspengar till att betala en räkning från FörortsnamnsHem. Ett fall för Uppdrag Granskning. Vi får betala ca 15 jävla tusen för att flytta ut. De tar betalt för allt, småfel som knappt är några fel. De får en helrenoverad lägenhet, vi får ingen bröllopsresa. Häpp! Tack, SurkärringsMargareta.

Ja, OK då. Jag kan faktiskt inte komma på några fler stora ekonomiska katastrofer de senaste månaderna. Inte sen vi sålde BMW:n, då var varje vecka en katastrof. Men damn, det är tufft att överleva. Jag vägrar att jobba heltid med en liten råtta hemma. Jag vill känna henne, inte komma hem halv sex och vara halvdöd. Vi har en vän som är ekonom. Hon lyfter 50 000 i månaden. Gud så orättvist. Vi är avundsjuka och missunsamma.

Nåväl. Jag hanterade de avlidna fönstren med lugn. Förut bröt jag ihop varenda gång. Nu bryter jag ihop för andra saker istället.

Mr Ingalls bryter också ihop hela tiden. Då måste det vara OK.

Föräldragrupp och pappans roll.

Snuvan och febern har nästan lagt sig och jag börjar likna nån slags människa igen. Den jävliga förkylningen slog klorna i Bebis också men även hon är på bättringsvägen. Hyffsat symptomfria bestämde vi oss för att vara med på återträffen med föräldragruppen i fredags. Alla bebisarna hade kommit och det var dags att visa upp dem. Vår var självklart den finaste. Vacker kan man inte kalla henne, däremot fruktansvärt söt. Hon ser ut som en liten farbror, en Knut. I sin robotbody och sina gröna velourbyxor med stjärnor är hon priceless. Prinsessa på sitt alldeles egna sätt.

Nåväl. Vi tyckte att den där föräldrautbildningen var rätt värdelös. Vi blev förskräckta över de andra parens präktighet och kände direkt att vi inte skulle bli bästa vän med nån utav dem. Japp, vi dömde ut dem snabbt, fördomsfullt och hårt. Det var dessutom ingen talför skara vilket ledde till kompakta tystnader där diskussioner borde ha förekommit. Hursom. Barnmorskan frågade om vi saknat något på kursen. Min fru tog då upp bristen på pappafokus. Papparollen berördes nämligen inte alls. Och nu, på återträffen, konstaterade jag att papporna satt som stumma fiskar (jag med, och jag får väl räknas till Föräldern-Som-Inte-Fött-Barnet-Gruppen). Det känns inte som att vår åsikt efterfrågas. Dekorationer, stöd? Vad fan, vi ska också bli föräldrar. Jag fattar att det är m e r fokus på de födande mammorna då det händer så mycket med deras kroppar. Men resten då? Jag kände mig fruktansvärt oviktig och onödig i sammanhanget och det är synd att gå in i något så viktigt med den känslan.

Nu har vi fått kallelse till nån efter-födelsen-föräldragrupp där man diskutarar allt som händer när Bebis kommit. De kommer att träffas på tisdagar klockan ett. Som en pappa sa- "Det är ju att säga- pappor göre sig icke besvär." Javisst, de jobbar ju oftast då. Jag med. Varför inte lägga det i slutet på dagen så kan man kanske komma ifrån jobbet en timme eller två? Det är inte konstigt att mammorna tar ut störst del av föräldraledigheten. Det är ju de förväntningarna som genomsyrar allt. Mamman är viktigast, pappan är ett bihang och ett nödvändigt ont.

En ny rubrik, idag fanns det ett visst innehåll i fluffet.
MAMMA-BONDING.

Min fru har börjat fika med andra mammor ibland. Det är jättebra, hon behöver det. Man blir knäpp av Oprah, för att inte tala om Rachel Ray. Att utbyta erfarenheter på Waynes coffee är bättre än att lära sig laga mat på 30 minuter av en hysterisk fjolla. Jag önskar att jag också hade nån erfarenhetsutbytare. Just nu känner jag mig fruktansvärt ensam och obekräftad. I m i n roll. Jo, jag har nog en del gemensamt med papporna. Men det är mycket som är annorlunda. Jag känner ingen som är Den Andra Mamman. Ingen som kan prata om otillräckligheten man kan känna över att inte kunna trösta sitt barn, trots att man har bröst. Bröst som inte kan amma. Rädslan över att bli just Den Andra Mamman. Att bara bli Någon Extra. Att bli ifrågasatt av omgivningen, att inte bli sedd som En Riktig Förälder. Att gå igenom en adoptionsprocess. Jag saknar någon att diskutera relationen med, hur det blir mellan mamman och mamman. För det blir annorlunda. Nu finns vi inte för varandra i första hand, vi finns för Bebis. Man orkar inte ge på samma sätt, man är så trött jämt. Man hinner inte prata och hinner man så blir det mycket praktiskt. Förut pratade vi i timmar och timmar, om abstrakta grejjor. Man hinner knappt ta i varandra. Jag känner mig identitetslös och obekräftad. Det suger. Bekräftelse är Det Viktigaste. ALLT handlar om det och jag försvinner nästan utan det.

Sånt borde man också ha pratat om på föräldragruppen. (Notera den fina återkopplingen till första rubriken). Att amma- det får man lära sig på BB. Vi kunde ha ägnat några av de timmar som var vigda åt detta till att prata om hur det faktiskt blir istället. Det är inget rosa skimmer. Det är helt underbart. Också. Det betyder inte att det är lätt. Det ställer allt på sin spets. Man kan tappa bort sig själv. Och varandra.

Oh well. Igår var jag in till stan för första gången på år och dag. Jag fikade med min fina vän Madde och vi konstaterade att det var ett halvår sen sist. Jag konstaterade också att den gången för ett halvår sen var sista gången som jag var ute och fikade överhuvudtaget. Strax därefter drog Cirkus Bebis igång. Idag hade vi slut på mat men lyckades fixa nån slags lunch. Imorgon ska jag på nån konferens och förhoppningsvis äta gratis lunch mellan projektpresentationer. Jag har lyssnat på "Jag hugger i sten" i bilen och glömt plånboken hemma. Jag är rätt ocharmig och tvär.

Nä. Så tråkigt. Jag är rätt låg idag. Nästan ledsen faktiskt. Jag skulle behöva bli ompysslad, kanske få en bit morotskaka med hög glasyr.

Fortsättning igen.

Och sen var det...

BB

Jag fick oxå stanna kvar. Detta var en glad överraskning, jag trodde att det oftast var så att bara den födande mamman fick stanna eftersom det alltid verkar vara sån platsbrist. Här skulle man kunna göra en lång utläggning kring detta. Att tvingas åka upp till Sundsvall med Bebis halvvägs ute verkar till exempel inte vara helt genomtänkt. Varför inte se till att det finns fler platser när tillgången uppenbarligen inte motsvarar efterfrågan? Nåt annat man skulle kunna uppehålla sig vid, på samma tema, är akuten. Mycket opassande namn. Eftersom man alltid får vänta minst 4 timmar så bör man se till att inte komma in med nån direkt akut åkomma. Nåväl, nu är ju inte detta nån debattartikel utan en förkyld berättelse om Bebis första tid. Så...

BB var skönt. Man fick goda mellanmål, man fick stänga omvärlden ute och existera i en bebisbubbla. Kärringen i matsalen var en bitter sak men det fanns många trevliga människor oxå. Bebis var väldigt gul och varje dag togs grymma blodprov. I de små händerna. I huvudet. Att se dem stasa den lilla skallen fick både mig och Bebis att gråta. Vi sov inte alls. Var tredje timme skulle den lilla med blöjan upp till armhålorna väckas. Matdags. Sen tog det minst en timme att slutföra matningen och så var det bara två timmar kvar till nästa omgång. Bebis var så liten, så liten. Storlek 40 var för stor. Man fattade liksom inte. Man fattade ingenting. Sen så trodde man att man förstod men det gjorde man inte ändå. En typ av förvirring som inte går att placera eller beskriva. Och här kommer vi lite in på nästa rubrik. Förvirringen kring Två-Mammor-Grejjen. Vi blev aldrig bemötta annorlunda på DS. Däremot började VI fejsa ett stort problem som vi inte förutsett. Vi hade diskuterat igenom allt, trodde vi. Vi hade identifierat det som kunde bli rörigt och problematiskt. Trodde vi. Det som vi pratat om blev dock aldrig föremål för konstiga känslor. Fast jobbiga känslor dök upp. I massor.

FÖRSTA TIDEN HEMMA

Att komma hem var en chock. Vem ska ta hand om den där bebisen? Hur ska vi hinna med allt annat? Bonusbarn och ta hand om katter och hem och vänskaper och hinna svara i telefon och laga mat och att inte få äta frukost i lugn och ro och att aldrig hinna prata med varandra eller röra vid varandra? Vem är du i detta? Och vem är jag? För mig, som inte fött barnet, blev det en chock att upptäcka alla känslor kring att vara Mamma På Mitt Sätt. Avundsjukan. Jag kunde inte amma, jag var inte oumbärlig. Jag kände att min fru helst ville ha Bebis själv. Att jag fick hålla henne på nåder. Och jag blev inte den där mamman som jag tänkt. Jag blev nån slags MAPPA (mamma-pappa) och jag fick inte den där självklara relationen med Bebis. Konstigt egentligen. Att jag inte reflekterat över detta innan. Även om man levt utanför normen under större delen av ens liv så är man lätt normstyrd när det gäller familjen. När jag tänker mamma så tänker jag på de mammor jag känt. Min egen mamma, min syster. Och min mammaroll skiljer sig enormt mycket från deras. Jag har mer gemensamt med papporna. Tyvärr så känner jag inte så många män... typ inga faktiskt. Och min situation skiljer sig lite från deras oxå. Jag tror att de blir föräldrar med en visshet om hur det kommer bli. Med en vetskap om att deras roll skiljer sig. De förväntar sig inget annat och har andra pappor som förebilder. Jag ville mer. Jag ville ha mycket mer. I början var det nästan krig om Bebis.

Min tanke var (och det vågar jag knappt skriva) att jag skulle åka till Danmark och "skaffa ett eget barn". Min frus tanke var "det är ju mitt barn!" För henne blev det också väldigt påtagligt att hon lever homosexuellt, att vi skiljer oss från mängden och är "annorlunda och lite konstiga". Hon har tidigare varit gift med en man och varit "vanlig". Hennes familj och närmaste vänner vet att hon är gift med en tjej men inte alla andra. Hon har aldrig mött samhällets syn på det hela. Att ringa försäkringskassan och dra hela historien och möta deras; "eeeh..... jag måste gå och fråga nån annan" blev skitjobbigt. Att svara på allas frågor om hon träffat en ny man, vem som var pappa till bebisen likaså. Hon ser sig inte som flata utan som en människa som älskar en annan människa som råkar vara av samma kön. Helt plötsligt fick hon Den Lesbiska Identiteten tillskriven sig, utan att ha valt det själv. Omvärlden tycker att hon är flata.

Vi funderade båda på vad vi gjort. Om vi skulle fixa detta.

Ett halvår senare... forts.

Det kommer att bli några inlägg. För att sammanfatta. Nästa rubrik är;

BEBIS.

Bebis var på G, ända från vecka 20-nånting. Vi trodde aldrig att hon skulle kunna vänta därinne så länge som hon faktiskt gjorde. Det blev x antal resor till akuten för Bricanyl. Intravenöst, i tablettform och alla andra former som finns. Detta skulle tydligen bromsa upp det hela. Min modiga Fru tog sig igenom åtta månaders konstant lidande. Alla krämpor som man kan få. Sista gången vi åkte in trodde vi att det var ännu ett rutinbesök. Det visade sig dock att Bebis låg jättelångt ned. Läkaren hade aldrig sett en bebis ligga så långt ned utan att förlossningen startat. Vi fick inte åka hem men på KS fanns inga platser. Vi hörde Sundsvall nämnas, det var tydligen fler som bestämt sig för att föda just då. Som tur var så fick vi plats på Danderyd där Fina fick ligga i en vecka med Bebis nästan mellan benen. Fast på insidan. Till slut kom hon. Njursmärtorna började på natten, jag slog hastighetsrekord till DS och de satte igång förlossningen.

Det var en konstig upplevelse indeed. Först ganska lugnt. Vår manlige vän som medverkat till Skapandet Av Bebis kom. Vi två varvade vakandet med att sitta ute i korridoren med varsin hörlur och kolla på "Hjälp!" på hans I-pod. Efter några timmar ökade intensiteten. Dropp vreds upp, smärtor ökade. Jag vet precis när Den Gravida Mamman bestämde sig för att sluta hålla emot och bara ge efter. Hon grep lustgasen, tog ett djupt andetag och sa -OK. Och så började Bebis komma ut. Bara huvudet först. En konstig syn. En smurfblå, kladdig sak. En väldigt sned näsa. Sen resten. Modigaste mamman. Som lyckades. Jag klappade och fanns. Den braiga barnmorskan som stannade kvar trots att hon slutat. Och sen det sista av den lilla människan. Jag klippte navelsträngen, den sega som blödde på mina händer, torkat blod som satt kvar ganska långt efteråt. Ett snabbt skrik. Sen låg hon bara där, på magen. Tittade. Min frus första kommentar; Vad är det där? Vad ful hon är! Jag tyckte att hon var... kanske inte vacker. Men det mest underbara jag sett ändå. 44 centimeter, 2595 gram lätt och det största miraklet. Ur fem-milliliterssprutan kom en sån där.

Fruktdrinkarna och varma chokladen var det godaste jag någonsin druckit.

Ett halvår senare...

Det var ett tag sen. Jag försökte kopiera över en update men misslyckades. Det kan bero på den febriga, frossiga fluffhjärnan. Det kan oxå bero på att tillståndet har blivit kroniskt. Nåväl. I detta casa någonstans ute på landet bor numera ytterligare en person. I´m talking about Bebis-Tyra. Det har funnits noll tid och noll energi till att skriva om hela resan. Mer intensiv än heroin. Det du, Drougge. Fast på ett bra sätt. Den lilla varelsen... hur beskriva? Jag spaltar upp, det passar mitt på-gränsen-till-Asperger-sätt.

Detta har hänt;

GIFTA;

Inga detaljer, bara såhär. Vi hade finfina planer. Vackraste platsen nere vid vattnet. De bästa människorna. Mat, musik, en slags präst och fina kläder. Dagen innan krockar vi nästan. Sedan ramlar ett träd över vägen så att min fru fastnar med bilen en bit hemifrån. Höggravid Älskling är beordrad planläge för att inte Bebis ska ploppa ut men vi lyckas få hem henne. Senare åker jag in till centralen för att hämta Syster och Systerdotter. Mobil ringer och det är Blivande Fru som skriker. Av smärta. Nåt med njurarna, vi får aldrig veta vad. Och Bebis på utgång. Lilla jag bryter ihop, ser bröllopet drunkna och springer till KS. Från city. En chockad hjärna funkar inte bättre än så, att tänka ut transport blir för mycket och med sina egna ben kommer man fram. Blivande Fru är neddrogad och ser två stycken utav mig. Hon får spendera natten i sjukhussäng och vad som händer sen är just då ovisst. Morgonen efter åker jag och ett mindre sällskap bort till festlokalen för att förbereda ett eventuellt bröllop. Jag gråter hela tiden och ser mig själv sitta där vid hedersbordet, med en tom plats vid min sida. Grattis på bröllopsdagen. Min underbara vän ser att jag inte kan vara där och hon skjutsar mig i ilfart till KS där vi, två timmar före bröllopet, får veta att jag får ta med mig den Blivande Frun hem. Påtänd av Gud-Vet-Vad, men hon får följa med hem. Vi åker i en vit Jeep och Älskling kräks, vi kommer hem och Älskling kräks. Och kräks och kräks. Jag dricker vin och tar på mig vit klänning. Och sen, på nåt förunderligt sätt, vänder det. Hon piggnar på sig, litegrann. Vi har en skitrolig kväll. Underbart väder, underbara människor, fin cermoni. Min Fru orkar nästan hela kvällen. Jag dansar och badar. Älskar mina underbara Människor som fixat iordning allt medan vi var på sjukhuset. Resultatet; jag är gift och fixar iordning ett album med minnen som alltid kommer att finnas.