Igår eldade jag på OKZ´s bensinlock som frusit stenhårt. Jag eldade och eldade men fan tro att det gick. Till slut lyckades vi överlista honom med hett vatten och låsolja och segern var ett faktum. HA! Sen fick bensinlocket vila inomhus över natten, jag litar inte alls på OKZ när det gäller sånt där. Mitt liv... är en nervkittlande thriller.

Och annars... fan, jag är lite orolig för min hälsa. Efter resan till akuten för några veckor sedan på grund av total avsaknad av blod så trodde jag att jag hämtat mig, att det liksom gått över av sig själv, med hjälp av tabletter. Men icke. Jag har numera blod men blodet är i kasst skick. Man måste nog ta reda på varför det är som det är. Jag vill mest stoppa Huvud I Sand och sjunga nananananana och hålla för öronen. Jag tänker benmärg, cancer och allt jävligt. Det vore så snopet lixom- här har jag levt ett liv på en självvald gräns mot Död och nu, när jag äntligen vågar leva och har det så jävla bra. Då. Blir jag sjuk. Nå, det kan ju vara nåt helt ofarligt oxå, no need to be dramaqueen. Fast när jag tänker på det, vilket jag undviker att göra, så blir jag väldigt liten. Jag ska ju ha en liten knodd strax...

Muppen växer och frodas tror vi. Min flickvän börjar känna lite att den rör sig nu. Otroligt coolt. Jag tok-oroar mig så fort hon får lite ont i magen men försöker att inte låtsas om. Och så oroar jag mig för att hon ska äta för lite och träna för mycket, stressa för mycket och inte vila tillräckligt. Jag får bita mig i tungan för att inte bli helt outhärlig. Vi funderar på namn och längtar till ultraljud.

Idag; har jag ett huvud sprängfylld med psykotiska världar och en mage fylld av micro-sprängd moussaka. Det ni.

Jahaja... Jag har en morfarskofta som faktiskt inte får mig att se ut som en morfar, iallafall inte på det dåliga sättet. Alla krockar med mig, det är inte jag som krockar med dem och det kan vara så att jag inte har några som helst kognitiva förmågor. Vi har haft strömbrott och eldat, idag har jag sovmorgon och återhämtar mig från gårdagens totala nedfrysning som blev resultatet av en "härlig promenad med korvgrillning i det sköna vintervädret". Ha! Jag har eventuellt tröttnat på att styrketräna vilket gör att min identitet känns mycket osäker och nu vill jag handla Kläder Till Mupp. Börjar våga tänka så. Lite. Och snart ska vi kolla in Dolly!

För tillfället befinner jag mig på mitt Djupt Hatade Jobb. Jag har lidit svidande nederlag i Whist såväl som Fia samtidigt som jag desperat pimplat kaffe. Jag är därför en speedad, arg varelse som behöver puckla på nåt. Jag borde inte hålla på med något överhuvudtaget som innebär att jag kan förlora, åtminstone inte om jag ska umgås med människor efteråt. Jag borde nog inte jobba med människor överhuvudtaget, det känner jag mer och mer. De är inte alltid så charmiga. Ofta har jag fullt upp med att vara en själv. Ibland tror jag inte ens att jag tycker om dem. Illa att jag är socionom.

Nåt jag tycker om däremot. Är muppen i magen. Den är nu 13 veckor och 2 dagar. Gosh. Jag ska... bli mamma. Om allt går som det ska, vilket jag knappt vågar tro än. Pratade med systerdotter Alva 2 år igår och den lilla skrutten berättade mycket inlevelsefullt om sin snögubbe och om dagis och pulkan och godis. Och så fattade jag helt plötsligt... att jag kanske oxå ska ha en sån där. Fast även om jag förstår ibland så förstår jag inte. Det kan man nog inte.

... och alla bär vi halsdukar från KappAhl.

Nu planerar vi bröllop. Så smått. Min husläkare var ingen läkare alls och de glömde bort mig. Jag har ledsnat på bulgur och falafel och äter numera fisk, soppa och sånt. Tomatsås och stavmixer är farligt och mitt hår eller bristen på hår är alltid ett hett ämne. Det är konstigt det där. Att kvinnlighet verkar sitta i håret. Och det är inte längden som avgör, inte enbart. Har man kort hår i frisyr så är det OK. Skalar man bort hela skiten så är det inte OK. Jag tänker mig att det beror på att man signalerar att man inte bryr sig om att piffa. Att man inte lägger tid på att göra sig så snygg som möjligt. Och hår står tydligen för kvinnlighet mer än bröst. Jag har bröst men inget hår. Ändå uppstår ibland tvivel på min könstillhörighet. Jag har vänner som har långt hår men inga bröst alls. Ingen undrar någonsin ifall de är tjejer eller inte. Mycket skumt. Nå. Nog.

Jag klev nästan på en hund när jag skulle på pendeln iförrgår. Det är mycket dumt att tränga sig först in i tåget när man Reser Med Pudel. Det är också mycket dumt att göra av med alla pengar så att man inte har råd att betala sin bensin. Då är man tvingad att kliva på hundar på pendeltåg.

Knodden har nu legat i magen i tre månader. Vi hoppas att det betyder att den tänkt stanna därinne så länge som man tydligen behöver för att komma ut med alla tillbehör.

Jag sitter i en knivig jobbsituation. Jag skulle vilja gå på dagen, säga tack och adjö du överjävliga chef. Tack för den här tiden, jag har hatat varenda dag. Och här är numret till en bra terapeut. Tyvärr så är det lite svårt. Snart ska jag gå igenom en adoptionsutredning. En fast anställning som nåt så vuxet som socionom låter aningens bättre än A-kassa. Och så det där med föräldrapenning och grejs. Nå, man ska inte gnälla. Har jag hört. Det håller jag inte med om. Gnälla ska man, annars går man sönder. Det bör dock vara med måtta. Annars går man oxå sönder, bitterkärringvirus. Det ska man passa sig för, det kan bli kroniskt.

Nu tänkte jag citera Winnerbäck men det tänker jag inte göra. Så att du vet.

På måndag ska jag ut och dricka öl med min flickväns ex-man. Nästa helg ska jag göra ett besök i utelivet. Eventuellt. Jag har tränat sönder ryggen men det låtsas jag inte om och min rumpa vill ha massage. Jag har varit mammig och kokat varm choklad till gamla män. Jag längtar efter vin, det blir inte så mycket sånt just nu. Jag är lite svartsjuk utan anledning och promenerar utan MP3 och lyssnar på tyst. Fisken på badrumsgolvet är på plats igen, jag drar ur alla sladdar och försöker inte ens låtsas att jag är normal.

Häpp!

Det är aldrig nåt bra på TV såna här dagar. Såna här trettondagar. Jag skulle vilja äta. Tablettasken kostade 17 kronor och inte 13, jag får inte eld i kaminen, batterierna i MP3spelaren tog slut och jag skulle precis ha hunnit med pendeln om det inte varit en kilometerlång kö till den enda biljettlucka som var öppen. Jag skulle köpa kängor men affären stängde tidigare och jag hann inte hitta några bra. Då började lilla jag att gråta. Idag är jag surkärring, labil och dan. Det är det här med graviditet, det måste det vara. Konstigt att jag är mer gravid än min flickvän som har knodden i magen. Varför heter alla surkärringar Margareta? Förutom jag då. Och varför känns det så tomt och ska det vara så? Jag går inte med på att alla dagar inte är bra. Faktiskt. Och det här med jobb. Går jag inte heller med på. För tänk om jag inte vill. Jag abdikerar från ambitiös-flicka-rollen. Jag borde städa för städa ska man. Tvätta och sånt också. Jag gnäller för att jag har för mycket att göra och när jag har för lite att göra så krisar jag för det. Jag tycker inte om att det blir för mycket förutsägbar vardag och jag blir förskräckt och irriterad när jag måste frångå den och när nåt inte blir som jag planerat. Bäng. Jag.

Ibland får jag dåligt samvete. För att jag inte är speciellt svart längre. För att jag inte springer omkring i själsliga avlopp och klaffsar i sörja av Terralene och Sobril och svält. Jag blir möjligtvis lite halv-okontrollerat grå och gnällig men oftast har jag det rätt bra. Jag vet inte ens om jag skulle kunna bli toksvart igen. Jag tror inte det. Och jag vill inte. Ändå... känner jag mig tråkig ibland. Saknar lite. Som att det var det där som gjorde mig lite intressant. Speciell. Halvdöd... men speciell. Jag är typ vuxen. Jag ska göra om julgranen till en väg upp till huset. Så.

Jag är jättefel i många sammanhang och det är liksom min grej. Ändå kan jag bli så rädd ibland. För att vara fel på fel sätt, utan att ha valt det själv. För att vara svag. Speciellt inför henne. Ibland blir jag rädd, att jag ska bli så rädd för det att jag ska dra. Bara för att jag visat mig liten.

Tänk... om man kunde byta ut Tone Bekkestad mot en rakad butch.

Jag funderar lite på att vara snäll. Det gör jag. Och på människovärde. Om nån är okänslig och inte bryr sig om; har man rätt att behandla personen hur som helst då? Om man ser att hon mår dåligt; har man rätt att skita i det och låta bli att fråga hur det är egentligen? Får man tänka att det är OK att snacka ännu mer skit om henne ändå, eftersom hon ju brister i så mycket? Gruppdynamik är rätt kasst. För om jag skulle visa att jag ser och finns där så skulle jag nog bli utesluten av de andra. För henne ska man inte tycka om för allt är hennes fel, jämt. Vi mot henne. Ganska mycket ÄR hennes fel, faktiskt. Men inte allt. Och hon är en människa ändå. Som kanske inte pallar jämt. Jag vet inte. Men jag är fan inte nöjd med mig själv och hur jag hanterar det här. Jag blir inte så vacker inuti.

Fruktansvärt labil. Är jag. Min flickväns gravida hormoner smittar. Jag är oxå ett hormonmonster. Världen går under väldigt lätt numera. Jag är osäker på allt, vill äta konstiga saker, gråter för minsta lilla och kroppen beter sig konstigt, på det obehagliga sättet. Ett par som består av två brudar med gravidhumör. Det är inte alltid det lättaste. Men tänk... att den är kvar därinne, knodden...

Nu; potatisklyftor i ugn. Bilen och jag har varit på verkstadsterapi för att deala med det som inte funkade på besiktningen. Det har blivit lite för mycket av det där nu och nu hänger han jävligt löst. En helt omotiverad semesterdag är slut. Jag sticker ett gem i ögat och förundras över att det gör ont. Så.

Idag är jag dålig. Det var jag förresten igår oxå. En riktigt, riktigt dålig och värdelös brud. Det kanske är fullmånen. Eller så är det den tiden på månaden. Eller så är jag faktiskt precis såhär kass.

Så; bilen gick igenom besiktningen imorse. Nätt och jämt, men ändå. Min babe har inte mått lika illa och har inte haft ont i magen idag. Oron för den blivande knodden är inte fullt lika dödlig och vi har en dejt med MVC imorgon för lägeskoll. Det är på riktigt lixom. Bra. Kaffet är gott, jag har äntligen fått träna mig död efter julstängt på gymmet, jag hade en röd ros på mitt nattduksbord igårkväll när jag kom hem och telefonen är inte alls trasig. Bra. Typ.

Jag... däremot. Är värdelös.

Jag... är lat för att jag har tagit ut semesterdagar bara sådär, utan att ha nåt speciellt planerat. Det får man inte för man borde prestera. Speciellt när man är jag. Då är det vad man gör.

Jag... sviker förtroenden och snackar skit. Fan, vuxna människor... Arbetstid; heltid, 8 timmar/dag. Anställningsform; tillsvidare. Arbetsbeskrivning; snacka skit. Från 8 till 16. Man blir svart. I själen, i ögonen. Och munnen. Hur gör man? För att ställa sig utanför? Jag trodde att det skulle gå men det gör det fan inte. De här sidorna av mig själv vill jag inte veta om.

(Jag... är inte den charmigaste jag känner).

Just idag, jag vet det. Det har säkert gått över imorgon men just nu. Vill jag bara gråta. Gråter jag. Håller jag tyst för om jag öppnar munnen så blir jag svag. Är min kropp äcklig och mina tankar fel och allt som är jag är odugligt. Värt förakt. Och det är sånt där praktiskt som ska fixas och listor som växer och jag blir paralyserad och handlingsförlamad ansvar och GAAAH! och vill bara lägga mig ned och bli omhändertagen. Fixad. (ibland vill jag det).

Fast... för fan.