Pah!

Jaha. Nu har jag börjat på fyra olika inlägg den senaste veckan och inget har jag slutfört. Jag är bäng, väck, trött och hamstern har varit död länge. Ja herreguuuuud, vilket vrak.

Såhär då. Snabbt, innan tråden trasslat ihop.

Hotstone-massage. Lovely, det var moi och det var Fru och en masserande brud med heta stenar, olja, tryffel. Apelsinjuice, bastu och scrub. Det var andas och kreativitet och själ. Lite

"Vi borde ha skickat med broccolipastan!"

Sen var det bara skönt.

Så photoshoot till artikel och i en studio på söder får man input och Bebis var inte helt lättflörtad men snyggast i hela världen ändå. Det finns andra sätt att leva på och det verkar trevligare att sälja sig för nåt man brinner för, som ger stjärnor, adrenalin.

Vi är en mycket fin familj med rosa bakgrund.

Fika med Exet. Konstigt är det. Att man delat allt i dåtid, lite tid passerar och poff! där sitter två andra människor med väldigt jätteskilda liv i nuet. På väg hem i bilen tänkte jag att jag borde känna mig melankolisk men jag kände mig mest inte alls. Det var mer "sparrissoppa eller chili con carne, sparrissoppa eller chili con carne?"

Och fan vad mitt värde sitter i min prestation. Jag blir galen. Jag vill inte säga nåt, jag vill bara gå. Gå, gå, gå. Gaah.

Tandborstar.

Inget speciellt alls.

I lördags diskuterades socionomernas oförmåga att tala först, lyssna sedan. Kan man få det klassat som yrkesskada?

Jag drabbas av akut längtan efter universitetet. Jag vill swooshas sisådär tre år tillbaka i tiden, till när jag längtade efter att komma dit jag är nu. (Man är aldrig nöjd). Då svor jag över csn, extrajobb, 19 kvadratmeters studentlya och tyngden av kommande tentor. Men oxå; dagar som tillbringades hur som helst. Nån gång då och då några timmar i sal, resten när jag ville och det var fikor på stan, långa grubbliga promenader och hängande i cafeterian med Den Blonda Skånskan och Den Andra Skalliga. Det var rödvin, nya kunskaper och ett homoland med flytande ramar. Idag; är arbetslivet en heterovärld med Svenssongränser. Jag behöver elchockas med sånt som ingår i mig. Och jag behöver hitta ett nytt jobb.

Igår var jag trött på det sjuka sättet. Sådär jag-somnar-stående-och-det-är-inte-nåt-jag-bara-
säger-utan-det-kan-faktiskt-hända. Det tycker jag inte om. Nu är jag vaken, Bebis och Fru sover fortfarande, jag har använt den utnötta maskinen, ätit kaviarfrukost och läst facktidning. Idag åker Fru och Frus Exman till diverse roligheter på BUP medan jag och Bebis promenerar kring hästhagar.

Jag fick ett album med foton från min möhippa. På ett av korten, med ett vinglas på en brygga nära Gröna Lund, ser jag lyckligare ut än jag någonsin sett mig förut. Fånig som satan, men lycklig.

Igår lämnade vi bort Bebis i två timmar. Vi passade på att ta en fika på egen hand. Och vi längtade efter Bebis. Jag är en fruktansvärt daltig mamma, jag måste stoppa mig.

Jag tror att jag har blivit gammal. Det där

"oj, är du 27, du ser mycket yngre ut!"

har bytts ut mot

"oj, är du bara 27, jag trodde att du var äldre".

Några har försökt prata om att det handlar om mognad men det är bara en omskrivning för rynkor, ringar under ögonen och om jag hade haft hår; gråa slingor. Egentligen gör det inget, jag har längtat efter att bli pensionär sen jag var 15. Jag ser ålder som nåt befriande och tänker att efter 40 blir det nog lugnare. Jag vill gärna tro det. Inget negativt alltså, på det sättet. Jag måste bara ut(om?)värdera min egen identitet. Från 11-årig pojkspoling till 27-årig vuxen?

Det är nog i och med Bebis. Äldre på ett sätt, yngre på ett annat. Som Systerdotter, snart fyra år; "Nä mamma, jag är inte tre år gammal. Jag är tre år ny".

Rachel Ray lagar kycklingsoppa ute i vardagsrummet och Bebis rethostar, på sitt nya språk.

Mia Törnblom, mig kan du inte bota.

Det skulle kunna vara såhär; jag kanske har nån personlighetsstörning, paranoid schizofreni eller nåt neurologiskt.

Det skulle oxå kunna vara såhär; de kanske faktiskt är surkärringar.

Kan man köpa sig fri med insikt? Om jag är medveten om att det kan handla om mig, betyder det då att det inte gör det?


Jag bad min kära vän K att hjälpa mig i kampen. Surkärringarna är många, jag kan inte ta dem på egen hand. Hon ville gärna och sa att hon var perfekt för jobbet eftersom "it takes one to know one". Och idag när jag jobbröjde, insåg jag att det är precis så det är.

My God, jag är en riktig bitterfitta. Det är dom också, men det spelar ingen roll. Jag hatar när människor inte kan hantera och gilla olikheter. Men jag då? Jag kan inte acceptera d e r a s olikheter. Man får bara vara olik om man är lik mig. Olik på mitt sätt. Lika med ingen olikhet alls.

Jag försvann in i ett tillstånd av djupt grubbel, på skogspromenaden och över fiskgrytan. Jag funderade på min önskan om ett enkelt och okomplicerat liv. Och hur konstigt det är att den önskan alltid leder mig in den ena komplicerade tillvaron efter den andra. Jag vet inte om mina liv faktiskt är så virriga som jag upplever dem eller om det är så att mitt virriga huvud får dem att verka galnare än vad de är. Det kan man fundera på. Medan klienterna pratar om att Olof Palmes mördare sände meddelanden till dem från en portuppgång close to U.

Jag hade nåt mer på gång. Det handlade om att det nog handlar om att den aktuella kärringheten får mig att känna mig oduktig. Egentligen hatar jag kanske inte kärringarna utan min egen dåliga självkänsla. Jag skippar det eftersom jag lyckades hälla upp ett glas vin av tvivelaktigt ursprung och ska alltså ägna mig åt det. Ikväll dricks det vitt på Roxy med mina brudar.

Och nej, det finns ingen som helst poäng med att halva texten är större.

Limousine.

Jag har åkt flashig limousine med neon och champagne.

(Nananananaaaaana. Nananana).

Det har varit en intensiv helg. Systeryster på barnvaktsbesök, mycket flådigt 60-årsfirande av Svärmor. Igår kväll var vi trötta, jag och Bebis. Och dissade den 25-åriga dag som tillhörde Frus bror. Man orkar bara så många sociala sammanhang. Vi badade, käkade gröt och katrinplommon och kollade på stjärnor istället.

(Nanananananaaaaaa. Nananana).

Man vågar inte glädjehoppa och tro att det är en trend. Men halleluja om det är så. Bebis har sovit de senaste tre nätterna. I SIN säng, med bara två eller tre matstopp. Jag tror att hon kände på sig. Att två sammanbrutna mammor skulle ha varit hennes, om hon inte gett oss vila. Fru kan inte sova ändå, hon har glömt bort hur man gör. Hon har vant sig av. Jag har inga såna problem.

(Nananananaaana. Nananana).

Det är den där duktigheten. Fortfarande. Jag undrar vad den står för. (Har du kastat några stenar i djupet, och sett dem singla ned i spiraler?)

En tom kaffekopp från igår. Kanske ny tatuering, fika med min saltkarstjuvande vän? Recensioner ska skrivas och fotografier ska fixas. Steg ska tas, i leran här ute eller i centrum. Micran ska tankas. Jag tror att jag ska laga halloumi och jag har skjutsat bonusbarn och nu sover Fru och Bebis. Imorgon ska jag redogöra för ett icke så givande samtal med en psykos och (lite) med kvinnan bakom. Det är inte alls svårt att få dagarna att gå. Betyder det nåt speciellt? ADHD-katten dricker Bebis badvatten, granen är utkastad. Numera har vi låst dörr på natten och jävlar vad mycket papper som ska till återvinning. Och faktiskt- det finns andra perspektiv i en flaska vin.

Jag är inte helt säker på att jag saknar snön. Jag kanske tycker om det gråa och gröna.

Jag är en barkbåt som driver mellan grenar och stenar och en nattfjäril är min besättning. Egentligen.

(Nananananaaana. Nananana).

Rapport från Bebis-bubblan.

Alltså. Jag är så in i helvete trött. Och inte på det trött-trötta sättet, mer som Trött På Amfetamin. Hur tar man sig igenom en arbetsdag när man har sovit... säger jag en timme så tar jag i? Och när det handlar om den elfte natten i rad? Vilka intelligenta tankar delar man med sig utav på morgonmötet, vilka smarta grejjer kan man kläcka? Mest ... "öööh"? Det är då man blir manisk, det är då man röjer runt som en tornado och fixar hela veckans praktiska göromål på en eftermiddag. Det är då man blir fruktansvärt osympatisk och det är då man hatar Hon Den Där mer än någonsin. Alla som klagar över att de är trötta ska strypas långsamt.

Det är b a r a jag som är trött. Bara.

Mamman dansar, Bebis somnar. Mamman förflyttar sig smidigt och vant till sovrummet och vaggan. Bebis sänks ned, vaknar till. Mamman vänder rätt, rättar till och rumpklappar försiktigt. Bebis snusar igen. Mamman lyfter bara fötter från golv så tyst det bara går, tänker kanske, kanske i hemligt hopp. Kryper ned i stor, varm säng

och Bebis "OÄÄÄÄ, wääääää, oääääh!"

Mamman upp, lägger tillrätta, rumpklappar

och Bebis "OÄÄÄÄ, wääää, oäääääh!"

Mamman; MEN BEBIS!!!! Argt och frustrerat. Lyfter upp och vaggar

och Bebis; "OÄÄÄ, wääää, oääääh!"

Mamman och Bebis in i köket, på med radion och dansadansadansa. Bebis somnar och Mamman förflyttar si smidigt och vant till sovrummet och vaggan. Bebis sänks ned, vaknar till. Mamman vänder rätt, rättar till och rumpklappar försiktigt. Bebis snusar igen. Mamman lyfter bara fötter från golv så tyst det bara går, tänker kanske, kanske i hemligt hopp. Kryper ned i stor, varm säng

och Bebis; OÄÄÄ, wääää, oääääh!". Igen. Igen och igen och igen. Och igen och igen och igen och igen.

Jag är TRÖTT! Jag är så överjävligt, satans trött!

Darra!

Ångest. Sån där riktig, överjävlig, sjuk. I natt. Jag drömde vaket om ett täcke Theralen.

Dödligt rädd blir jag. Jag vägrar känna sådär mer. Sorry, ångesthelvete. Jag vill inte inleda nåt förhållande, jag är inte intresserad av nån engångsgrej.

(När man blir en liten svart, ovärdig fläck. Den allra sämsta, på allt. Ful också).

Jag har redan varit sån, i flera år. Jag vet att jag har det i mig. Jag lärde mig hantera, jag tog mig ut. Så länge jag bara är smått ångestladdad så är det OK. Det borde vara en hyffsad kompromiss, det borde räcka så.

Det handlar nog till viss del om sömnbrist. Jag känner mig inte trött numera, det har gått över, det är way beyond. Nu är det mer apati, melankoli och en urholkad själ. Det där som blir när Kropp förvägras Basalt behov. Förut handlade det om mat, nu handlar det om sömn. Och, antagligen, nya krav. Som jag prestationsångestnojjar över. Man kan aldrig få full pott på den här tentan och jag är ingen om jag inte vinner. Ett nytt liv som kräver nya saker. Inte samma betygsskala, inga flervalsfrågor. Hur ska jag veta, om jag räcker? Och more important; (vem) blir jag om jag inte gör det?

Det stormar utav bara helvete, vi har vinterbonat så gott det går. Fru, Bonusbarn och Bonusbarnpappa kör Lasergame i stan. Jag och Bebis softar framför öppna spisar. En riktig och en kischig på låtsas.

Lilla unge.

Egentligen behöver jag inte dansa mer men jag dansar ändå. Framför spegeln, och Bebis sover. Den lilla ängelen, så trött. Bulldogskinder som blivit slappa, pussmun och en sked banangröt på byxorna.

Hon är ganska jobbig. Hon låter mig inte sova och oftast kräver hon mat p r e c i s när vi ska sätta oss för att inta näring anpassad för såna som har tänder. Hon låter, snorar, bajsar. Kissar på mig, tvingar mig att lyssna på Dolly. Och ändå. Mitt hjärta och...

Aoutch! Min stjärna, min superstar. Skratt tills hon kiknar, tittut och NÄMEN!?

Inga spöken i din värld, baby. Jag ska göra mitt bästa (även om jag aldrig kan lyckas).

Redan. Sex månader och fötter dubbelt så stora. Hon sitter nästan själv i badkaret och hon styr med sin ratt, även om hon bara kan backa. Det är inte så noga.

Ibland är jag rädd. Att jag är för ego. Att jag inte tar tillvara. Som jag borde. Att jag sätter mig framför datorn så fort hon sover. När jag borde snusa på skalligt bebishuvud och titta på peace och putmun. Jag kan inte alltid ta in allt som är hon. Hon är alltid mer. Och vips, så är hon en trotsig treåring och en kaxig brud på femton.

Att vara mamma är rädsla. Inte räcka till, göra fel och göra fel fel. Vara för hård, vara för mjuk. Inte kunna ge henne det hon behöver, inte kunna se henne som den hon behöver bli sedd som. Inte kunna skydda. Mot allt som finns utanför.

Skugge har rätt. Också. Det är fan ingen picknick och det finns stunder när det inte känns värt det.

Men det är det alltid.
Min lilla trucker, min prinsessa.