Idag är jag dålig. Det var jag förresten igår oxå. En riktigt, riktigt dålig och värdelös brud. Det kanske är fullmånen. Eller så är det den tiden på månaden. Eller så är jag faktiskt precis såhär kass.

Så; bilen gick igenom besiktningen imorse. Nätt och jämt, men ändå. Min babe har inte mått lika illa och har inte haft ont i magen idag. Oron för den blivande knodden är inte fullt lika dödlig och vi har en dejt med MVC imorgon för lägeskoll. Det är på riktigt lixom. Bra. Kaffet är gott, jag har äntligen fått träna mig död efter julstängt på gymmet, jag hade en röd ros på mitt nattduksbord igårkväll när jag kom hem och telefonen är inte alls trasig. Bra. Typ.

Jag... däremot. Är värdelös.

Jag... är lat för att jag har tagit ut semesterdagar bara sådär, utan att ha nåt speciellt planerat. Det får man inte för man borde prestera. Speciellt när man är jag. Då är det vad man gör.

Jag... sviker förtroenden och snackar skit. Fan, vuxna människor... Arbetstid; heltid, 8 timmar/dag. Anställningsform; tillsvidare. Arbetsbeskrivning; snacka skit. Från 8 till 16. Man blir svart. I själen, i ögonen. Och munnen. Hur gör man? För att ställa sig utanför? Jag trodde att det skulle gå men det gör det fan inte. De här sidorna av mig själv vill jag inte veta om.

(Jag... är inte den charmigaste jag känner).

Just idag, jag vet det. Det har säkert gått över imorgon men just nu. Vill jag bara gråta. Gråter jag. Håller jag tyst för om jag öppnar munnen så blir jag svag. Är min kropp äcklig och mina tankar fel och allt som är jag är odugligt. Värt förakt. Och det är sånt där praktiskt som ska fixas och listor som växer och jag blir paralyserad och handlingsförlamad ansvar och GAAAH! och vill bara lägga mig ned och bli omhändertagen. Fixad. (ibland vill jag det).

Fast... för fan.