Jag funderar lite på att vara snäll. Det gör jag. Och på människovärde. Om nån är okänslig och inte bryr sig om; har man rätt att behandla personen hur som helst då? Om man ser att hon mår dåligt; har man rätt att skita i det och låta bli att fråga hur det är egentligen? Får man tänka att det är OK att snacka ännu mer skit om henne ändå, eftersom hon ju brister i så mycket? Gruppdynamik är rätt kasst. För om jag skulle visa att jag ser och finns där så skulle jag nog bli utesluten av de andra. För henne ska man inte tycka om för allt är hennes fel, jämt. Vi mot henne. Ganska mycket ÄR hennes fel, faktiskt. Men inte allt. Och hon är en människa ändå. Som kanske inte pallar jämt. Jag vet inte. Men jag är fan inte nöjd med mig själv och hur jag hanterar det här. Jag blir inte så vacker inuti.

Fruktansvärt labil. Är jag. Min flickväns gravida hormoner smittar. Jag är oxå ett hormonmonster. Världen går under väldigt lätt numera. Jag är osäker på allt, vill äta konstiga saker, gråter för minsta lilla och kroppen beter sig konstigt, på det obehagliga sättet. Ett par som består av två brudar med gravidhumör. Det är inte alltid det lättaste. Men tänk... att den är kvar därinne, knodden...

Nu; potatisklyftor i ugn. Bilen och jag har varit på verkstadsterapi för att deala med det som inte funkade på besiktningen. Det har blivit lite för mycket av det där nu och nu hänger han jävligt löst. En helt omotiverad semesterdag är slut. Jag sticker ett gem i ögat och förundras över att det gör ont. Så.