Män?

En blandning av kryddigt stearin och fräsch peelingkräm. Så luktar jag inte ofta men precis så luktar jag just nu. Morgonspa i duschen med skrubbiga vantar och lyxig egentid. Bebis och jag har frukostat, hon har somnat om, Fru och Bonusbarn har inte klivit upp och katterna syns inte till. Jag är helt ensam.

Igår; ett möte som förgyllde. Det konstiga är kanske inte att jag för första gången i mitt 28-åriga liv känner mig intresserad av en man. Det konstiga kanske är att det inte har hänt förut.

Jag har nog en hel del mansförakt. Män intresserar mig inte på något plan, jag ser dem som rätt enfaldiga, ensidiga och platta. Oförmögna till djupare diskussioner. Min bild av Manlighet Som Sådan. Sedan fattar jag också att det finns undantag, jag har bara inte tyckt att det varit värt att leta efter dem och ingen har dykt upp av sig själv.

Det krävs alltså tydligen inte så mycket för att vidga min världsbild. Språket är för fattigt - det handlar inte om vänskap, inte om kärlek. Det handlar om nåt annat. Om nyfikenhet, möte och framförallt om bekräftelse. En förälskelse på ett tredje plan. Något mycket flyktigt, outtalat.

Jag ser oftast till att ha nån, som gör rollen som det där som inte har nåt namn. Jag är rätt beroende utav det, bekräftelsen och erfarenheten. En referens, en spegel, så att jag vet att jag finns. Nästan alltid en sisådär 20 år äldre kvinna, denna gång en sisådär 20 år äldre man. Det borde inte vara så konstigt men för mig känns det revolutionerande och är en helt ny upplevelse. Vad är det jag behöver nu, som är annorlunda mot Alltid-Annars?

Jag tror att det tilltalar mig att inte bli sedd som kvinna. Han är nyfiken på vem och vad jag är, han är öppen med att han inte riktigt greppar. Och han möter mig där. Han vågar fråga, vilket ger mina egna funderingar nya infallsvinklar.

Jag har aldrig haft så djupa diskussioner med en man. Jag trodde inte att det gick.

Det är iallafall väldigt intressant. Detta.