Ensamtid.

När jag tänker ensamtid så tänker jag på hur det var förut. Jag är indeed en enstöring. Även om jag oftast har haft människor att umgås med så har min ensamhet alltid utgjort den grund som jag tagit avstamp ifrån och det är den jag återvänt till. Jag har bestämt själv hur länge, hur ofta och hur mycket mänsklig kontakt som ingått i min värld. Utifrån dagsform och enligt lustprincipen. Jag har haft total kontroll på utrymmet för grubbel och introverta studier. Nu är läget ett annat. Min grund består utav det tighta livet med tre andra människor. Som är beroende utav mig och som jag är beroende utav. Helheten är större än delarna och jag har haft skitsvårt att inte dra mina gränser med kolsvart penna, igen och igen. Åtminstone för mig själv, så att jag ser. Ibland sörjer jag förlusten av kontroll och strör små stjärnor över tiden med ett hav av obegränsad melankoli. Tror att det är det jag behöver och vill ha.

Nu är Bebis och Fru på en liten ö som inte tillhör Sverige. Jag är nästan ensam hemma. Bara under tre dagar, men tre dagar kan vara en evighet. Jag inser. Att jag inte är den jag som jag var. Jag har en bild av mig själv som myself, för tre år sedan. Innan allt det här med familj. Antagligen för att det har gått så fort och för att jag inte hunnit med.

Ja, det är mysigt att få äta frukost och läsa tidningen i lugn och ro. Men det är jävligt tomt utan en bebis som kräver gröt.

(Man kan inte bara ta bort de övriga tre och tro att det är den fjärde som finns kvar. Åtminstone inte i den form som hon gick in i konstellationen med).

Ibland är jag skitless. Ibland undrar jag varför jag valde den här vägen och ibland blir jag galen både på Bebis, Bonusbarn och Fru. Bilar och pengar och skjutsningar och hämtningar, bråk och trots och att ha ansvar och vara behövd. På vardag och på att energin inte räcker till att ha ett förhållande, på att jag och Fru varken hinner eller orkar med varandra. På Skulden och Otillräckligheten. Och ofta missar jag allt det bra. Därför att jag tar det för givet. Hennes närvaro. Det fina i att hon alltid kommer och lägger sig bredvid mig, att hon luktar så gott. Att hon vill höra om min dag. Att jag kan ringa och säga "Hej, det är jag" och så vet hon direkt att det är just jag. Bebis doodeldooodlande, buskramarna och skrattet med fyra tänder.

Att vi tar varandra för givet- det kan vara nåt bra. Vi hör ihop. Och trots allt jobbigt som hänt (för det har varit en del) så är det fortfarande vi.

Det behövs egentligen bara tre dagar för att komma ihåg. För att få sakna och förstå att man har nåt att sakna. Jag inser att jag är kass på att gilla läget. Det måste jag bli bättre på. Ibland balanserar jag på gränsen till bitter och det är fan inte charmigt. Jag är rädd att Hon ska tro att jag inte älskar. För det gör jag. Det förenklar inte alltid saken men jag tror att det är bra att den ingrediensen finns med.