Psyk.

Skuld är en dum grej. Jag ska sluta med det.

Dagen har tillbringats bakom murarna. Jag och den ena vännen kunde träffas på stan och handla blommor och kanelbullar, och vi kunde vandra ut genom de låsta portarna när kaffet och pratet var slut. Den andra vännen var där när vi kom och där är hon nu. Vi Fria gick därifrån med en tung känsla av laxrosa och kräkgröna väggar, ångestinpregnerade möbler och med den där mannens hopplösa gråt i korridoren ringandes i öronen. Lite ont i magen, och trötta. Av att se fina, fina sitta där. Utanför dörren finns nämligen sol, grönt nyklippt gräs och träd med vita blommor. Hon får inte se det. Hon ska tydligen hitta livet på Haldol-söndertrampat golv och illaluktande möbler.

(Aj).

Biceps och löpband var nästa plan. Då kom Skulden in i bilden med en känsla av att ha gjort fel val. Tid kan disponeras på så många sätt och en människa kan dumt nog inte delas. Det blev en snabb, halvhjärtad genomgång avd et viktigaste för att hjälpligt dämpa det något sjukliga behovet av svett och smärta.

Min hjärna har fått input. Både positiv och negativ. Och jag har minsann finfina vänner. Jag har saker att reda ut med Tiden, för såhär kan vi inte ha det. Jag behöver liksom mer. För att hinna träffa dem och för att hinna med familj, mig själv, trädgård, bilar, de långa frukostsamtalen med Fru och allt det andra.