Thursday, February 15, 2007

Det har varit konstiga dagar. Vi förstår inte. Varandra. Alls. Det är konstigt, vi brukar göra det. (Tror vi iallafall?). Jag har varit rädd. Tanken på att vi inte skulle kunna lösa det får mig att dö, bli iskall. Vi k o m m e r att reda ut det, det finns inget alternativ. Det får inte vara så skört att allt faller på grund av detta. Det är inte så stort egentligen. Tror jag. Och jag vet inte själv. Inte riktigt. Vad det är. Jag kan inte formulera, oron kommer ut på fel sätt, jag säger fel saker och hon säger fel saker och vi missförstår.

Jag är sån, ofta. Jag samlar på mig. Oro, ilska, tankar, whatever. Tills det inte får plats mer och allt rinner ut. I fel form. Vissa saker tycker jag faktiskt att jag har rätt i. Faktiskt. Jag förstår inte att hon inte förstår. Att det är svårt. Hur kan hon inte förstå? Och alla tycker så mycket. Det är svårt att inte lyssna. Min homosexuella värld tycker att jag har rätt. "Deras" heterosexuella värld- den som hon oxå har tillhört- tycker att de har rätt. Det är kontroversiellt, det vi gör. Jag vet. Ingen kan egentligen tycka nåt, bara vi. Man blir ändå påverkad och splittrad.

Fast muppen... Den är ju därinne liksom. Den har börjat peta och svinga sig i navelsträngen. Snart vecka 17. Det... betyder nåt. Den är en boll av känslor trots att den inte är född. Den innehåller mycket. En boll i samma storlek som en grapefrukt, fylld till max. Av hjärta och värme och oro, tårar, hopp, skratt, ett annat perspektiv. Det betyder nåt.

Och min mycket äldre kollega är den bästa som finns. Klok, där jag inte kan vara det. Det är mycket bra att hon finns. Det är klart att hjärnan inte har nån makt- det betyder ju för mycket. (självklart). Och idag var jag modigast och konfronterade skitchef. Ska dikter verkligen vara mysiga (hu) och vissa bilar ser väldigt elaka ut. Nästa vecka ska vi ut och dricka vin med den utbrända fina och i helgen ska Hon och Jag bara ha det bra. En ensamhelg med middag och bio, bara vi. Vi behöver det.

Nån annan gång ska jag skriva om det här med tidsbrist. Det är en farlig grej.

1 comment:

Anonymous said...

Du skriver så att hjärtat värker på mig som läsare också. Hoppas att det ordnar sig med alla krångliga känslor!