De fikar väldigt speciellt, mina psychon. En stor kopp choklad med vispgrädde, en gräddbakelse strl xxl och poff! Jag har inte ens börjat på mitt men allt annat är uppätet och fikat är över. Det är inte det där sociala som är viktigt, inte att komma bort från hemmaplan och in till stan, se nåt annat. Bara sockret. Glädje i schizofrena ögon som tittar på en blåbärsbakelse. Gör hjärtat varmt.

På nåt sätt kan man lära sig hantera äldre kronikers levnadsöden. Man blir lite ledsen och melankolisk, tycker att det är orättvist och tragiskt men man suckar till slut bara. Inte uppgivet men konstaterande. Men... man kan nog aldrig acceptera att unga människor är på väg dit. Mot ett sånt liv. Jag lyssnar på min tjejs berättelser från sluten avdelning med unga tjejer, jag läser "Vingklippt ängel" och fixar nästan inte allt det där svarta. Geggan. Och vi diskuterar. Vad var det som gjorde. Att vi inte hamnade där? Vi var på väg, både min tjej och jag. Vi bytte riktning. Oberoende av varandra, olika själar, olika människor omkring oss, olika förutsättningar, olika ställen i våra liv. Men nåt var det som gjorde att vi valde att må bra. Alla har kanske inte valmöjligheter, vi kanske hade tur. Eller vad är det? Som gör att det går bra för vissa, kasst för andra? Och när är man säker?

Bröllopsplanerna fortsätter. Den svindyra lokalen är bokad. Maten blir enkel. Klänningen håller på att sys, den andra utstyrseln är inhandlad. Hon blir kick-ass-prinsessa, jag älva. Det har jag aldrig varit förut. Älva utan hår. Muppen har sparkat i min hand. Den är där inne. Den bygger muskler. Värsta stenhårda styrkepassen nu. Sving i navelsträng, box och karatesparkar. Förbereder sig för utgång. Vi har handlat kläder till den, bäst är den regnbågsfärgade bodyn. Namn är under utvärdering. Bonusbarnet gillar inte flicknamnsförslagen men blir det en grabb så är det givet. Jag försöker greppa. Allt som händer.

Jag vet inte, vi har kanske inte löst allt. Det Där. Vi inser att vi inte riktigt förstår varandra. Och att vi får acceptera och försöka respektera ändå. Jag tror att det kan gå bra, det känns bra igen. Jag behövde nog bryta ihop. Jag behöver det ibland, det kanske räckte så. Vad är det med känslorna? Varför ligger de så nära ytan? Varför kan jag inte vara lite cool ibland? Är det bra att vara cool? Är labil egentligen motsats till sig själv? Vi säger så.

Jag har stickat en leksak till muppen. Den ser precis ut som en dildo. Jag tror att den får bli kattleksak istället.