Idag är jag skitledsen. Idag krisar jag. För att jag inser hur krångligt det är. Allt det här. För att vi är tre och inte två. För att känslor kommer i vägen och inte ser det där briljanta som hjärnan ser. Det är svårt att vara den tredje, den som inte har nån rätt innan familjerättsgubben avslutat sin utredning om sisådär ett och ett halvt år. Den där gubben som inte verkar veta vad han pratar om och som ska bestämma nåt som får jättestor betydelse för hur resten av mitt och vårt liv blir.

Det är en bra lösning, egentligen. Det vet jag och det tycker jag. Det är hjärtat bara... som inte hänger med alltid. Alla såna där småsaker som man inte tänkt på, som man borde ha tänkt på. Pappan kommer att finnas. Han kommer inte ha så stor roll men han kommer att finnas och han kommer att vilja träffa barnet. Det är bra på många sätt men är samtidigt så jävla svårt. Helst vill jag ju. Att det bara är hon och jag. Nu är det inte det, bara att gilla läget. Men var får jag sätta gränser? Får jag det? Och hur ska jag veta vilka gränser jag behöver sätta? Kommer det att kännas som mitt barn? Om pappan är med på ultraljudet, för det vill han vara. Kommer det att kännas som det är deras barn då? En del av honom, en del utav min tjej. Ett band mellan dem och jag... bara tittar på. Får jag säga att det inte är OK att han är med? Får jag tycka att det inte är OK att han är med på förlossningen? Hur känner min tjej, egentligen? Jag har jättesvårt att prata med henne om det här, jag blir bara så ledsen. Det är svårt eftersom hon har en lång historia med pappan bakom sig.

det är rörigt och det är känslor hit och dit och jag hatar att gråta och visa mig svag och jag vill vara stark och mogen och förnuftig, inte självisk alls utan öppen och verbal och jag vill kunna diskutera och låta intellektet hitta lösningar utan att bli ledsen och vägra prata, utan att stänga in mig i mig och i mitt rum.

Fan.