Såhär.

Det var en vecka med en ledig onsdag. Gjorde det hela mycket mer överkomligt. Systeryster kom på besök med den underbaraste systerdottern. Min syster ser ut som en blond, vän älva. Tills hon öppnar munnen och svär som en borstbindare bakom en himla massa snus. Systerdottern ser oxå ut som en blond älva. Tills hon öppnar munnen och visar de längsta hörntänderna som får henne att se ut som en liten devil in disguise. Nå. Det var en konsert med röj. Mora Träsk indeed. Varm i hjärtat blev man och systerdotter som laddat med Mora Träsk-DVD under x antal veckor sjöng och dansade helt vilt. Hon får mig att smälta, hon är kärlek. Jag var inte många kilo tung när jag fick veta att hon skulle komma, att hon fanns därinne i magen. Livet var fucked up och svart och så kom hon med nåt viktigt, som gjorde det lite värt att försöka finnas med ett tag till.

(Det blev ett hål när de åkte).

Fredag och middag hos min fina vän som återvänt till stan. Nästan som förut och jag längtar tillbaka till pluggandet så att jag dör. Det var fan bättre. På många sätt. Tentor och uppsatser- kom tillbaka. Identitet. Är det så att man måste lägga den åt sidan när man börjar jobba? När man blir beroende och måste se respektabel och seriös (?) ut? Jag ser fortfarande ut precis som vanligt men det kräver en jävla massa mer energi. Att stå emot. Orka bli ifrågasatt. Hursomhelst. Efter en mycket trevlig middag var det fest. Med massa superqueera människor. Och jag känner. Att jag inte riktigt passar in längre. Att jag blir väldigt annorlunda genom att vara så vanlig. Jag har ingen lust att vara en hen, jag är ju jag liksom. Det räcker. Jag har inte riktigt energi till att protestera mot begrepp och definitioner. Eller det skulle jag nog haft om jag känt att det varit viktigt. Man kanske sätter ord på ett sätt att förhålla sig till normen men jag väljer nog att förhålla mig ändå- utan att kalla det nåt speciellt. Det var viktigt förut, det är inte det längre. Så... kan det vara. Och sen gick den jävla nattbussen inte alls så långt som jag ville att den skulle göra. Jag knatade då hem, en timmes promenad ungefär. Helt puckat, I know. Jag bor inte i världens tryggaste del av Sthlm, speciellt inte kl tre på morgonen. Jag fick en rejäl utskällning när jag kom hem. Men hem kom jag och kröp ned hos snusande, varm tjej. Den finaste. Och det var det bästa. Jag älskar.

Panikerar över allt som ska fixas. Det är partnerskapsförrättare som ska hittas, hindersprövning, efternamnsval, föräldrapenning och försäkringskassan, adoption, familjerätten, föräldraledighet, pappadagar? barnvänlig-bil-köp och fan och hans moster. Det blir nog bra, det löser sig nog men gosh vilket meck. Fast så glad jag är. För det här. Rädd. Men glad. Jag blir varm. När jag tänker på vad jag har. När jag tänker på min fina, fina wife-to-be. Och vår lilla mupp i magen. Vem kunde ha trott... att det skulle bli såhär. Bra.

Jag är mör efter träning och bastu. På ett mycket bra sätt. Behövs. Veckan innehåller projektavslut och projektpres. Jag bävar. Jag överlever antagligen. Lampan blir galet het, kattstrumpan var ingen höjdare, för mycket saft, en dödligt god fruktsallad och början på 90-tal.

Jaja tjat. Jaja tjat.