Mamman och Bebis i Norrland

Då var vi här. Jag rapporterar med hjälp av det nyinstallerade bredbandet som rönt stor uppståndelse.

Resan uppåt gick förvånansvärt smidigt och det kändes inte lika långt som det faktiskt var. Sedan ska vi tillbaka också, men jag försöker att deala med det då, inte innan.

Jag är inte här som "Mig", jag är här som

"Mig, Mamman Till Bebis".

Det är nåt annat och det blir så påtaglig att det är just det. Nåt annat. Bebis är en del utav mig, jag är inte jag utan oss.

Jag är trött, men jag tror att det är nyttigt. Att vara ensam ansvarstagare för Råttan, dygnet runt. Att inte ha någon Fru att rådgöra med, att vara tvungen att fatta alla beslut själv. Att vaka hela natten, utan avlastning, utan att kunna dela upp. Och jag känner så starkt... att Bebis är mitt barn, att jag är hennes förälder. Jag måste se till att hon har det lugnt och bra, bland alla nya ansikten och alla nya platser. Ny säng i nytt rum, andra människor på plats när hon vaknar. En annan katt. Det är inte lätt för den bebissjäl som trodde att världen bestod utav mammorna, storebrorsan och de där människorna som fikar på Waynes.

Fru och Bonusbarn har det bra två timmar söderut. Fru har fått sova hela nätter, har tittat på filmer utan avbrott och med ljudet hur högt som helst, har läst och ätit frukostar med lugn egotid. Det där som man förut tog för givet men som nu är höjden av lyx. Det är mycket bra, hon behöver det.

Det har gått över all förväntan med sömnen. Jag var förberedd på gallskrik nätterna igenom på grund av amningsabstinens. Men icke. Klockan nio på kvällen till klockan fem på morgonen. Så lång var den nyss avslutade natten och det är längre än vad nätter brukar vara i ett gammalt hippiekollektiv några mil utanför Stockholm. Hon klarar sig fint utan nattkäk. Stora bruden.

Bäst var att min bästa barndomsvän kom förbi igår och sa att hon fattade om vi inte hann komma förbi på den planerade fikan. TACK! Jag slåss mot det där eviga dåliga samvetet, att inte räcka till. Man hinner inte allt på kort tid och så skönt att nån förstår det och inte tar det personligt. Det är ju v å r semester, den bör inte bli till en massa plikter. Vi ska fyllas på, inte gröpas ur. Svårt också, att våga lämna över och ta emot hjälp. Svårt att låta andra pröva sina sätt med Bebis, att förstå att mina inte är de enda rätta. Att inte ge min konstanta närvaro för mycket betydelse.

På Icas parkering står en massa övergivna, rostiga bilar. Ett hyreshus är halvt nedrivet och tomma hål gapar ut mot centrum. Ett samhälle på väg mot exit. Så trist. Förut så levande och grönt, nu tomt och färglöst. Naturen är fortfarande underbar. En halvmeter snö, tio grader kallt.

(Jag skulle aldrig kunna bo här).

Det är så svårt att förstå. Den jag var. Att jag skapats till stor del utav den här platsen. Värderingarna. Upproret mot dem. 15-åriga jag som gick till gymnastiken på Vallen i skinnjacka och trasiga jeans. Guns´n Roses i uppehållsrummet och De Där Andra Liven som jag anade och drömde om. Drygt 20-åriga jag som gick på promenad med Skelettkroppen och slängde påsar med mat i containern vid Solsidan. 10-åriga jag som hängde i stallet och sov över på höskullen. Och nu är jag Mamman på besök från Storstaden.

Idag hälsar vi på Min Människa.