Hjärnbrist.

Äsch då. Vad svårt det är. Att få ned ord. Censurerade men ändå äkta. Jag äger inte just nu. Jag kan inte sätta i rätt ordning, rätt kombinationer, rätt bokstäver. Jag vet inte vad det beror på, det bara är så.

Snart; scones in i ugnen, smoothiematerial ned i mixern. Mysfrukost.

Igår; första vinkvällen på fanimej nästan två år. Fru har slutat amma och lyx med rött, gott vin till finmat, till ost och kex.

Kanske är det skönt, kanske är det lite vemodigt. Att vara tillbaka på Landet Utanför Staden. The tripp to nordligare breddgrader var otroligt värdefull. För mig, Bebis och vår relation. Hon var så modig och cool och jag var faktiskt också ganska modig och cool.

Jag har raggat upp en terapeut. Det är en bra grej som varmt kan rekommenderas. Hon anade mig därnere i geggan när jag var mitt ocharmigaste jag. Hon tycker om mig ändå, på riktigt. Vänner, inte terapeut och klient. Det finns många anorektiker men för henne var jag speciell och flera år senare finns vi fortfarande i varandras liv. Det betyder massor.

En av mina allra bästa vänner har precis gjort en störtdykning ned i en gegga som liknar den som jag befann mig i. Fast på hennes eget sätt- inte samma sak men ganska lika. Jag hoppas att hon kommer upp snart. Jag ska ropa högt, det kanske når fram. Socionomer är vi allihopa och ibland så är det minst lika mörkt i liven under och efter Socialhögskolan som hos de vi förväntas hjälpa. Då behöver man en paus och en sån har hon skaffat sig. Det är nödvändigt och bra. Imorgon kommer hon iallafall till mig på perm, för att sticka nålar i huden, på ett kontrollerat sätt. Tattoo no sex för mig, no två för henne. Jag är barnsligt förtjust, känns som julafton minst.

Det är antagligen jag. Som swooshar förbi dig på E4an i en liten Micra. På väg hem från Willys med fem kassar mat.