Mammor och pappor och hur det blir.

Min nya favoritplats är framför köksbordet. Inte TV:n, inte datorn. Jag kompletterar med vitaminer, mineraler och andra nyttigheter. Och alla de där kaffekopparna... några är på väg att bytas ut mot te. Träning: lagom.

Jag fattar. Att det är allvar. Att de där "fssst"... "sssssf"... som hörs i hjärnan inte bör passera obemärkt. Tröttheten på kvällarna, it´s back. Den där förlamande, som inte lämnar utrymme för dialog eller kompromisser, den som bara slocknar.

Jag försöker vara cool, lyssna på Förnuft och inte Känsla. Egentligen är det inte ens det, det är gamla spår... som bara rullar på. Som är så svåra att bryta. Mönstren. Prestationskåtheten. Som i slutändan leder till noll prestation at all. Som nåt slags betongblock i skallen. Jag är en knepig människa.

Bebis har blivit rädd för att sova. Vi snackar livrädd. Konstigt, fast inte egentligen. Besvärligt: yes. Och oroligt. Den där lilla skruttan... så mycket känslor i henne, kring henne. Igår började vi räkna dagis. När det är dags. Då kommer magontet. Lämna bort henne, den lilla, lilla. Inte än, men efter sommaren. Bebis, i sin orangea klänning och vita strumbyxor... med det där skrattet. Aoutch. Och när fick hon storbarnsfötter?

Mammor tar ut den största delen utav föräldraledigheten. Man kan tycka att det är konstigt att papporna inte vill, kan, kräver sin del. Jag tycker det. Att det verkar lite bäng att inte vilja vara hemma och lära känna. Men det är så lätt att tycka och det är så mycket som gäller Systemet. Jag är oxå Mamman, men inte den Barnafödande Mamman. Hela graviditeten och den första tiden är så fokuserad på den som har/ har haft bebis i magen.

Det handlar dels om detta; jag känner inte att jag har samma rätt till de föräldralediga dagarna eftersom jag inte fött Bebis och eftersom de som föder bebisar verkar vara de som räknas mest.

Det är dels en praktisk grej som handlar om ekonomi. I vårt fall har jag fast jobb, inte Fru. Det är alltså mycket enklare, mer praktiskt och mer ekonomiskt att hon är hemma mest.

Vi har löst det bra. Tack vare att jag skaffat barn med en frilansande brud har jag kunnat vara hemma en eller två dagar i veckan under hela tiden. Jag kommer dessutom att vara med Bebis på heltid i två månader. Det känns helt OK. Intressant ändå, att min känsla är att jag inte har samma rätt. Att jag ska vara tacksam för de dagar jag "fått".

Yeah, yeah.

Det är svårt också, att förstå varandras världar. Varandras trötthet. Den fysiska och den psykiska.

Hon; med Bebis hela dagarna. Deadlines och träning. Mamma till sonen med allt vad det innebär.

Jag; jobb hela dagarna med prestation och grejjer, en värld av psykoser, Bebis på kvällarna. Relationen till Bonusbarnet med allt vad det innebär.

Och tillsammans; allt det praktiska. Känslorna. Att få ihop oss och allt. Att räcka till. Och så det där med sömnen.