Darra!

Ångest. Sån där riktig, överjävlig, sjuk. I natt. Jag drömde vaket om ett täcke Theralen.

Dödligt rädd blir jag. Jag vägrar känna sådär mer. Sorry, ångesthelvete. Jag vill inte inleda nåt förhållande, jag är inte intresserad av nån engångsgrej.

(När man blir en liten svart, ovärdig fläck. Den allra sämsta, på allt. Ful också).

Jag har redan varit sån, i flera år. Jag vet att jag har det i mig. Jag lärde mig hantera, jag tog mig ut. Så länge jag bara är smått ångestladdad så är det OK. Det borde vara en hyffsad kompromiss, det borde räcka så.

Det handlar nog till viss del om sömnbrist. Jag känner mig inte trött numera, det har gått över, det är way beyond. Nu är det mer apati, melankoli och en urholkad själ. Det där som blir när Kropp förvägras Basalt behov. Förut handlade det om mat, nu handlar det om sömn. Och, antagligen, nya krav. Som jag prestationsångestnojjar över. Man kan aldrig få full pott på den här tentan och jag är ingen om jag inte vinner. Ett nytt liv som kräver nya saker. Inte samma betygsskala, inga flervalsfrågor. Hur ska jag veta, om jag räcker? Och more important; (vem) blir jag om jag inte gör det?

Det stormar utav bara helvete, vi har vinterbonat så gott det går. Fru, Bonusbarn och Bonusbarnpappa kör Lasergame i stan. Jag och Bebis softar framför öppna spisar. En riktig och en kischig på låtsas.