Lilla unge.

Egentligen behöver jag inte dansa mer men jag dansar ändå. Framför spegeln, och Bebis sover. Den lilla ängelen, så trött. Bulldogskinder som blivit slappa, pussmun och en sked banangröt på byxorna.

Hon är ganska jobbig. Hon låter mig inte sova och oftast kräver hon mat p r e c i s när vi ska sätta oss för att inta näring anpassad för såna som har tänder. Hon låter, snorar, bajsar. Kissar på mig, tvingar mig att lyssna på Dolly. Och ändå. Mitt hjärta och...

Aoutch! Min stjärna, min superstar. Skratt tills hon kiknar, tittut och NÄMEN!?

Inga spöken i din värld, baby. Jag ska göra mitt bästa (även om jag aldrig kan lyckas).

Redan. Sex månader och fötter dubbelt så stora. Hon sitter nästan själv i badkaret och hon styr med sin ratt, även om hon bara kan backa. Det är inte så noga.

Ibland är jag rädd. Att jag är för ego. Att jag inte tar tillvara. Som jag borde. Att jag sätter mig framför datorn så fort hon sover. När jag borde snusa på skalligt bebishuvud och titta på peace och putmun. Jag kan inte alltid ta in allt som är hon. Hon är alltid mer. Och vips, så är hon en trotsig treåring och en kaxig brud på femton.

Att vara mamma är rädsla. Inte räcka till, göra fel och göra fel fel. Vara för hård, vara för mjuk. Inte kunna ge henne det hon behöver, inte kunna se henne som den hon behöver bli sedd som. Inte kunna skydda. Mot allt som finns utanför.

Skugge har rätt. Också. Det är fan ingen picknick och det finns stunder när det inte känns värt det.

Men det är det alltid.
Min lilla trucker, min prinsessa.