Mia Törnblom, mig kan du inte bota.

Det skulle kunna vara såhär; jag kanske har nån personlighetsstörning, paranoid schizofreni eller nåt neurologiskt.

Det skulle oxå kunna vara såhär; de kanske faktiskt är surkärringar.

Kan man köpa sig fri med insikt? Om jag är medveten om att det kan handla om mig, betyder det då att det inte gör det?


Jag bad min kära vän K att hjälpa mig i kampen. Surkärringarna är många, jag kan inte ta dem på egen hand. Hon ville gärna och sa att hon var perfekt för jobbet eftersom "it takes one to know one". Och idag när jag jobbröjde, insåg jag att det är precis så det är.

My God, jag är en riktig bitterfitta. Det är dom också, men det spelar ingen roll. Jag hatar när människor inte kan hantera och gilla olikheter. Men jag då? Jag kan inte acceptera d e r a s olikheter. Man får bara vara olik om man är lik mig. Olik på mitt sätt. Lika med ingen olikhet alls.

Jag försvann in i ett tillstånd av djupt grubbel, på skogspromenaden och över fiskgrytan. Jag funderade på min önskan om ett enkelt och okomplicerat liv. Och hur konstigt det är att den önskan alltid leder mig in den ena komplicerade tillvaron efter den andra. Jag vet inte om mina liv faktiskt är så virriga som jag upplever dem eller om det är så att mitt virriga huvud får dem att verka galnare än vad de är. Det kan man fundera på. Medan klienterna pratar om att Olof Palmes mördare sände meddelanden till dem från en portuppgång close to U.

Jag hade nåt mer på gång. Det handlade om att det nog handlar om att den aktuella kärringheten får mig att känna mig oduktig. Egentligen hatar jag kanske inte kärringarna utan min egen dåliga självkänsla. Jag skippar det eftersom jag lyckades hälla upp ett glas vin av tvivelaktigt ursprung och ska alltså ägna mig åt det. Ikväll dricks det vitt på Roxy med mina brudar.

Och nej, det finns ingen som helst poäng med att halva texten är större.