Jag facebookar.

Jag bakåtsträvade och ville inte ha ännu ett distraherande beroende. Ha! Det är lite intressant, det måste medges. Det är intressant att snoka och hela grejjen är intressant. Leta upp människor man inte träffat på åtminstone tio år. Tio år för mig är nog cirkus 5 olika liv. Man blir "vän" med dem och vips så är man någon. Den som kan namedroppa mest när den dör vinner, typ. Jag vinner inte för vissa har flera hundra namn, jag har 17. Utav dem är väl en handfull vänner på riktigt. Fast 17 ser bättre ut än 5.

Jag kikade in hos Therese, en av de populäraste tjejerna under hela skoltiden. När jag var in första gången så stod det att hon gillade "women"och bland hennes vänner fanns flera som hon hade dejtat. Förvånad först men ju mer jag tänkte på det, desto mer troligt verkade det och jag tänkte gå in på hennes sida igen och flatbonda lite. Då hade hon ändrat, till "men".

Jag har kollat in hos Stefan och Lars, från låg, mellan och högstadiet. De finns kvar där, i det lilla norrländska brukssamhället. Och känner fortfarande alla de andra, som fanns då. Som tydligen finns fortfarande. Så konstigt det där. Att de lever vidare. (Idag dras inga slutsatser och det finns inga poänger, det konstateras bara.) Ibland sörjer jag. Att jag inte kunde, att jag inte kan. Leva sådär. Det verkar tryggt och bra på ett sätt- att inte vidga världen. Här skulle jag lite käckt kunna skriva att meningen med livet kanske inte är trygghet och lugn. Men det kan ju också vara så... att det är precis det som är meningen.

Sen har jag spanat på mitt ex sida. Hon har också träffat en ny brud. Det var (gosh) nästan två år sedan det tog slut och jag är ju gift och har barn och grejjor. Ändå känns det lite vemodigt. Jag funderar mycket. På vilka personer jag har varit. På vilka personer jag har varit med. Helt schizat faktiskt, så många olika liv. Och det känns lite konstigt att nån annan åker i hennes bil och sover i hennes säng, även om jag absolut inte skulle vilja göra det. Jag sörjer kanske mer mig själv än henne, den jag var då.

Nåväl. Nu ska jag bege mig ut med min träningsvärkande kropp. Inatt har det varit elvaårskaos i vårt hus och nu har min fru och bebis i overall begett sig iväg med horden mot deras egna hem. Inte en sekund för tidigt. Övernattningsparty för elvaårsfyllande bonusbarnet. Herregud vad de LÅTER. Så mycket ljud. Utan mening. Bröl liksom. Den som hörs mest vinner. När de dessutom satt i sig tre kassar godis (jag menar ICA-kassar) så gör sockerruset att det hela blir sisådär 1000 ggr värre. Nu har de som sagt åkt, jag har ungefär en timme för mig själv och den ska utnyttjas till max. Så mycket jag vill hinna med att det nästan blir stressigare att få egentid än att nojja över att jag inte har nån sån. En promenad ska jag iallafall hinna med, jag drar direkt.

Och det där med Therese får jag fundera vidare på. Hon är helt klart flata och det var tydligen nåt som gjorde mig väldigt intresserad. Jag vet inte vad som är så intressant egentligen. Att jag, som kände mig fel och konstig hela skoltiden och inte fattade nånting om det där med killar och kärlek, kanske inte var ensam om det. Kanske att den populäraste bruden delade förvirringen. Vad synd att vi inte visste redan då. Då kanske det hade varit lättare att härda ut. Och vad synd att hon fortfarande inte kommit ut ur garderoben.

Mitt problem- jag har listat ut det. Är att jag har så svårt att gilla läget.