Föräldragrupp och pappans roll.

Snuvan och febern har nästan lagt sig och jag börjar likna nån slags människa igen. Den jävliga förkylningen slog klorna i Bebis också men även hon är på bättringsvägen. Hyffsat symptomfria bestämde vi oss för att vara med på återträffen med föräldragruppen i fredags. Alla bebisarna hade kommit och det var dags att visa upp dem. Vår var självklart den finaste. Vacker kan man inte kalla henne, däremot fruktansvärt söt. Hon ser ut som en liten farbror, en Knut. I sin robotbody och sina gröna velourbyxor med stjärnor är hon priceless. Prinsessa på sitt alldeles egna sätt.

Nåväl. Vi tyckte att den där föräldrautbildningen var rätt värdelös. Vi blev förskräckta över de andra parens präktighet och kände direkt att vi inte skulle bli bästa vän med nån utav dem. Japp, vi dömde ut dem snabbt, fördomsfullt och hårt. Det var dessutom ingen talför skara vilket ledde till kompakta tystnader där diskussioner borde ha förekommit. Hursom. Barnmorskan frågade om vi saknat något på kursen. Min fru tog då upp bristen på pappafokus. Papparollen berördes nämligen inte alls. Och nu, på återträffen, konstaterade jag att papporna satt som stumma fiskar (jag med, och jag får väl räknas till Föräldern-Som-Inte-Fött-Barnet-Gruppen). Det känns inte som att vår åsikt efterfrågas. Dekorationer, stöd? Vad fan, vi ska också bli föräldrar. Jag fattar att det är m e r fokus på de födande mammorna då det händer så mycket med deras kroppar. Men resten då? Jag kände mig fruktansvärt oviktig och onödig i sammanhanget och det är synd att gå in i något så viktigt med den känslan.

Nu har vi fått kallelse till nån efter-födelsen-föräldragrupp där man diskutarar allt som händer när Bebis kommit. De kommer att träffas på tisdagar klockan ett. Som en pappa sa- "Det är ju att säga- pappor göre sig icke besvär." Javisst, de jobbar ju oftast då. Jag med. Varför inte lägga det i slutet på dagen så kan man kanske komma ifrån jobbet en timme eller två? Det är inte konstigt att mammorna tar ut störst del av föräldraledigheten. Det är ju de förväntningarna som genomsyrar allt. Mamman är viktigast, pappan är ett bihang och ett nödvändigt ont.

En ny rubrik, idag fanns det ett visst innehåll i fluffet.
MAMMA-BONDING.

Min fru har börjat fika med andra mammor ibland. Det är jättebra, hon behöver det. Man blir knäpp av Oprah, för att inte tala om Rachel Ray. Att utbyta erfarenheter på Waynes coffee är bättre än att lära sig laga mat på 30 minuter av en hysterisk fjolla. Jag önskar att jag också hade nån erfarenhetsutbytare. Just nu känner jag mig fruktansvärt ensam och obekräftad. I m i n roll. Jo, jag har nog en del gemensamt med papporna. Men det är mycket som är annorlunda. Jag känner ingen som är Den Andra Mamman. Ingen som kan prata om otillräckligheten man kan känna över att inte kunna trösta sitt barn, trots att man har bröst. Bröst som inte kan amma. Rädslan över att bli just Den Andra Mamman. Att bara bli Någon Extra. Att bli ifrågasatt av omgivningen, att inte bli sedd som En Riktig Förälder. Att gå igenom en adoptionsprocess. Jag saknar någon att diskutera relationen med, hur det blir mellan mamman och mamman. För det blir annorlunda. Nu finns vi inte för varandra i första hand, vi finns för Bebis. Man orkar inte ge på samma sätt, man är så trött jämt. Man hinner inte prata och hinner man så blir det mycket praktiskt. Förut pratade vi i timmar och timmar, om abstrakta grejjor. Man hinner knappt ta i varandra. Jag känner mig identitetslös och obekräftad. Det suger. Bekräftelse är Det Viktigaste. ALLT handlar om det och jag försvinner nästan utan det.

Sånt borde man också ha pratat om på föräldragruppen. (Notera den fina återkopplingen till första rubriken). Att amma- det får man lära sig på BB. Vi kunde ha ägnat några av de timmar som var vigda åt detta till att prata om hur det faktiskt blir istället. Det är inget rosa skimmer. Det är helt underbart. Också. Det betyder inte att det är lätt. Det ställer allt på sin spets. Man kan tappa bort sig själv. Och varandra.

Oh well. Igår var jag in till stan för första gången på år och dag. Jag fikade med min fina vän Madde och vi konstaterade att det var ett halvår sen sist. Jag konstaterade också att den gången för ett halvår sen var sista gången som jag var ute och fikade överhuvudtaget. Strax därefter drog Cirkus Bebis igång. Idag hade vi slut på mat men lyckades fixa nån slags lunch. Imorgon ska jag på nån konferens och förhoppningsvis äta gratis lunch mellan projektpresentationer. Jag har lyssnat på "Jag hugger i sten" i bilen och glömt plånboken hemma. Jag är rätt ocharmig och tvär.

Nä. Så tråkigt. Jag är rätt låg idag. Nästan ledsen faktiskt. Jag skulle behöva bli ompysslad, kanske få en bit morotskaka med hög glasyr.