Linda Skugge.

Föräldraledig dag. Jag och Katten Som Alltid Skadar Sig försöker dela skrivbordsstol och det går sådär. Fru och Bebis har lagt sig för att försöka sova lite till. Jag har kollat in Försäkringskassan, fått magsår och bestämt mig för att värdefullt tidsslöseri är bättre. Oviktigt livsviktigt. Det är så mycket praktiskt. Ibland blir jag patetiskt offer och tycker att allt är mitt fel, sen inser jag att jag måste rycka upp eller rycka av.

Jag tänker att jag borde skriva konkret och berätta. Jag gjorde ett försök. Sen inser jag att jag inte vill. Jag kan, men jag vill inte. För mitt i allt det praktiska så är det så flummigt och ogreppbart. Jag byter en blöja och vi planerar vem som ska sjutsa och hämta men det är inte det vi gör egentligen. V I har alltid varit så abstrakta. Det har varit vår relation. Samtalen om sånt där som man knappt pratar om. Om stenar och mening och död och botten och hav och identitet och hopp och tvivel. Det där som verkar psykotiskt om man inte förstår. Beröring och ömhet. Nu är det inte så. Kärleken är djupare på ett sätt; vi har gjort nåt stort. Det största. Vi kommer att finnas i varandras liv jämt och alltid, vi har ett barn ihop. Det ser annorlunda ut nu och det kommer att se annorlunda ut igen imorgon, nästa vecka och nästa månad. Vi lever våra liv ihop. Vi delar allt, mer än förut. Men vi delar mindre själ. Just nu. Vi hinner inte prata. Och det ÄR så mycket praktiskt som måste fixas innan det är möjligt att prata om nåt annat. Så är det och man måste inte gilla läget men man måste acceptera och göra vardagen till liv istället för livet till vardag.

Jag saknar bekräftelsen i ögon. I ord. Och i kropp. Ibland blir det svårt att veta var man har varandra. När man inte pratar och inte har hud. Extra svårt när det ska fungera med bonusbarn. När det inte gör det. Det är fan så svårt att räcka till.

Mina ögon krampar. Jag borde nog göra en synundersökning.