Exakt så.

Hon sa det så bra. Det är inte så att man är tom. Man är så full att inget kommer ut. Eller in. Inga ventiler och inga påfyllningskanaler. Och precis så är det. Jag tror att jag har fingrar fulla av ord men... nada. Ingen början, ingen poäng och inget avslut. Inget som är färdiggrubblat, knappt påbörjat. Knappt formulerat. Förut när nån frågade hur jag mådde svarade jag alltid ärligt. Sådär, jättebra, inte på topp kanske. Nu svarar jag alltid samma sak; Jotackdetärbrahurärdetsjälv? När började jag med det? Och den avgörande frågan är kanske inte "hur mår du" utan "hur mår vi"?

När man har hittat sidor hos sig själv som man inte tycker om, varför är det så jävla svårt att göra nåt åt dem? När jag vet att jag i n t e vill reagera som jag gör, när jag hatar min tendens att driva varje tillstymmelse av känsla till sin spets; varför kan jag inte bara sluta göra så? Vad är poängen med att lära känna sig själv och förstå sig själv? Om man ändå inte kan göra nåt åt sig själv. Jag vill vara cool och lugn. Jag vill inte vara en känslobomb som exploderar lite här och där, helt utan kontroll. Jag föraktar det. Mig. När jag blir sån. Jag försöker gå undan och dölja men är genomskinlig som ett glas direkt efter Yes-behandling i maskin. Vips har nåt litet blivit jättestort.

Fast jag är rädd. Jag blir så ledsen över att höra att hon känner sig död. Ja, jag är också less på Dr Phil, Oprah och Rachel Ray, den överjävligt käcka bruden med den stora munnen. Jag saknar också egentid, jag saknar oss som vi var, energi, det okomplicerade eller åtminstone det mindre komplicerade. Jag saknar mig själv, lugn. Värme och toppar och dalar. Vi har en bebis och vi borde vara överlyckliga. Vi ÄR överlyckliga. Över att ha fått just henne, den underbaraste bebisbruden i hela världen. Vi älskar henne. Men hur fan blir det med allt annat? Hur får man till det? Och hur tar man sig ur den här negativa spiralen? Hur hittar man nya värden, nya identiteter? Idag har jag gått i skogen med dödskallemössan.