Bostadsförmedlingar.

Usch. Den senaste tiden. När man inte kan, när man inte vet. Som att gå på en halvlyckad kombination av Remeron och Zeldox. En massa tankar och känslor instängda, outredda, ensamma. E n s a m. Jag känner mig så jävla ensam. Glasbubblemänniska i Eldorados aluminiumfolie. Man ser varken in eller ut.

Jag tar mig själv på så jävla stort allvar. Ha!

Biffstroganoff som utlöser katastrofer. När man inte kan följa impulsen att springa, när man måste leta, leta, leta lösningar. Och det lugnar sig ju, efter ett tag. Men mitt i paniken och skräcken över att inte vara bra nog, inte kunna vidga sina gränser till att omfatta mer så ser man ingen annan utväg än att kolla in bostadsförmedlingar. Trots att man inte ser det som ett alternativ. Trots att man måste få göra det ändå. Det är fan det svåraste jag någonsin gjort. Bonusgrejjen.

Det har gått några dagar nu, det har lagt sig. Jag vill inte ens tänka på det och jag kan inte formulera. Det. Nåt. Eller nåt. Jag försöker skriva nåt klyschigt, som låter bra och hoppfullt. Det blir bara just klyschigt. Jag älskar min fru. Det vet jag. Det är bra att jag vet det.