Fortsättning igen.

Och sen var det...

BB

Jag fick oxå stanna kvar. Detta var en glad överraskning, jag trodde att det oftast var så att bara den födande mamman fick stanna eftersom det alltid verkar vara sån platsbrist. Här skulle man kunna göra en lång utläggning kring detta. Att tvingas åka upp till Sundsvall med Bebis halvvägs ute verkar till exempel inte vara helt genomtänkt. Varför inte se till att det finns fler platser när tillgången uppenbarligen inte motsvarar efterfrågan? Nåt annat man skulle kunna uppehålla sig vid, på samma tema, är akuten. Mycket opassande namn. Eftersom man alltid får vänta minst 4 timmar så bör man se till att inte komma in med nån direkt akut åkomma. Nåväl, nu är ju inte detta nån debattartikel utan en förkyld berättelse om Bebis första tid. Så...

BB var skönt. Man fick goda mellanmål, man fick stänga omvärlden ute och existera i en bebisbubbla. Kärringen i matsalen var en bitter sak men det fanns många trevliga människor oxå. Bebis var väldigt gul och varje dag togs grymma blodprov. I de små händerna. I huvudet. Att se dem stasa den lilla skallen fick både mig och Bebis att gråta. Vi sov inte alls. Var tredje timme skulle den lilla med blöjan upp till armhålorna väckas. Matdags. Sen tog det minst en timme att slutföra matningen och så var det bara två timmar kvar till nästa omgång. Bebis var så liten, så liten. Storlek 40 var för stor. Man fattade liksom inte. Man fattade ingenting. Sen så trodde man att man förstod men det gjorde man inte ändå. En typ av förvirring som inte går att placera eller beskriva. Och här kommer vi lite in på nästa rubrik. Förvirringen kring Två-Mammor-Grejjen. Vi blev aldrig bemötta annorlunda på DS. Däremot började VI fejsa ett stort problem som vi inte förutsett. Vi hade diskuterat igenom allt, trodde vi. Vi hade identifierat det som kunde bli rörigt och problematiskt. Trodde vi. Det som vi pratat om blev dock aldrig föremål för konstiga känslor. Fast jobbiga känslor dök upp. I massor.

FÖRSTA TIDEN HEMMA

Att komma hem var en chock. Vem ska ta hand om den där bebisen? Hur ska vi hinna med allt annat? Bonusbarn och ta hand om katter och hem och vänskaper och hinna svara i telefon och laga mat och att inte få äta frukost i lugn och ro och att aldrig hinna prata med varandra eller röra vid varandra? Vem är du i detta? Och vem är jag? För mig, som inte fött barnet, blev det en chock att upptäcka alla känslor kring att vara Mamma På Mitt Sätt. Avundsjukan. Jag kunde inte amma, jag var inte oumbärlig. Jag kände att min fru helst ville ha Bebis själv. Att jag fick hålla henne på nåder. Och jag blev inte den där mamman som jag tänkt. Jag blev nån slags MAPPA (mamma-pappa) och jag fick inte den där självklara relationen med Bebis. Konstigt egentligen. Att jag inte reflekterat över detta innan. Även om man levt utanför normen under större delen av ens liv så är man lätt normstyrd när det gäller familjen. När jag tänker mamma så tänker jag på de mammor jag känt. Min egen mamma, min syster. Och min mammaroll skiljer sig enormt mycket från deras. Jag har mer gemensamt med papporna. Tyvärr så känner jag inte så många män... typ inga faktiskt. Och min situation skiljer sig lite från deras oxå. Jag tror att de blir föräldrar med en visshet om hur det kommer bli. Med en vetskap om att deras roll skiljer sig. De förväntar sig inget annat och har andra pappor som förebilder. Jag ville mer. Jag ville ha mycket mer. I början var det nästan krig om Bebis.

Min tanke var (och det vågar jag knappt skriva) att jag skulle åka till Danmark och "skaffa ett eget barn". Min frus tanke var "det är ju mitt barn!" För henne blev det också väldigt påtagligt att hon lever homosexuellt, att vi skiljer oss från mängden och är "annorlunda och lite konstiga". Hon har tidigare varit gift med en man och varit "vanlig". Hennes familj och närmaste vänner vet att hon är gift med en tjej men inte alla andra. Hon har aldrig mött samhällets syn på det hela. Att ringa försäkringskassan och dra hela historien och möta deras; "eeeh..... jag måste gå och fråga nån annan" blev skitjobbigt. Att svara på allas frågor om hon träffat en ny man, vem som var pappa till bebisen likaså. Hon ser sig inte som flata utan som en människa som älskar en annan människa som råkar vara av samma kön. Helt plötsligt fick hon Den Lesbiska Identiteten tillskriven sig, utan att ha valt det själv. Omvärlden tycker att hon är flata.

Vi funderade båda på vad vi gjort. Om vi skulle fixa detta.