Ett halvår senare...

Det var ett tag sen. Jag försökte kopiera över en update men misslyckades. Det kan bero på den febriga, frossiga fluffhjärnan. Det kan oxå bero på att tillståndet har blivit kroniskt. Nåväl. I detta casa någonstans ute på landet bor numera ytterligare en person. I´m talking about Bebis-Tyra. Det har funnits noll tid och noll energi till att skriva om hela resan. Mer intensiv än heroin. Det du, Drougge. Fast på ett bra sätt. Den lilla varelsen... hur beskriva? Jag spaltar upp, det passar mitt på-gränsen-till-Asperger-sätt.

Detta har hänt;

GIFTA;

Inga detaljer, bara såhär. Vi hade finfina planer. Vackraste platsen nere vid vattnet. De bästa människorna. Mat, musik, en slags präst och fina kläder. Dagen innan krockar vi nästan. Sedan ramlar ett träd över vägen så att min fru fastnar med bilen en bit hemifrån. Höggravid Älskling är beordrad planläge för att inte Bebis ska ploppa ut men vi lyckas få hem henne. Senare åker jag in till centralen för att hämta Syster och Systerdotter. Mobil ringer och det är Blivande Fru som skriker. Av smärta. Nåt med njurarna, vi får aldrig veta vad. Och Bebis på utgång. Lilla jag bryter ihop, ser bröllopet drunkna och springer till KS. Från city. En chockad hjärna funkar inte bättre än så, att tänka ut transport blir för mycket och med sina egna ben kommer man fram. Blivande Fru är neddrogad och ser två stycken utav mig. Hon får spendera natten i sjukhussäng och vad som händer sen är just då ovisst. Morgonen efter åker jag och ett mindre sällskap bort till festlokalen för att förbereda ett eventuellt bröllop. Jag gråter hela tiden och ser mig själv sitta där vid hedersbordet, med en tom plats vid min sida. Grattis på bröllopsdagen. Min underbara vän ser att jag inte kan vara där och hon skjutsar mig i ilfart till KS där vi, två timmar före bröllopet, får veta att jag får ta med mig den Blivande Frun hem. Påtänd av Gud-Vet-Vad, men hon får följa med hem. Vi åker i en vit Jeep och Älskling kräks, vi kommer hem och Älskling kräks. Och kräks och kräks. Jag dricker vin och tar på mig vit klänning. Och sen, på nåt förunderligt sätt, vänder det. Hon piggnar på sig, litegrann. Vi har en skitrolig kväll. Underbart väder, underbara människor, fin cermoni. Min Fru orkar nästan hela kvällen. Jag dansar och badar. Älskar mina underbara Människor som fixat iordning allt medan vi var på sjukhuset. Resultatet; jag är gift och fixar iordning ett album med minnen som alltid kommer att finnas.