Antiklimax.

Helt i onödan. Allt nojjande och alla tårar. Varför ringde han inte? Det hade besparat oss ett dygns sammanbrott. Note to self; krascha inte förrän du vet helt säkert att anledning finns. Min fru lyckades nyss få tag på nämndens ordförande, kd-kärringen, som meddelade att papperen med positiva nyheter redan var på väg mot tingsrätten. Total lycka och totalt antiklimax. Nu sitter vi här med all ilska som vi laddat upp, som fick bytas ut mot ett "jaha... tack så mycket då." Min kropp känns helt död. Det tar minsann på krafterna att totalkrisa i 24 timmar. Men... då har chansen att jag får adoptera Bebis ökat markant. Jag är så lättad att jag inte orkar känna någonting alls. Bebis, den lilla knasiga. Med byxorna under armarna på Sally-vis, med hårfräs i nacken, knasiga ljud och en surikat-förvånad uppsyn. Hon kanske får rätt till mig ändå. Ingen kan fatta... hur mycket det skulle betyda. Hur mycket hon betyder. Jag har fattat det nu. Att jag älskar min lilla råtta. Jag vet inte riktigt när det började kännas så men hon har växt in.

Jag har tittat på bilder av min fru. Foton från förr och nästan nu. Och så kommer jag på... hur otroligt underbar hon är. Hur överjävligt vacker. Och jag hoppas att hon vet det. Att hon känner vad jag känner. Att hon inte ångrar mig.