Socialnämndsjävlar.

Adoptionsutredningen är färdig sen en tid tillbaka. Det har flutit på alltför bra, vår utredare står helt på vår sida och rekommenderar att jag ska få adoptera. I onsdags skulle socialnämnden godta utredningen på sin månatliga dejt, för att sedan skicka den vidare till tingsrätten. Så blev det inte. De tyckte inte att "barnets bästa" var tillräckligt utrett och har krävt ytterliga utredning. Jag vill skrika. Där sitter en massa kärringar och gubbar med gud-vet-vilka-fördomar och ska bestämma om jag får vara mamma till mitt barn eller inte. Deras hang-up var tydligen att vi varit tillsammans så kort tid- hur många skaffar inte barn efter två och ett halvt år?- samt något med förvirring pga att mitt bonusbarn och Bebis skulle ha olika vårdnadshavare trots att de har samma biologiska föräldrar. För så är det- vår donator är min frus exman och bonusbarnets pappa. Ett okonventionellt arrangemang- javisst. Men det bästa. Han är någon som finns i våra liv och som alltid kommer att göra det. Vi känner honom mer väl än någon annan, Bebis kommer att veta var hon kommer ifrån och kan bestämma själv om hon vill träffa honom ibland. Men. Han vill inte vara pappa. Det var poängen med hela arrangemanget. Han vill inte ha nåt ansvar. Nu funderar socialnämnden på om det inte är bättre att Bebis har en frånvarande far som inte vill ha nåt barn istället för en mamma som redan är hennes mamma och älskar henne mest i hela världen. Dessutom lever vi ju ihop. Om de avslår ändras ju inget i praktiken. Jag är hennes mamma ändå, samhället har bara gjort vår familj illegitim och "konstig" vilket antagligen kommer att vara till nackdel för Bebis som inte kommer fatta varför vi är "fel". Om nåt händer min fru får inte jag ta hand om henne, då får hon bo hos en pappa som hon inte känner. Jag har inga vab-dagar, ingen föräldraledighet. Jag kan inte öppna bankkonto eller skaffa försäkring. Inte ens en prenumeration på Kalle Anka. Jag är så ARG, så arg, så arg. Kärrngjävlar, och kärring är inte könsbundet. Men... mest ledsen. Jag försöker att inte tänka på det och det är svårt. Om två veckor ska det upp på dagordningen igen och vår utredare ska vara med och förklara mera. Jag har liksom känt mig rätt lugn. Allt har gått så bra hittills. Nu tvingas jag tänka tanken att jag kanske inte får adoptera MIN Bebis. Hon är ju min. Det är inte mina spermier men jag planterade in dem. Utan mig hade hade hon inte funnits. Hon har mina fötter och min envishet. Jag försöker tänka att de inte kan ta henne ifrån mig, hon är här och hon bor hos oss. Vår relation ska inte ändras, vad de än säger och jag är hennes mamma oavsett. Det blir bara krångligare och samhället kanske inte ser mig som förälder. Men samhället vet inte allt. Det kommer dock att bli ohyggligt svårt. Jag tänker redan på back-up planer. På vilka tidningar man ska kontakta, på att överklaga. Jag borde inte ta ut nåt i förskott, bara lämna det och avvakta tills nästa möte är avklarat. Jag försöker och lyckas halvtaskigt. Jag fixar inte att sjunga i kören utan lämnar rummet.