Det slog mig när jag promenerade mot tunnelbanan vid Östermalms torg efter ett jobb-besök bakom galler. Jag är nog fanimej deprimerad. Insikten var inte direkt en rak höger, det var mer ett enkelt konstaterande. På samma sätt är det ingen klaffsa-djupt-nere-i-geggan-variant. Mer en död, grå känsla. En känsla av att inte kunna nå många av de delar som är jag. Ett antiklimax, en identitetslös samling celler med ett namn som inte säger så mycket. Jag såg rätt farlig och cool ut i min nya apsnygga mössa, min rakade skalle och mina stålhättekängor men det var bara ett skal. Tydligen. Fattade jag då. Inuti- helt grå. Inte ens grått fluff, mer en konsistenslös gråhet, varken varm eller kall.

Får man känna så, i "den lyckligaste tiden i ens liv"? När man fått allt man velat ha? Och jag älskar min fru och jag älskar min bebis och ändå känns det såhär? Jag älskar dem men var är jag? Jag gråter för allt och inget. Oftast inget. Jag känner mig som en boll av nojja och paranoia. Och så TRÖTT. Det har iofs en helt fysisk förklaring, det kan nämligen bero på att nätterna numera inte nödvändigtvis innehåller sömn.

Jag är otydlig, och fruktansvärt menlös. Jag känner inte igen mig själv. Inte ens på det där svarta sättet. Tror aldrig att jag har varit grå. Någonsin. Frånvaron av becksvart måste ju i och för sig vara nåt bra. Jag känner helt bombsäkert att jag inte kommer att falla. En riskbedömning behövs dock kring faran att förbli just grå och menlös.

Det är en massa ljud i mitt huvud. Och runt om. Det kommer utifrån och jag blir galen. Jag vill bara ha lugn. Lugn, lugn, lugn, för fan lugn. Det är inte så att jag aldrig är glad. För det är jag. Det är inte så att jag inte tar mig upp ur sängen för det gör jag. Jag är fruktansvärt osäker på mig själv. På hur jag är. På hur jag tolkar andra människor. På mina egna gränser. På mitt värde. Jag skulle vilja ha en objektiv bedömning av mig på en 1 till 5-skala. Och sen förslag på lösningar till förbättring. En åtgärdsplan.

Jag har ingen plan. Jag glider fortfarande bara med.

Nu väntar jag på att morgonen ska bli äldre så att jag kan få ta bort hår utan att väcka någon. Sedan ska jag invänta min sysyteryster och systerdotter som kommer söderifrån för att passa Bebis medan vi kollar in Gardells visdomar. Det har kommit snö, fast gräset syns fortfarande. Vi har precis sålt en artikel till en föräldratidning, min frukost var inte den högtid som den brukar vara och jag känner mig grymt besviken. Jag funderar över ifall pizzadegspaketet räcker till pizza till oss alla. Nya glasögon vore en idé, hur hanterar man för mycket kärring-input på jobbet och när ska vi få tid att kramas? Vad betyder n... go! och varför vet Bebisar att de ska vända på sig när de blir omkring 4 månader? Stueeenge.