Att leva ett liv och inte bara tänka en tanke.

Min fru var hos gratiskuratorn på BVC, den där som jag oxå borde (ska) gå hos men har ett sånt motstånd mot. När hon kom hem sa hon att hon är så jävla less på att älta sig själv, att hon bara ville leva och att man kanske inte behöver veta vem man är. Man kanske kan vara det ändå.

Jag har funderat på saken. Jag har själv upprepat den frasen för mig själv en miljard gånger. "... borde inte leva så mycket i mitt huvud, leva mer i verkliga världen...." För det låter ju bra ju. Det är dock sällan som känslan infinner sig. Att det faktiskt är precis det man borde göra. Jag vet inte. Jag grubblar. Det är liksom jag, det jag gör. Jag tycker ofta att det tillför något. Vad är det för mening annars? Till och med mina ofta mycket svarta grubbel ser jag som livsnödvändiga. Fast faktiskt. Nu börjar jag också känna att jag borde dra ned på den abstrakta tankeverksamheten. Jag rasar för djupt ned i det. Och missar nuet. Jag är i dåtid och i framtid, i icke tidsbestämda nojjor och neuroser. Men när är jag här? Jag grubblar så djupt, på oss, på mig, på alla andra och på världen, att jag håller på att tappa kollen på mina egna gränser. På vem jag är och på vad jag gör, hur jag uppfattas och hur jag uppfattar. Det är INTE bra. Lite pre-psykotiskt. Jag ska göra en seriös ansats och jag börjar med gratiskuratorn. Man blir inte automatiskt stabil, lugn, grundad och självsäker när man får barn. Kanelbulledoften uteblir och osäkerheten är större än någonsin.

På fredag går jag ut och är queer med mina brudar. Det var otroligt länge sen. Sist var nog på min möhippa för ungefär ett halvår sen. Jag tror att jag behöver komma ut och bara vara en stund. Vara i min gamla identitet, eller delar utav den. Prata med De Fina i sällskap av rödvin och linssoppa. (Jag hoppar mellan olika stereotyper.) Samtidigt så känns det förbjudet och jag jobbar på att radera mitt konstanta dåliga samvete. Jag fattar rent intellektuellt- att vara förälder är lika med att vara otillräcklig. Det är ändå svårt att deala med. Det är ofta det som får mig att krascha. Hur fan ska man veta? Om man prioriterar rätt. Jag förstår att jag måste ta hand om mig själv och genom att göra det så tar jag hand om Bebis. Jag behöver åka och träna och ibland behöver jag behålla kontakten med de som finns utanför bebisbubblan. Ändå känner jag mig som en d å l i g människa när jag tar mig den tiden. Att min fru får göra ego-grejjer känns självklart; hon är ju hemma med Bebis jämt och behöver miljöombyte. Jag är ju redan borta från henne flera dagar i veckan. Att det ska vara så svårt för hjärna och känsla att vara på samma spår?

Nåväl. Idag är jag hemma. Nu ska bonusbarn skjutsas till skolan, film ska lämnas tillbaka försent som vanligt. Aggro-katterna ska ha sitt maskmedel.