Socialnämnder och kd-muppar.

Varför ringer han inte, varför ringer han inte, varför i helvete ringer han inte??? Idag skulle den jävla skitsocialnämden ha sitt jävla skitmöte om min eventuella framtid som juridisk mamma till Bebis. Och vår utredare skulle gå dit för att förydliga det där som kd-kärringarna tydligen fann otillfredställande. Han skulle ringa direkt efteråt, nu är klockan snart nio, jag har gråtit hela kvällen och ingen jävla skitutredare har ringt. Man får inte göra så! Har man sagt att man ska ringa så måste man för fan ringa! Och man måste fatta att detta är nyheter som handlar om liv och död för oss. För mig iallafall. Och jag blir så ARG över att det sitter fritidspolitiker och beslutar om våra liv över en kopp kaffe och kanske en landgång och jag blir arg på min fru för att jag tycker att hon inte förstår allvaret, vad det handlar om för mig och för att hon inte fattar hur det känns att kanske inte få räknas. Ja visst att jag älskar Bebis och har henne djupt inne i hjärtat oavsett. Hon är ju m i n Bebis. Men ett nej säger både mig, henne och alla andra att jag inte är på riktigt. Jag blir nån bonus, nån extra. Nån utöver mamman och pappan. Den som använde sin livmoder och den som hade spermier. Samhället säger att jag inte är mamma. Jag får inte skriva på skolpapper och jag får inte vabba eller öppna bankkonto. Jag kommer för alltid att få förklara mig, precis som det har varit hittills. Det är mycket att kämpa emot. Går det då att känna sig som fullvärdig förälder? Och Han Som Gav Sperma skulle få en ännu större del av vårt liv. Då behöver jag hans tillåtelse, gång på gång på gång för att kunna ta om hand. Han, som inte ens vill ha henne på det sättet och som inte har burit henne under de där långa nätterna, som inte har vakat, torkat kräk eller bytt bajsblöjor- han får alla rättigheter bara så där. Utan att behöva bevisa någonting. Det är så jävla orättvist. Och det är ju inte hans fel, det är systemets. Han är lika angelägen som jag att adoptionen ska gå igenom.

Att utredargubben inte har ringt måste väl bero på att det är något som är jobbigt att berätta. Hade det varit nåt positivt hade han nog ringt direkt för att leverera de goda nyheterna. Hur fan kan man hävda att det är "i barnets bästa" med en frånvarande pappa som aldrig velat ha henne? (han ville ju bara hjälpa oss att få en bebis). Det är så jävla ruttet, så satans fel och jag tappar totalt tron på samhället.

Jag är outtömligt gråtmild. Och jag har inte ens fått veta än. Det har liksom gått så smidigt hittills. Nu fattar jag vad som menas med att en adoptionsutredning är den största känslomässiga påfrestning man kan utsätta/ utsätta sig för. Hela jag känner mig fel och för första gången i mitt liv önskar jag att jag vore hetero. Nu är jag visst bara på låtsas och hela mitt liv är på låtsas och räknas inte.