Energikicksmiddag och födelsedag.

I torsdags fyllde Fru år. 34 stycken. Jag har inte sett henne så glad på väldigt, väldigt länge. Vi är typ luspanka, en bra bit under minus noll. Man blir inte rik på att vara föräldraledig. Ett inlägg i debatten kunde vara att systemet nästan kräver att den som tjänar mest jobbar och inte är hemma med barnet. Vilket ofta leder till att män inte bondar med bebisar. Nå, vi trotsar och får betala priset. Jag är hemma med Bebis och lever på luft och det är värt det. Vi har alltså inte råd med utsvävningar eller diverse egostärkande aktiviteter. Jag klarar mig hyffsat ändå men för min fru är det viktigare att kunna unna sig saker. Hon har dessutom känt sig suddig i konturerna efter hela graviditets-ammningsgrejjen och behöver jag-stärkande konsumtion. På sin födelsedag så fick hon MASSOR med presentkort. Det var det enda hon önskat sig. Min underbara lyste. Jag var så glad. Hon förtjänar mest i hela världen att få pyssla om sig själv efter hela den här resan. Nu blir det en ny tatuering, kläder i massor, kanske massage och nya skivor. Och min födelsedags-morotskaka blev så jävla god trots viss rökutveckling.

I helgen hade vi kombinerad VälkommenBebis-GrattisFru-MysigHöstHalloweenmiddag. Vi flyttade in i vårt röda med vita knutar på landet för cirkus ett och ett halvt år sedan och har sedan dess pratat om att här är perfekt för middagar. Det har dock aldrig blivit någon. Nu äntligen, när allt egentligen är rörigare än någonsin, lyckades vi arbeta upp initiativförmåga och få till det. Mycket bra blev det. Maten var god, Bebis var snäll, vinet underbart, vännerna de bästa. Och... de har liksom också gått vidare. Att jag blivit äldre är så påtagligt i och med de högst påtagliga ingredienserna Bebis, Vigselring, Kombi och Hus på landet. Men de lever också helt andra liv nu. När vi pluggade på Sopis... jag blir helt melankolisk.

Ibland längtar jag mig sjuk efter det där ansvarslösa. Föreläsningar nån gång i veckan, massor med ledig tid för fika. En liten etta på 19 kvadrat mitt i stan. Intressanta människor varenda dag, kunskapsinput. Luncher med De Bästa. Inga surkärringar som jobbat 30 år så långt ögat kunde nå, bara nytänkande, öppna för alternativa sätt att leva. Sena utenätter. Vemodig melankoli, egotid. Långa stadspromenader med ibland svarta, ibland ljusa grubblerier. Skeppsholmenfunderingar. Fast egentligen. Så vet jag hur less jag var. Hur mycket jag ville ha det som jag har nu och det var inte så jävla kul jämt. Att vakna dagen efter med livsångest. Jag har fått nästan allt som jag då önskade mig. Men... jag behöver få sörja att den tiden är över. Ändå.

Min fru träffar en kurator på MVC ibland. Hon sa att få barn är en livskris, att jämföra med när någon närstående dör. Yes. Precis så. Vi älskar Bebis och skulle aldrig vilja vara utan henne. Ändå blir man lätt deppig ibland. Det är så svårt att få ihop allt. Och vem är jag i detta och räknas mina behov? Hur mycket ska de läggas åt sidan och när blir det skadligt att inte ta hand om dem? Och våra behov, att finnas för varandra? Vad är syftet med mig numera? Hur ska jag prioritera för att få min tid att räcka tid och när finns tid till att bara vara, en själ och en kropp?

Hursom. Jag tror att det är ofrånkomligt. Mina vänner har också blivit större. Vi är typ inte unga längre. Vuxna vet jag inte om jag skulle vilja kalla oss. Vi har iallafall skaffat oss vuxna attribut. Det kan man tycka vad man vill om eller inte tycka alls. Ett faktum.