Nu är det läge för stearinljus. Tändsticksdoft i halvdunkel, ensam vid köksbordet. Melankoliskt minne av väntrum någonstans i södra Norrland, strax före jul. Tevatten och kaffe, ett fat med pepparkakor. Som jag aldrig åt av. Och tända ljus. Jag var alltid ensam och i rummet längst bort fanns Hon Den Där Livsnödvändiga Ängelen. Hon kom ut för att hämta mig och jag fick leva i en timme. Jag fick synas, bara jag. Bortom skelettkropp, och jag fick gråta och visa hur ont det gjorde och jag fick skratta och jag fick visa att jag k u n d e, att jag inte var död. Att jag var nåt mer än en sjukdom.

Jag kommer att tänka på såna saker. Hela tiden numera. Minnen från förr. Från när jag var anorexiCecilia, partyCecilia, hångelCecilia, melankoliska ensamCecilia, cityCecilia, NorsborgsCecilia, studentCecilia, TyresöCecilia, jag-är-så-olyckligt-kär-i-Maria-Cecilia och jag-är-besvarat-kär-i-Cissi-men-olycklig-ändå-Cecilia. (Ja, vi hette samma sak. En av de få nackdelarna med att dejta människor av samma kön. Man kan råka hitta nån med samma namn och det kan leda till missförstånd.)

Jag blir så väldigt medveten. Om att det där är identiteter som kommit och g å t t. De har gått och vänder inte tillbaka. Nu är jag en ny. Någon annan. Det blir så påtagligt, med Bebis-råttans ankomst. När jag tänker efter så inser jag att med eller utan Bebis-råtta;

identiteterna är puts väck.

Det går aldrig att vända om och ta på sig dem igen. Människorna finns inte där jag lämnade dem, inte ens platserna finns kvar. Jag vet inte hur jag ska deala med livet. Jag vill veta "the master plan". Vad vill det med mig och vad vill jag? Och varför är det så satans svårt att leva i nuet? Jag säger det igen; jag behöver en terapeut.

Igår begav vi oss in till stan med Bebis i Kombi. Vi behövde miljöombyte och med destination Söder och Copacabana i lite smågrått början-på-vinter-väder gav vi oss iväg. Bebis skrek ungefär halva tiden men i övrigt var det en bra utflykt. Man blir liksom van vid tempot här ute i de forna hippie-trakterna. Här går hästarna precis utanför fönstret och vi får jaga höns för att komma ut med bilen. I stan låter det från en massa fordon och man blir jagad. Jag gillar båda scenerna. Jag och da wife pratade om stress över pajen och kaffet och jag tror inte nödvändigtvis att det behöver vara stressigare i stan. Man kan lära sig bilar som bakgrund och man kan lära sig springande höns. Jag saknar stan ibland, närheten och tillgängligheten. Jag skulle ändå inte vilja byta. För Bebis tror jag att det är guld att få vara Bebis i närheten av en kamin, en kolsvart himmel med tydliga stjärnor. En skog att plocka kottar i och hästar att klappa. (Jag vill att hon ska få ha det ungefär så som jag hade och jag vägrar fatta att mina barn-attribut kanske också är såna där saker som har gått sin väg).

Hursom, det är bra att komma ut bland folk med Bebis. Att bli sedd med Bebis och få en föräldraidentitet. Att få en regnbågsföräldraidentitet. För det ä r viktigt. Jag skulle vilja tycka att det inte var det, att "vi är som vilka föräldrar som helst". Vi är inte det. Vi är två mammor och en bebis. För mig är det viktigare än jag trott att få bli sedd som Den Ena Mamman. Eller ljuger jag nu? Jag vill nog mest ha ett namn för mig. Jag har mer och mer försökt tänka om, tänka mig rollen som pappa fast med namnet mamma. Och man kan tycka att det handlar om normativa identiteter hit och dit, det är bara ord och det borde räcka att vara förälder? Men nej. J a g lyckas inte frigöra mig. Jag behöver ha ett namn på vem jag är och ett innehåll i namnet. Min fru är den som ammar, som är hemma jämt och som, faktiskt och lite tyvärr, känner Bebis bäst. Hon är mamma. Jag försöker identifiera mig med papporna på något sätt, jag vet inte om det går eller om det är bra. Jag har den rollen som vanligtvis benämns pappa men jag tillhör inte det kollektivet. Jag är den som måste jobba, även om jag är hemma mycket mer än de flesta pappor. Jag går på morgonen och kommer hem på kvällen. Jag har en annan funktion än den som vanligtvis hör ihop med identiteten mamma. Jag vet inte riktigt hur min funktion ser ut eller om den borde se ut på nåt visst sätt.

Det är ett trassel. I mitt huvud och jag kan inte reda ut i ord. Det låter fel, blir fel och det blir inte som jag menar. Eftersom jag inte vet vad jag menar. Punkt.