Det här med människor.

Att krypa på golvet genom affären för att rösterna i ditt huvud säger åt dig att göra det; mindre konstigt. Att prata bakom ryggar och säga en sak men egentligen mena nåt annat; mer konstigt. Det är då jag vill vara en sten.

Idag har jag; lagat en halvlyckad spenatlasagne, kört genom många rondeller med min icke närvarande hjärna och med livet som insats. Nu; har jag precis ätit en annan, godare lasagne, fått Bebis att sova och drabbats av akut mus-axel.

Egentligen är dagens behållning Det Professionellt Reflekterande Samtalet och att min fru är så underbart snygg. Alltid, men alldeles speciellt mycket just nu. Just nu är hon inte söt eller vacker, bara rå-snygg.

Hon tror att hon komplicerar mitt liv och gör mig olycklig. Hon vet i n g e n t i n g. Det där melankoliska finns alltid på olika ställen i mig, oavsett om hon är där eller inte. Jag försöker rannsaka mig själv för att upptäcka eventuella dolda försök att förmedla s k u l d. Jag upplever mig som en öppen bok som vänder ut och in på sig själv för alla som visar minsta intresse, hon upplever mig som hemlig och tror att det finns stora delar av mig som hon inte känner till. Vi har kostaterat att hon kanske är ord som beskriver känslor medan jag är känslor utan ord. Det skulle kunna vara där missförstånden föds.

Du vet, man älskar. Och det finns ändå så mycket att grubbla över.