Aj.

Idag ska vi bjuda klienterna på massa julmat. Ris a la Malta ska fixas och ägg ska kokas. Och jag är en gnällig liten mupp som är så fruktansvärt trött på skrik och bråk.

Min tanke om att sätta sig över håller inte hela vägen. Vi behöver inte ha det lugnt jämt... men ibland? Jag saknar en plats för vila.

Mina förväntningar på och önskningar om hur det ska vara är orealistiska, jag vet det. Jag är uppvuxen i en arbetarklassfamilj i södra Norrland där ingen någonsin höjt rösten. Vi hade det just lugnt. Jämt. Allt var inte perfekt men grunden var ro och kärlek. Få ord men mycket känsla.

Så kommer vi aldrig att få det, det fattar jag också. Jag vet inte ens om jag skulle vilja ha det så. Egentligen. Jag skulle vilja få en glimt av det, ibland. I Stockholms närhet, med en liten Bebis och med ett Bonusbarn med trolig Aspergerdiagnos kommer livet att se annorlunda ut än i ett brukssamhälle i Västernorrland. Jag förstår det. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det.

Det är så otroligt frustrerande när orden inte går fram. När världsbilder möts som är så väsenskilda att ingen förståelse kan finnas. När jag som vuxen förväntas stå över orden, skriken och handlingarna men inte alltid klarar av det. När vi aldrig kan få en gemensam upplevelse av vad som just hände.

Jag vill bara kunna vara trygg i mitt eget hem. Ibland iallafall. Jag vill kunna andas och jag vill inte stänga in mig med Bebis i ett rum med hög musik. För att hon inte ska höra smällande dörrar och arga ord.