I onsdags. Det fruktade och det efterlängtade.
Brevet Från Tingsrätten.
Där stod det att Bebis ska vara vårt gemensamma barn. Tack, alla kd-kärringar och tingsrättsgubbar! Vilken oerhörd lättnad. Och fruktansvärt skönt att vi får räknas. Att vi inte längre är så konstiga att försäkringskassans datasystem inte klarar av oss. För första gången på väldigt länge är jag överlycklig över att passa in i mallen och vara (nästan) vanlig. Det tar tre veckor innan beslutet vinner laga kraft. Sedan... är jag mamma till Bebis på alla sätt. Det har inte sjunkit in än.
Jag har bävat i ett år och två månader. Sedan Bebis var en liten mupp, ett grodyngel utan mänskliga drag. För hur detta skulle gå. För att bli bedömd och ifrågasatt. Och för att kanske inte vara bra nog, i deras ögon. För att kanske inte få vara mamma till mitt barn som ändå skulle ha varit mitt barn, i mina ögon men inte i samhällets. Inte i systemets. Jag önskar ofta att jag kunde slippa ingå i just S y s t e m e t. Men inte så mycket att jag inte finns. Speciellt inte när det inte bara skulle drabba mig utan även Bebis. Hon skulle ha fått leva i en verklig men också icke-existerande familj.
Nu blev det inte så. Jag fick vara hennes mamma!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Det känns konstigt att säga grattis till nån som precis fått veta att hon får vara mamma till sitt eget barn men nu är ju omständigheterna såna så; GRATTIS!
Tack! Ja, visst är det en konstig grej. Jag önskar att man kunde göra på samma sätt som när man inseminerar genom landstinget. Skriva papper i samband med inseminationsförsöket/en så att bebisen är bådas när den kommer ut. Skulle ha varit otroligt skönt. Snart kanske, kommer samhället ikapp!
Post a Comment