Gratis rödvin och oförskämt mild baksmälla.

Det har varit en händelserik vecka.

Planeringsdagar är bra på det sättet att man får åka till fina miljöer och frossa i mat och efterrätter. De är dåliga på så sätt att det kan vara svårt att hålla yrkesrollsmasken på plats. Utanför de vanliga lokalerna blir man mer sårbar och utan klienterna blir det svårt med frågan "Hur mår du?" Man bör inte lägga dagar av öppen spis och förtroliga samtal så att de infaller efter en kväll av totalt sammanbrott.

Medarbetarsamtal bör sedan inte följa direkt på detta. Där blir det ännu svårare att spela cool och fokuserad. Det kan dock gå bra iallafall, om man har en bra chef. Det har jag. Bekräftelse är verkligen allt. Mitt jobb går ut på det, jag bekräftar sisådär 30 pers under 8 timmar, varje dag. Ibland behöver jag också fyllas på. Och jag blev påfylld. Jag är inte knäpp och jag kanske till och med är lite duktig.

Sedan var det julbord med jobbet. Själv känner jag ingen skillnad på kasst vin och bra vin men det finns det tydligen andra som gör. Detta ledde till en gratis flarra som inte borde ha druckits upp. Det är en konstig grej, att se arbetskamrater och chefer aspackade. Jag har blivit gammal och beslöt mig halvtidigt för att det var lika bra att åka hem. På asocialt Cecilia-manér smet jag iväg utan att annonsera min flykt. En helt onödig fylla som borde ha undvikits. Dessutom käkar jag helst inte julmat. Det enda som landade i min mage var grönmögelost och bröd. Det är nåt med hela den där grejjen. Att se folk vräka i sig. Jag tappar matlusten totalt. Dessutom är jag ofta så upptagen med att dricka. Jag har åter igen konfronterats med mina alkoholist-tendenser. Att ta ett glas vin är aldrig aktuellt, även om det varit målet från början. Tur alltså, att jag inte längre lever ett alkoholist-tillåtande liv.

Nå, det om det. Idag har jag shoppat julklappar och ätit morotskaka. Egentligen gillar jag inte julklappsgrejjen (oh my God, jag låter så PK). Vi råkar dessutom vara förfärligt fattiga och att då se de få pengarna omvandlas till en vas från faster Gerda har aldrig varit nåt halleluja-moment. Nu spanade jag dock nyss in kontot och det verkar som att vi ändå lyckats hålla det relativt billigt. Det är bra, då är risken för ett totalt sammanbrott något mindre.

Jag har nästan kört mot rött och krockat. Jag har tappat allt man kan tappa, får ibland slängar av gamla anorexitankar och jag är en bubbla av gråt som går sönder hela tiden. Nåt står inte rätt till.