Jaja, tjat. Tjat, tjat.

Det var en gång.

Idag känner jag mig väldigt norrländsk. En kurs i en speciell samtalsmetodik. Där tillbringar jag mina tisdagar, för att mitt jobb betalar mig för det och för att det är väldigt givande. Det enda negativa med detta är alla koppar halvtaskigt kaffe som jag drar i mig, som gör att jag kommer hem som ett darrande vrak. Ett friskhetstecken iofs, ett bevis på att jag lyckats vänja mig av med 15 koppar om dagen och att kroppen protesterar vid en återgång till den dosen.

Nå, för att komma tillbaka till det där norrländska. Hälften av gruppen pratar så in i helvete. Jag ägnade dagen åt att studera v a d de säger egentligen, all den där tiden som deras röster hörs. Min slutats blev denna; de upprepar ofta precis vad föreläsaren sagt. Av vilken anledning har jag svårt att greppa men det är ett fruktansvärt intressant fenomen. Jag avbryter om det är något jag inte förstått eller om jag har något att säga som kan bidra med något nytt till diskussionen. Jag skulle aldrig avbryta för att upprepa vad som nyss sagts. Det kan iofs bero på min något Aspergerdragiga personlighet alternativt min dominerande asocialitet så jag säger inte att mitt sätt är det riktiga. Jag fattar inte bara. Där blir jag väldigt norrländsk och säger som pappa, "använd inte fler ord än nödvändigt och prata bara om du har nåt att säga". Jag har ingen poäng med detta egentligen, jag inser bara att jag verkligen är kass på det här med sociala koder och hur man ska bete sig i olika sociala sammanhang. Om syftet med att prata mycket är att verka ambitiös och smart så får det för mig motsatt effekt. De känns rätt puckade.

Idag har jag och the clients monterat ihop en plastgran, stuckit nejlikor i apelsiner, hängt upp en kitschig plastängel och gjort nyskapande vykort. Det är konstigt, men jag har upptäckt att det tidigare så djupt hatade jobbet har blivit jätteviktigt. Jag behöver få vara nån annan än mamman. Då blir jag en bättre mamma. Innan Bebis var jag nästan lite rädd för att jag skulle försvinna in i bebis-världen helt och hållet, att förälder skulle bli hela min identitet. Så blev det inte riktigt. Det kanske till viss del beror på att jag inte känner mig som en del utav vare sig mamma- eller pappakollektivet. Jag hamnar mitt emellan och har ingen självklar plats någonstans. Att vara Bebis mamma är min viktigaste roll och uppgift men bekräftelse från annat håll är nödvändigt för att jag ska känna mig hel. Ego? Kanske. Det försvann inte när Bebis kom. Jag tänker inte ha dåligt samvete.

Det är också intressant att jag på mitt jobb är överjävligt social. Total kontrast mot mitt privata jag. Kanske får jag utlopp för den delen av mig när jag jobbar, kanske har jag en mycket liten pott av social energi och den förbrukas där. Kanske kan jag gömma mig bakom en roll där jag vet precis vad som förväntas utav mig och kanske är min privata asocialitet ett skydd. Eller så är jag bara helt schizad.

Nu: BUP om Bonusbarn. I hate it. Vilka tomtar. Och för tillfället är det hyffsat lugnt, skoshopping kan ha varit en del utav en lösning. Jag kanske inte behöver gråta idag.